Jag kom till "min" kyrka idag, och vid kyrkkaffet efter gudstjänsten gick jag fram till två sköna äldre damer som jag har fått en god kontakt med och tycker mycket om och så hör jag den ena säga "där kommer min flicka". Åh, vad det kändes bra i mig då! Gång på gång kan man påminnas varför man är där man är. Andra gånger kan man bli frustrerad. Fast så är det nog på många platser.
Vi ska ha en upptaktshelg på Betel nästa vecka där SMU-ledarna ska planera hösten och Lars-Åke W Persson ska hålla i två seminarier för de andra församlingsmedlemmarna som är med. På kvällen ska vi grilla korv. Ska bli mysigt.
Jag ska sätta upp en lapp i kyrkan om att jag behöver en cykel - köpa eller låna. Betydligt lättare att ta sig runt då. Och vinna 40 minuter på söndagarna tur och retur. Det går nämligen minst dubbelt så fort att cykla som att gå till kyrkan, och det är nästan snabbare att cykla än att ta bussen eftersom det nästan tar en kvart att gå till busshållplatsen. Bussen går ändå inte på bra tider på söndagsförmiddagarna.
Så cykel skulle man ha. Och det borde verkligen finnas någon extra cykel någonstans som står oanvänd bland ca 180 personer... Eller tänker jag fel?
söndag, augusti 20, 2006
fredag, augusti 11, 2006
En given paus
Inte kanske för att jag behövde det sådär extra. Jag jobbade min sista dag på Nybostrand för i sommar igår. Men plötsligt var det något som sköts upp (och sen inte blev av), och så blev det en paus. En stund av stilla existens. Behövs ibland. Jag tänkte: "Detta vill jag visa alla jag känner" Men ångrade mig: "Nej, här vill jag vara själv..." Och sedan stördes jag av något. Kanske av analyserande tankar. Började söka mer i där jag satt, och plötsligt var det inte samma sak längre... Otålighet fick mig att vilja gå därifrån. Så då gjorde jag det. Men lite av känslan var kvar.
NYBOSTRAND ca 17.15
Ja, stilla. En stund emellan.
Stranden vittnar om det myckna regn som föll i förmiddags.
Överallt i sanden finns det spår. Små små gropar. Kratrar i miniformat.
Bris. Vinden är så tunn att havet inte bär någon våg. Endast en knottrig yta över det brunalgiga vattnet.
Vågorna böjer sig i vattenbrynet, ja nästan formas där,
och bildar tunna ränder i vitt obeständigt skum.
Luften är sval, men inte kall.
Sanden är mörkare än vanligt på grund av fukten som måste sugits ner en bra bit. Eller beror det på att dagsljuset silas genom molntäcket som helt uppfyller skyn? Ibland ser jag solen som en ljusblek cirkel.
Havet skvalpar i järngrått. Molnen är klara, lättsamma på något sätt, och går i blått, vitt, grått och ett litet osäkert mått av lila.
En färja lämnar Trelleborgs hamn mindre än en mil bort. En annan syns där ute.
Segelbåtar, kanske nio stycken väl spridda över havspanoramat. En siktar in sig mot Gislövs hamn.
Fiskmåsarna ser lite övergivna ut där de guppar fram längst strandkanten. Andra är fria, i luften.
Hör jag ljudet av ett segelflyg? Ingenting syns.
Nu har det passerat och är på väg bort igen.
Ja. Som sagt. Ibland vill man visa någon ögonblicken. Men det är inte säkert att ögonblicken är där då. Men ögonblicken kommer man ihåg när man bara letar lite i minnet. Som en gång för kanske fem år sedan då jag gick med pappa på stranden och det var månklart. Månen speglade sig i havsytan. Det var ett ögonblick. Stilla. Gick att dela. Eller den aprildagen 2005 nere vid mälarstranden med snö som höll på att smälta i vårsolen bland fågelkvittret. Stilla. Värdefull ensamhet, men säkert delbar. Finns många ögonblick. Där man existerar, stilla.
Ja, stilla. En stund emellan.
Stranden vittnar om det myckna regn som föll i förmiddags.
Överallt i sanden finns det spår. Små små gropar. Kratrar i miniformat.
Bris. Vinden är så tunn att havet inte bär någon våg. Endast en knottrig yta över det brunalgiga vattnet.
Vågorna böjer sig i vattenbrynet, ja nästan formas där,
och bildar tunna ränder i vitt obeständigt skum.
Luften är sval, men inte kall.
Sanden är mörkare än vanligt på grund av fukten som måste sugits ner en bra bit. Eller beror det på att dagsljuset silas genom molntäcket som helt uppfyller skyn? Ibland ser jag solen som en ljusblek cirkel.
Havet skvalpar i järngrått. Molnen är klara, lättsamma på något sätt, och går i blått, vitt, grått och ett litet osäkert mått av lila.
En färja lämnar Trelleborgs hamn mindre än en mil bort. En annan syns där ute.
Segelbåtar, kanske nio stycken väl spridda över havspanoramat. En siktar in sig mot Gislövs hamn.
Fiskmåsarna ser lite övergivna ut där de guppar fram längst strandkanten. Andra är fria, i luften.
Hör jag ljudet av ett segelflyg? Ingenting syns.
Nu har det passerat och är på väg bort igen.
Ja. Som sagt. Ibland vill man visa någon ögonblicken. Men det är inte säkert att ögonblicken är där då. Men ögonblicken kommer man ihåg när man bara letar lite i minnet. Som en gång för kanske fem år sedan då jag gick med pappa på stranden och det var månklart. Månen speglade sig i havsytan. Det var ett ögonblick. Stilla. Gick att dela. Eller den aprildagen 2005 nere vid mälarstranden med snö som höll på att smälta i vårsolen bland fågelkvittret. Stilla. Värdefull ensamhet, men säkert delbar. Finns många ögonblick. Där man existerar, stilla.
Ledsen i ögat
Elisabet (o jag har så svårt att sluta säga Bettan...) flyger till USA. (Nu? Det tar ju en stund.)
Jag vet inte om det är det som gör att jag känner mig lite vemodig just nu, eller om det är det faktum att hon inte tänker skriva mer på elisabettan, utan i fortsättningen dela blogg med Christian (en bra man på många sätt, men ändå...). Jag tror att det som tynger mitt hjärta är lite av båda. Konstigt att man kan sörja en förlorad blogg. Jag får ändra inställning. Bejubla en ny! Jag tror uppriktigt att den kommer att bli toppen. (Jag litar nämligen på er två, Betsy o C.)
Kommer sakna dig, E. Ses sen! (efter nyår nån gång...)
Jag vet inte om det är det som gör att jag känner mig lite vemodig just nu, eller om det är det faktum att hon inte tänker skriva mer på elisabettan, utan i fortsättningen dela blogg med Christian (en bra man på många sätt, men ändå...). Jag tror att det som tynger mitt hjärta är lite av båda. Konstigt att man kan sörja en förlorad blogg. Jag får ändra inställning. Bejubla en ny! Jag tror uppriktigt att den kommer att bli toppen. (Jag litar nämligen på er två, Betsy o C.)
Kommer sakna dig, E. Ses sen! (efter nyår nån gång...)
tisdag, augusti 08, 2006
Datorer...
Hm. Jag har igår införskaffat en trådlös router och en adapter i USB-format för att kunna skapa ett trådlöst nätverk i huset sen. Alldeles nyss fick jag igång själva nätverket, men jag får inte till det med internetuppkopplingen. (Kan ju bero på att pappas router ligger emellan min och bredbandsmodemet här.) Jag ska försöka få honom att koppla loss sin router, så att vi kan se om allt fungerar. Men det verkar komplicerat. Jaja. Förhoppningsvis har jag lite koll på läget så att jag kan koppla in det när vi kommer upp. Jag är inte så bra på sånt här. Skulle vara enormt frustrerande om det inte gick att få igång.
söndag, augusti 06, 2006
Jag misstänkte ett sånt resultat...
Fast man kan ju inte lita på sådana här test. Vissa frågor hade jag nästan kunnat svara på ett annat sätt på...
| Your Brain is 47% Female, 53% Male |
 Your brain is a healthy mix of male and female You are both sensitive and savvy Rational and reasonable, you tend to keep level headed But you also tend to wear your heart on your sleeve |
Jag försöker en gång till...
| Your Brain is 60% Female, 40% Male |
Ha! Där ser ni! Även om det kändes som att jag svarade lite mer sanningsenligt första gången... Men det beror ju på. Jag ljög inte medvetet i alla fall.
Slutsatsen är ju ändå i båda fallen att jag är av en hälsosam blandning!
lördag, augusti 05, 2006
Telefonrädsla?
Bra sätt att bota?
1. Ring folk du inte känner (förslagsvis om du har ett ärende till dem). TH vet att jag aldrig busringt.
2. Ring folk du känner lite. Också bra om man har ett ärende till vederbörande.
3. Ring folk du känner mycket bra, men som bor med andra du inte känner som eventuellt kan svara. Behöver inte vilja säga något speciellt alls. Bara prata lite.
4. Ring till företag. (Då är det att föredra att man har ett ärende... annars kanske de blir sura.)
5. Ring till vårdcentraler eller sjukhus. (Vad ska man säga: "Hej, jag tror att jag är sjuk"?)
6. Sätt ut en bostadsannons och skriv under med ditt nummer. Då leder det så småningom till 1 och 3 (om ni är fler som måste bestämma).
7. Svara på en bostadsannons. En solklar 1:a i flesta fall.
Häpp. Jo, jag är inte lika rädd längre. Men helt botad är jag nog inte.
1. Ring folk du inte känner (förslagsvis om du har ett ärende till dem). TH vet att jag aldrig busringt.
2. Ring folk du känner lite. Också bra om man har ett ärende till vederbörande.
3. Ring folk du känner mycket bra, men som bor med andra du inte känner som eventuellt kan svara. Behöver inte vilja säga något speciellt alls. Bara prata lite.
4. Ring till företag. (Då är det att föredra att man har ett ärende... annars kanske de blir sura.)
5. Ring till vårdcentraler eller sjukhus. (Vad ska man säga: "Hej, jag tror att jag är sjuk"?)
6. Sätt ut en bostadsannons och skriv under med ditt nummer. Då leder det så småningom till 1 och 3 (om ni är fler som måste bestämma).
7. Svara på en bostadsannons. En solklar 1:a i flesta fall.
Häpp. Jo, jag är inte lika rädd längre. Men helt botad är jag nog inte.
onsdag, augusti 02, 2006
Äntligen! och ändå...
Nu störtar regnet ner. Och under natten har ett hejdundrande åskväder hållit låda. Vaknade av det vid någon gång över ett, men kunde av trötthet somna om ganska lätt när jag efter att bevakat det en stund kröp ner i sängen igen. Men även vid åtta i morse var det muller kvar. Undrar om det hållit på hela tiden.
Hur kommer det sig att åska oftast inträder på natten? Eller åtminstone när det är mörkt? Kanske inte jämt, men ändå. Är det för att vi ska kunna se det och beundra det bättre? Eller beror den känslan kanske mest på att åskmoln är ganska mörka, och att det precis lika ofta sker under dagen. Eller kan det vara dagens varmluft som krockar med nattens kallare?
Marken har längtat så efter regn. Och själv hade jag nästan glömt hur det är när det regnar. Det har regnat så minimalt lite i sommar så man kan ju undra om resten av augusti inte kommer vara en vattensläppare av stora mått. Vi kan ju hoppas att det inte kommer att regna hela tiden! :)
Hur kommer det sig att åska oftast inträder på natten? Eller åtminstone när det är mörkt? Kanske inte jämt, men ändå. Är det för att vi ska kunna se det och beundra det bättre? Eller beror den känslan kanske mest på att åskmoln är ganska mörka, och att det precis lika ofta sker under dagen. Eller kan det vara dagens varmluft som krockar med nattens kallare?
Marken har längtat så efter regn. Och själv hade jag nästan glömt hur det är när det regnar. Det har regnat så minimalt lite i sommar så man kan ju undra om resten av augusti inte kommer vara en vattensläppare av stora mått. Vi kan ju hoppas att det inte kommer att regna hela tiden! :)
Blixtanimation funnen på wikipedia.
tisdag, augusti 01, 2006
Huskurer?
* ett litet glas öl (på rekommendation från pappa) - inte så gott (tror inte att jag kommer att fortsätta med kuren... "Du kommer att känna skillnad efter tre dagar")
* vatten
* vila (?), horisontalläge. Borde kanske sova mer på natten.
* rörelse (dock inte alltför stor)
* inomhus
* utomhus
* aningen mer salt i maten
* saltlakrits o mörk choklad (jag provar gärna, men det känns för enkelt...)
Men hallå!
Försökt att ringa VC, men det är inte helt lätt. Orkade inte gå upp 8 i morse (pga att jag lagt mig försent, månne?) för att prova en gång till. Får satsa på 8 i morgon bitti.
Ska besöka min vän och kusin om en stund för att slippa vara ensam. Ibland vill man inte vara det. Andra gånger vill man.
* vatten
* vila (?), horisontalläge. Borde kanske sova mer på natten.
* rörelse (dock inte alltför stor)
* inomhus
* utomhus
* aningen mer salt i maten
* saltlakrits o mörk choklad (jag provar gärna, men det känns för enkelt...)
Men hallå!
Försökt att ringa VC, men det är inte helt lätt. Orkade inte gå upp 8 i morse (pga att jag lagt mig försent, månne?) för att prova en gång till. Får satsa på 8 i morgon bitti.
Ska besöka min vän och kusin om en stund för att slippa vara ensam. Ibland vill man inte vara det. Andra gånger vill man.
tisdag, juli 25, 2006
Sömnlöshetens bistra skugga
Jag gick och la mig någorlunda i tid i går kväll, tyckte jag. Vid ett-tiden på natten. Men i det lite svettiga (dock inte outhärdliga) klimatet som rådde i rummet och med diverse djur surrande i öronen som smitit in genom det vidöppna fönstret när jag suttit vid datorn snurrade mången tanke och annat av samma slag. Hur kommer det att bli? Kommer någon verkligen våga gå med på att dela rum med en fullständig främling? Det är bisarrt. Jag menar jag förstår verkligen. Jag tycker själv att det är läskigt. Hur som helst så snurrade tankarna, och värmepannan (?) och myggornas surrande i takt. Det blev en lång sång, och en lampa tändes vid tre tillfällen. Vid tredje tillfället skrevs minnesanteckningar upp för att avlasta hjärnan. Då var klockan över fyra. Kanske hade hon hunnit bli över fem innan jag somnade. Och så skulle jag gå upp 7.30 var tanken, för att kunna gå bort till mamma och lämna över ett paraply jag råkat få med mig. Hon, hennes syster och svåger skulle ha åkt norrut vid åtta, nämligen. Jag vaknade (? hade jag somnat?) nog i tid av telefonens alarmsignal, men tänkte slumra lite mer, och vaknade fem i halv nio och ringde mamma med detsamma. Hon muttrade något om att de skulle ha åkt redan om hon hade fått tag i paraplyet när jag med en lättad suck konstaterat att hon fortfarande var hemma. Häpp.
Jag jobbade 15-21 idag. Det fungerade. Jag fungerade nästan. Halvfart kanske. Komma in i jobbet igen efter mer än en veckas avhållsamhet, och med en sådan botten. Jag kände mig inte jättetrevlig, och jag var aningen mer lättretad, trots att jag nog lyckades tygla det. Men nu är hela jag ett disigt moln på sin väg över en ocean. In i sömnens dimma. Vacker på sitt sätt. Skrämmande på ett annat. Jag menar, vart tar tiden man sover bort vägen? Har ni tänkt på det? Man somnar, så vaknar man nästan direkt igen känns det som, och så har det gått åtta timmar. Och ingen kan egentligen säga vad som hände. Någon slags oskyldig bekymmerslöshet.
Och det är väl det jag missade senast jag skulle återhämta hjärnkontoret.
Förlåt mig min rörighet. Men gröten i huvudet ger mig många fina metaforer. Och fria associationer. Lite stress i magen månne?
Nu längtar mina tänder efter tandkräm, och när jag har släkt ljuset i sovrummet ska jag dra upp rullgardinen så luften kan friska upp lokalen utan att spotlightpanelen i taket blir ett tillhåll för diverse småkryp. Sen kanske det stora krypet kan sova. Sova sova sova. I ljuset av det som tänder våra hjärtan när mörkret vill täcka oss. Mitt täcke är tunt. Bra att inte Gud är det.
Jag jobbade 15-21 idag. Det fungerade. Jag fungerade nästan. Halvfart kanske. Komma in i jobbet igen efter mer än en veckas avhållsamhet, och med en sådan botten. Jag kände mig inte jättetrevlig, och jag var aningen mer lättretad, trots att jag nog lyckades tygla det. Men nu är hela jag ett disigt moln på sin väg över en ocean. In i sömnens dimma. Vacker på sitt sätt. Skrämmande på ett annat. Jag menar, vart tar tiden man sover bort vägen? Har ni tänkt på det? Man somnar, så vaknar man nästan direkt igen känns det som, och så har det gått åtta timmar. Och ingen kan egentligen säga vad som hände. Någon slags oskyldig bekymmerslöshet.
Och det är väl det jag missade senast jag skulle återhämta hjärnkontoret.
Förlåt mig min rörighet. Men gröten i huvudet ger mig många fina metaforer. Och fria associationer. Lite stress i magen månne?
Nu längtar mina tänder efter tandkräm, och när jag har släkt ljuset i sovrummet ska jag dra upp rullgardinen så luften kan friska upp lokalen utan att spotlightpanelen i taket blir ett tillhåll för diverse småkryp. Sen kanske det stora krypet kan sova. Sova sova sova. I ljuset av det som tänder våra hjärtan när mörkret vill täcka oss. Mitt täcke är tunt. Bra att inte Gud är det.
söndag, juli 23, 2006
"Ingenting går upp mot Furuboda...
...här i Skåne är det toppen tycker jag..."
Nu är lägret avslutat. Hemma igen. Möttes av västa släktträffen.
1. Blev hämtad av min kusin (1), hennes man och deras son på Furuboda.
2. På mammas garageuppfart stod en inte helt bekant bil förutom den lite mer bekanta. Mammas äldsta syster och hennes man bor hos mamma nu i dagarna, men även mammas nästa yngsta syster och hennes man, min kusin (2) och min morfar och mormor dök plötsligt upp i tumultet (den mindre kända bilen). De hade ätit middag hos mamma.
3. Och just när vimmel och kramkalas var som bäst dök mammas yngsta syster, hennes man och min kusin (3 syster till 1) upp i en ännu mer bekant bil.
Väldigt trevligt!
Lägret har gjort mig mycket gott. Det krävdes en tids inkörning, men sedan... lite svårt att lämna. "Det finns så många sköna människor"...!
Många sånger har satt sig som smäckar i hjärnbalken. Hm... ("Zlaaatan, jag sa Zlaaaatan")
Vad är det jag älskar så mycket? Svårt att identifiera... (nu är jag trött och råkar kanske flumma till mig lite...)
Och det finns massor med sätt att lägga in bilder från digitalkameror till datorer. På grund av en liten miss råkade jag få med mig en kortläsare/hårddisk från pappa, trots att han hittat en lämplig usb-kabel. Denne extrapackning var till mycket stor hjälp. Väldigt bra att jag glömde lägga ur den ur väskan. Och oxå kabeln behövdes! Med mycket knep och trixande lyckades faktiskt de flesta bilderna komma in i datorerna. Fick byta dator ett par gånger för olika sätt funkade olika bra på olika datorer... Skumma saker, de där.
Några bildminnen dyker upp i dagarna, men nu ska jag gå och lägga mig. Trött.
Nu är lägret avslutat. Hemma igen. Möttes av västa släktträffen.
1. Blev hämtad av min kusin (1), hennes man och deras son på Furuboda.
2. På mammas garageuppfart stod en inte helt bekant bil förutom den lite mer bekanta. Mammas äldsta syster och hennes man bor hos mamma nu i dagarna, men även mammas nästa yngsta syster och hennes man, min kusin (2) och min morfar och mormor dök plötsligt upp i tumultet (den mindre kända bilen). De hade ätit middag hos mamma.
3. Och just när vimmel och kramkalas var som bäst dök mammas yngsta syster, hennes man och min kusin (3 syster till 1) upp i en ännu mer bekant bil.
Väldigt trevligt!
Lägret har gjort mig mycket gott. Det krävdes en tids inkörning, men sedan... lite svårt att lämna. "Det finns så många sköna människor"...!
Många sånger har satt sig som smäckar i hjärnbalken. Hm... ("Zlaaatan, jag sa Zlaaaatan")
Vad är det jag älskar så mycket? Svårt att identifiera... (nu är jag trött och råkar kanske flumma till mig lite...)
Och det finns massor med sätt att lägga in bilder från digitalkameror till datorer. På grund av en liten miss råkade jag få med mig en kortläsare/hårddisk från pappa, trots att han hittat en lämplig usb-kabel. Denne extrapackning var till mycket stor hjälp. Väldigt bra att jag glömde lägga ur den ur väskan. Och oxå kabeln behövdes! Med mycket knep och trixande lyckades faktiskt de flesta bilderna komma in i datorerna. Fick byta dator ett par gånger för olika sätt funkade olika bra på olika datorer... Skumma saker, de där.
Några bildminnen dyker upp i dagarna, men nu ska jag gå och lägga mig. Trött.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
