I tisdags hade vi en avslutningskväll med huset. Visst vemod. Vår sista kväll då vi alla är samlade innan uppbrottet. Vi åkte till Telefonplan, åt på Landet och åkte sedan in till stan och gick till Muggen. God mat på Landet, djupa samtal på Muggen. Uppmuntran och konstruktiv kritik. Glädje och allvar. Som livet brukar vara. I gemenskap växer man. När man vågar ha vardag, och när man bjuder till fest. Dela liv.
Ibland är orden för starka. Innebörden fyller dem inte. Som en ekande katedral där man slutat längta.
Snart är allt annorlunda. Och ändå. Jag ska nog skriva ut en annons om plast i huset för att sätta upp på Betel. Det kan ju vara lämpligt.
Jag har haft två fullspäckade dagar bakom mig. Studiebesök i Uppsala med kursen Historisk Teologi påbyggnad (svensk kyrkohistoria - samfundskunskap). En obligatorisk del av kursen för att kunna bli godkänd. Det har varit intressant och väldigt roligt. En upplevelse. Historiska besök, gudstjänstbesök och samtal med pastorer, präster och kårledare. Har gett mycket. Många intryck, djupare möten med klasskamrater, och viss geografisk insikt i Uppsala. Och skolan bjöd oss på nästan allt! Jag fick bo hos min fina kusin över natten. Det var en av höjdpunkterna. :-) Det finns så mycket människor. Så många. Det är bra att Gud har koll.
Inte så dramatiskt med mig som det låter. Jag älskar så mycket (det var inte det jag tänkte skriva, men det känns som att jag menar det)... Att leva. Människor. Vänner. Men just nu är jag stessad. Så stressad. Insåg häromdagen att jag inte kommer att hinna med allting som ska göras i vår, och det paralyserade mig så jag gjorde: ingenting. Jag lägger så lätt saker i hög. I alla fall i tanken när jag tänker igenom vad som ska göras. Och så blir det högt och ser obestigligt ut. Men jag vet ju hur man bör göra. Så svårt att göra bara. Släpp en del så länge och börja i ena änden. Vissa saker får bli ogjorda, men man kommer att förvånas över vad man har lyckats med till slut ändå. Ungefär så.
På fredag har vi fest. Jag tänker på den med skräckblandad förtjusning. Det ska bli så vansinnigt roligt. Och svårt. Och mycket. Men jag längtar att få se människorna jag bjudit. Kanske blir de betydligt fler än vanligt. Jag ser mig inte som världens bästa festinbjudare nämligen. (Skönt att jag inte har festen själv... Och att alla har bjudit många.) Förstå vad välsignat det är att få bo som vi gör!!! Man får liksom vänner på köpet.
I söndags var det Valborg. Kungen fyllde 60. Jag tror inte att jag firade det. Jag firade i stället att våren har kommit (typ... lite blåsigt). Det var jättetrevligt. Jag och Lisa hamnade tillsammans med Paulina hemma hos Anders och Jesper. Vi åt gott, pratade om människor och apor och annat, åkte till elden på Riddarholmen och mötte upp med andra vänner där. Lisa ville ha bratwurst (typ) och tyckte att Jakobs chorizo var en sådan. Jordana bjöd på några mumsiga marchmallowspuffskakor, och Christin på bulle. Vi sjöng med i de obligatoriska vårsångerna, och ojade oss över dem vi inte kunde. Sen gick vi till mysiga Art Café i Gamla Stan och satt i stenvalv.
Igårkväll läste jag högt för Lisa. Sen bad vi. Det var ett tag sedan. Jag kände att jag saknat det. Lite konstigt att hon och Bettan och Josefine och Emelie ska flytta om en månad. Hur gick det till? Det kommer att kännas jättekonstigt.
Nu ska jag gå och äta sedan ska jag översätta grekiska tills klockan blir tre. Sen efter fyra ska jag fortsätta igen. Det blir nog bra. Jag önskar bara att (stress-)klumpen i magen ska lätta...
