Sömnlöshetens bistra skugga

Jag gick och la mig någorlunda i tid i går kväll, tyckte jag. Vid ett-tiden på natten. Men i det lite svettiga (dock inte outhärdliga) klimatet som rådde i rummet och med diverse djur surrande i öronen som smitit in genom det vidöppna fönstret när jag suttit vid datorn snurrade mången tanke och annat av samma slag. Hur kommer det att bli? Kommer någon verkligen våga gå med på att dela rum med en fullständig främling? Det är bisarrt. Jag menar jag förstår verkligen. Jag tycker själv att det är läskigt. Hur som helst så snurrade tankarna, och värmepannan (?) och myggornas surrande i takt. Det blev en lång sång, och en lampa tändes vid tre tillfällen. Vid tredje tillfället skrevs minnesanteckningar upp för att avlasta hjärnan. Då var klockan över fyra. Kanske hade hon hunnit bli över fem innan jag somnade. Och så skulle jag gå upp 7.30 var tanken, för att kunna gå bort till mamma och lämna över ett paraply jag råkat få med mig. Hon, hennes syster och svåger skulle ha åkt norrut vid åtta, nämligen. Jag vaknade (? hade jag somnat?) nog i tid av telefonens alarmsignal, men tänkte slumra lite mer, och vaknade fem i halv nio och ringde mamma med detsamma. Hon muttrade något om att de skulle ha åkt redan om hon hade fått tag i paraplyet när jag med en lättad suck konstaterat att hon fortfarande var hemma. Häpp.

Jag jobbade 15-21 idag. Det fungerade. Jag fungerade nästan. Halvfart kanske. Komma in i jobbet igen efter mer än en veckas avhållsamhet, och med en sådan botten. Jag kände mig inte jättetrevlig, och jag var aningen mer lättretad, trots att jag nog lyckades tygla det. Men nu är hela jag ett disigt moln på sin väg över en ocean. In i sömnens dimma. Vacker på sitt sätt. Skrämmande på ett annat. Jag menar, vart tar tiden man sover bort vägen? Har ni tänkt på det? Man somnar, så vaknar man nästan direkt igen känns det som, och så har det gått åtta timmar. Och ingen kan egentligen säga vad som hände. Någon slags oskyldig bekymmerslöshet.
Och det är väl det jag missade senast jag skulle återhämta hjärnkontoret.

Förlåt mig min rörighet. Men gröten i huvudet ger mig många fina metaforer. Och fria associationer. Lite stress i magen månne?

Nu längtar mina tänder efter tandkräm, och när jag har släkt ljuset i sovrummet ska jag dra upp rullgardinen så luften kan friska upp lokalen utan att spotlightpanelen i taket blir ett tillhåll för diverse småkryp. Sen kanske det stora krypet kan sova. Sova sova sova. I ljuset av det som tänder våra hjärtan när mörkret vill täcka oss. Mitt täcke är tunt. Bra att inte Gud är det.