Vilja

"Vilja kallas den mentala kapacitet som innebär att man utövar medveten kontroll över sitt tänkande och handlande. Begreppet är centralt inom filosofin, psykologin och kognitionsvetenskapen. Förutom oenigheten kring hur man ska definiera begreppet råder också oenighet kring hur människor får kunskap om sina egna viljeattityder. En annan central frågeställning inom det filosofiska studiet av viljan är dess förhållande till känslorförnuftet. Involverar känslor alltid viljeattityder? Är viljan bestämd av förnuftet?" Wikipedia, 20110828, 21.00

Jag funderar lite på det där med viljan.

Vad är det att vilja någonting? Och var kommer det ifrån?

Vad i oss är det som vill?

Olika viljor i oss kan konkurrera, i alla fall har jag märkt det i mig.

Det "sunda förnuftets" (hjärnans?) vilja, önskans eller längtans (hjärtats?) vilja, kroppens vilja... finns säkert fler.

Vad kan man göra åt en sådan "viljekonkurrens" när man inte uppfattar vilken vilja som man verkligen borde lyssna på? (Den vilja som jag tror att Gud lägger ner i oss.)

Och hur bryter man de viljor som man mot sin vilja inte vill släppa? (!)

Och kan man ens ställa den typen av frågor kring ett sådant svårdefinierat begrepp?

Ett litet beslut

Det finns olika former av beslut. Små, stora, livsomvälvande, obetydliga, och allt däremellan.
Jag måste bestämma mig innan sommaren när jag planerar att upphäva mitt klädköpstopp. Mitt klädköpstopp är för övrigt mer som en nykterists förhållande till alkohol, snarare än en absolutists, även om liknelsen är synnerligen haltande. Jag har köpt enstaka plagg för att jag har behövt det, och jag har med glädje tagit emot kläder jag fått som gåva. När klädköpstoppet ska upphävas är ett ganska litet och obetydligt beslut, men det är ganska viktigt för mig att jag bestämmer hur jag vill göra, så att det inte abrupt avslutas för att jag kände för det just då.

Jag började köpstoppet någon gång i augusti i somras, och sa då att det skulle gälla till nästa sommar. Nästa sommar är dock ett luddigt begrepp. Det finns givetvis en poäng med att ta det ett helt år (då hade det ju inte varit helt fel med något slags datum när jag började, men det har jag mig veterligen inte).

Vad är då min poäng med klädköpstoppet från början?

• Jag har många kläder, garderoben är liksom full. Jag ville visa för mig själv att jag inte behövde köpa mer. Det är ett slags statement, även om det är litet.
• Jag köper oftast kläder när det är rea. Mitt klädkonto har således inte varit jättehögt, men varje gång jag inte köper något, sparar jag de pengarna till annat. Särskilt intressant då jag varken förra terminen eller denna tar lån från CSN (endast bidraget).
• Kanske lite för att utmana min stolthet. Det har dock inte gått så bra. Jag har fortfarande försökt klä mig så att jag trivs i det jag har på mig, vilket är ganska viktigt för mig. Jag har försökt använda de kläder jag har mer. En del kläder tenderar, trots att jag gillar dem, att ligga eller hänga oanvända. Kanske ibland för att jag tycker att det är för fina, men också en del för att jag tycker att de sitter lite "fel".

Ibland har det varit lite jobbigt eller tråkigt, men mest har det hittills gått riktigt bra. Jag har mycket som jag tycker är fint. Då får jag använda det också.

Men för att komma tillbaka till min fundering. Jag vet inte om jag borde välja mitten på augusti, men just sommaren kan vara extra inspirerande till klädköp. Mitten på juni? (den lätta lösningen)

Sälja hår?

Frågan är om jag kommer att våga - om det visar sig att håret har tillräckligt bra kvalitet för det vill säga. Jag har googlat lite och hittat en (finns förstås flera) salong i Stockholm som köper hår, minst 30 cm.

Men jag gillar ju att ha långt hår. Också. Samtidigt som det skulle vara skönt att bli av med det... Minns att jag gillade den längd som jag hade när jag flyttade till Stockholm. Det var kanske det kortaste jag haft sedan jag var liten, och det var ändå axellångt.

Nu har jag kanske något av det längsta jag haft. Till svanskotan ungefär. Men 30 cm är ganska mycket. Så då blir det kanske axellångt igen.

Men ett första steg skulle ju vara att gå och prata med de på salongen, för att höra om de ens skulle ha intresse för det. Annars känns det onödigt att klippa av så mycket på en gång.

Lite funderingar bara...

Insidor, utsidor och annan bråte

I förra veckan lämnade jag in min hemtenta. Jag var inte så nöjd med den, men jag tror jag klarar mig från att göra om den i alla fall. Hamnar i bästa fall på ett C. (Se där, nu börjar spekulationerna...) Har haft en lite tråkig dag. Försökte göra lite inlämningsuppgifter som jag har kvar från veckan jag var på Teneriffa och missade ett seminarium i skolan. Känner mig nästan klar med en av dem. Måste bara skriva ner det sista också. Sen så har jag bara en bok kvar att skriva lite från, och sedan så är terminen slut!

Ikväll har de pysslat med skumma saker på den större vägen som går utanför ett plank där jag bor. Jag vet inte när de började, men jag vet att de höll på till långt efter tio, ja, klockan var säkert närmare tolv innan de kört iväg. Och det har varit som ett konstant brummande. Det var minst en stor lastbil (eller vad det nu var för något), hade gula blinkande ljus (tror jag) och så gav den ifrån sig små pip då och då. Det såg ut som att den sprutade något mot andra sidan vägen, men jag har ingen aning. Det såg inte ut som en brandbil, det luktade inte brand och jag såg ingenting förutom den skumma bilen (det är ju ett plank i vägen). Men det där konstanta ljudet som vad det nu var gav ifrån sig, var riktigt enerverande.
Eftersom jag känt mig uttråkad så satte jag igång en film ("Walk the Line") efter tio någon gång, så då märkte jag inte av den där verksamheten längre.

Dagtid brukar de spränga och hålla på där på andra sidan, men det känns ju konstigt att idrottshallsbygget skulle fortsätta in på natten. Jag har verkligen ingen aning...

Igår kväll var jag på bio och såg Terminator - salvation. Den var bitvis riktigt bra. Jag är lite dubbel till att det är så mycket... skjutande. Men det kanske jag kan ha lite överseende med. Det fanns en intressant handling där bakom, och jag är glad att jag såg den. Blev lite sugen på att titta på tvåan igen, och att eventuellt se om ettan (om jag sett den, vilket jag inte är helt säker på) och trean (vilken jag tror att jag inte sett). Men det får kanske bli ett annat projekt.

Jag har bara en söndag kvar i Stockholm innan jag åker söderut, och på söndag har min basgrupp hand om fikat. Jag passade därför på att hälsa på i New Life i söndags. Det var Kjell som predikade, och det var en viktig predikan för mig, tror jag. Den handlade om att "sluta fokusera på sin löftesson" och att istället sträva efter att leva efter Guds hjärta. Löftessonen kopplade han till Abraham. Abraham litade på att han skulle få den son som Gud hade lovat, men framförallt så sökte han Guds hjärta. Han vädjade för människorna inför Gud, för han visste att människorna i staden var viktiga för Honom. Ungefär så (jag förstod inte riktigt alla spår, men jag förstod kontentan).
Jag tror att jag ofta fokuserar på fel saker, även om vissa av dem ändå är goda. Men jag lever nu. Jag är nu. Och Gud bor i mig (även om jag ibland lyckas dölja det nästan till och med för mig själv). Jag behöver inte fråga efter Guds vilja för mitt liv (vilket bara tenderar till att bli låsningar), utan jag kan fråga efter Guds vilja för mitt nu. Begripligt? Jag vet inte. Men det jag vet Gud har lovat, är att om jag bekänner mig till Honom, så kan jag också lita på att han bär igenom allt, vad som än händer. Tillit? Ja, kanske.

Förra helgen så hade vi en härlig gospelkonsert på lördagen och en fin SMU-avslutning på söndagen. Och vi hade riktigt bra väder.

Förra tisdagen (det har ju hunnit bli onsdag nu, men för en vecka sedan) sprang jag Vårruset tillsammans med Ellie och ett gäng från hennes Diakonia-aktivistgrupp. Jag fick alltså spinga med en målad klocka på ryggen, men den var inte ivägen på nåt sätt. Det var supertrevligt! Jag och Ellie (vi hade blivit av med Elise) sprang tillsammans hela vägen förutom i spurten. Och sedan var det picknick efteråt i duggregnet... Lite kallt var det, men mysigt.
Efter Vårruset så hade jag ju tentan efter mig, vilket innebar slarv med mat och träning. Jag kom ut någon dag, men eftersom jag inte ätit så vettigt så mådde jag inte alls bra efteråt. Men efter inlämningen försöker jag nu att få lite ordning på det igen! Jag har två gånger lyckats springa till Åkeshov, och är jättestolt även om jag tog det väldigt lugnt i lördags, för att kämpa lite mer igår (måndags). Nu får jag bara se till att försöka hålla mitt varannandagsmål! Imorgon får det kanske bli en lite kortare runda, om det inte visar sig att jag får lust att springa till Åkeshov igen. Hihi.

Nu tror jag bestämt att det är dags för mig att sova (02:07 står datorklockan på).

Gemenskap

Min helg har varit helt fantastisk.

Man märker att man saknat, när man träffar.
Jag har varit i Örebro och bott hos allra finaste Lisa. Jag har också träffat Natanael (och Matilda och Johan såklart - tack för mumsig köttgryta! - och för att ni är så fina). Natanael är en månad gammal. Då är man inte så stor. Men man vill saker. Det märker man. Det är stort att träffa små. För den lilla rymmer så mycket.

På fredagskvällen var Lisa och jag på pannkakskväll hos en vän till Lisa. Jag stekte pannkakor. Det var roligt. Lördag förmiddag fikade vi tillsammans med Matilda, Natanael och Helena (som också hälsade på i Örebro), och på kvällen hängde jag med Matilda o Johan o Natte (o så kom Lisa sen).
Bettan, Bettan... Vi måste ses en annan gång!


Söndagens gudstjänst var ingen gudstjänst utan den var ett bibelstudium. Det var bra. Om att Anden förhärligar Jesus - extremt kortfattat.

Jag har också (åter) landat i förvissningen om att jag inte tror på något ensamhetsideal. Ensam är inte stark, har aldrig varit och kommer aldrig att bli det. (Men viss reservation för att människor möjligen kan vara lite olika. ;) Och då menar jag inte främst två-samhet som motpol till en-samheten. Men att gå in i sig själv för att hitta sig själv tror jag inte på. Att gå in i sig själv för att möta den Gud som tagit sin boning i oss är en helt annan sak. Och självklart måste man lyssna till vad man själv vill, också. (Som ett förtydligande.) Det är i gemenskap som det finns liv - och där blir vi till. Med människor. Med Gud. Tillsammans.

Givetvis kan ensamheten också vara god. Ibland behöver man andas själv, för att se att också jag lever - och för att inte riskera förtrycka sig själv (eller att riskera acceptera en gemenskaps eventuella förtryck). Påtvingad ensamhet tror jag inte är sunt för någon. Vald ensamhet under kortare eller lite längre perioder kan däremot vara något mycket gott.

Jag förspråkar alltså att leva kollektivt. Typ. :) En-samheter och två-samheter och familjer tillsammans. Utan att det blir slutet sällskap, maktspel eller rivalitet. Kanske undviker man då risken att familjen blir en sluten enhet, där man tror att man måste kunna reda ut sina problem alldeles själv. "JAG kan, vi BORDE kunna" - att inte våga visa sin brist och svaghet.
Och ändå respektera integriteten - också i och för den egna relationen. Inte tvinga sig på. Men finnas där - stötta och söka stöd.
Demokrati i mindre frågor, kompromisser i större.

När jag kom hem från Örebro hängde jag en stund (lite håglöst) på en körövning. Sedan åkte jag vid halv nio mot Åkeshov för att vara med på en spelkväll. Spelkvällen höll dock på att transformeras till en pulkakväll, och jag beordrades att stanna vid Islandstorget. Där stod jag i en halvtimme. Det kan ofta bli sådär när man ska samordna saker. :) Sedan åkte vi (jag, Ellie, Hanna, Sara, Linda, Emelia, Elise och Johannes) pulka, snödäck och stjärtlapp i en backe i Blackeberg. Det var hur roligt som helst! Ellie hade tagit med ett par överdragsbyxor till mig, och det gick alldeles utmärkt!


Klockan elva insåg vi att vi borde börja dra oss hemåt. Vi vinkade av Johannes och gick till tunnelbanestationen. Jag försökte ringa SL för att se hur jag skulle ta mig hem (söndagskvällar är lite speciella), men det gick inte att ringa dit. Ellie föreslog att jag skulle sova hos dem, så det gjorde jag. Men jag hade lite svårt att sova för jag låg och tänkte på det här med gemenskap - och var bara väldigt glad. Och väldigt tacksam. För jag har många goda vänner. Mycket nåd.

Jag ska sträva efter att alltid ha en tandborste i väskan tror jag... In case of Emergency, liksom.

När jag skulle åka hem och Ellie in till stan i förmiddags, så läste Ellie på Citys löpsedel "fyra tips på ett lyckligare liv" och jag tänkte att jag redan hade koll på alldeles fantastiska recept på lycka. Samvaro och förundran!
Att ensam avnjuta snöväder med Jamie Cullum i öronen är mer förundran än samvaro. :)

Ellie och jag pratade lite kollektiv imorse. Hur man som familjer (och en-samma) skulle kunna leva så. Att ha både egna utrymmen och gemensamma. Tänk om det hade gått! Roligt. Svårt. - Såklart. Att leva tillsammans är svårt. Också.
Kanske får det vara olika perioder i livet. Och på olika sätt.

Kanske är jag bara idealistisk och knäpp (och något osammanhängande). Men jag känner mig lycklig. Och då är det väl.

Och just nu. Så är det faktiskt ganska skönt att vara ensam i lägenheten. Också.

Smått för nu

Två helt från varandra skilda konstateranden som för stunden kändes högst lämpliga:

1. Det är dumt, ja på gränsen till korkat, att titta på romantisk komedi när man tänkt plugga.

2. Mirjam är, liksom jag även tidigare i denna blogg påpekat, fantastisk! Läs bara detta... :)

Småskaliga bröllopsplaner o te-ologi

"Jag kan inte gifta mig just nu, jag måste gå hem."

Jag läser böcker om lek i skolan. Kanske framför allt handlande om barns lek, men också att vi fortsätter att leka hela livet. När jag började läsa en av böckerna så tänkte jag att jag nog inte var så bra på att leka när jag var liten. Men nu har jag istället insett att jag leker väldigt ofta, och fortfarande. Inte så att jag aktivt skapar lekmiljöer runt mig och ensam går in i en lekvärld som jag förmodligen gjorde när jag var liten. Men jag skapar väldigt ofta nya sammanhang för mig själv när jag träffar människor. Det är det som gör att jag ibland skrattar vid väldigt konstiga tillfällen. Min kurslärare (i första kursen som vi läser nu) säger att när hon har tråkigt på tunnelbanan eller pendeln så brukar hon tänka sina medresenärer i lustiga hattar. Det är ju helt fantastiskt! Det ska jag också prova göra.
Många av mina vänner är väldigt lekfulla, nära till upptåg och skratt.
Det tycker jag om. Lekande människor känns levande på något sätt...

Jag är på fältstudier på förskolan där jag ska ha min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) den här veckan. I nästkommande två veckor ska jag ha VFU (som praktik ungefär).
Jag lägger ungefär två timmar per förmiddag på fältstudierna, och det innebär att jag i stort sett bara ska vara där och betrakta barnen och personalen. Mina observationer skriver jag ner i blocket.

När jag idag tyckte att jag hade observerat klart pratade jag med en femårig pojke, och vi började leka. Han bestämde rollerna; han var pappan, jag var mamman och fyra små tygdockor med långt hår var bebisar. Sen kom en flicka som pojken bjöd in i leken efter att de hade haft lite dragkamp om en docka. Så flickan fick vara storasyster. Vi åkte buss, sen gick vi hem. Då skulle det bli bröllop. Efter lite bröllopsplanerande från barnens sida (en pojke till hade engagerat sig i leken och jag hade fått en kjol, och pappa-pojken hade fått en vit skjortliknande sak o lite annat på sig), så tyckte jag att klockan hade blivit lite mycket.
Ingrid har bott hos mig i natt eftersom hon skulle till sin varannan-torsdagspraktik på Smedshagsskolan idag, och jag vill komma hem innan hon skulle dit så att det skulle funka med nycklarna o så.

Därför steg jag ur leken med inläggets inledande ord.
Fast egentligen tycker jag inte att det lämpar sig att pussa en femåring som jag inte känner (som flickan hävdade skulle ingå i bröllopet), så då var det särskilt lämpligt att klockan var elva.

Det är lite klurigt det där... för det jag gjorde var ju att ganska abrubt avbryta leken. Fast jag tänker ju att man måste få kunna lämna en lek. Jag önskar kanske att jag gjort det lite snyggare så att det skulle vara lätt för dem att fortsätta leken. Nu vet jag inte hur det blev. Jag hade ju kunnat säga att nu kunde flickan få vara mamman istället o gifta sig. Hm... typ. Jaja. Men då kanske jag kan komma ihåg det till en annan gång.

Jag gjorde mig en kopp te för en stund sedan.
Då tänkte jag på det här med Gud och livet och så.
Hur vattnet liksom färgas och smaksätts av tebladen.
När vi låter Gud vara i oss (tebladen) så färgar och smakar det av sig på våra liv (vattnet).
Jag tror att det är så.
Dagen te-ologiska tanke.

Mat o Malm

Hjälp. Jag har storhandlat idag. Jag vet inte om jag någonsin köpt mat för så mycket bara till mig själv någon gång. 589,50 kronor landade det på. Ojoj. Jag ska köra storkok o grejer för att ta hand om allt nu i dagarna. Jag får minsann se till att fixa det så att inget blir gammalt. Hemska tanke. Tänkte ju spara pengar. Och det ska man visst göra genom att storhandla. Haha. Hepp.
Till mitt försvar kan jag ju påminna om att jag inte hade någonting i vare sig kylskåp eller frys (förutom lite broccoli, lite fryst svamp o lite frysta wokgrönsaker), och inte så fullt i skåpen heller. Så det är ju inte SÅ konstigt.

Och nu till det jag hade tänkt skriva när jag startade datorn. Läs om ni orkar, det blev lite långt. Texten är hämtad ur Bildfaktorn av Magnus Malm, sid 171-174 (jag har försökt att förkorta lite). Kanske är det helt enkelt bättre att läsa hela boken... *blink blink*

"Det var inte genom att orka hålla uppe allting eller lyckas förstå allting som genombrottet skedde, utan genom att släppa taget om allting. Alla våra försvar mobiliseras mot just denna punkt, och det är just den punkten vi inte kan gå runt om vi vill bli fria. Vid korset rasar allt vi byggde upp. Katastrof. Befrielse.
Jesu död på korset öppnar vår direktkontakt med verkligheten. Där i dunklet stiger vi ur våra krossade bilder och rör trevande vid Gud, varann, världen. Där tar vi också emot koden av våra kriser och förluster. Varje mänskligt lidande som läggs i Jesu hand förenas med hans och leder ut ur bildvärldens instängdhet. Inte minst den mest seglivade självbilden av alla möter sin slutstation vid korset:
Offret. 'Där är Guds lamm som tar bort världens synd' säger Johannes Döparen om Jesus. Det är till slut Jesus som är offret, inte jag. För den människa som länge varit inlåst i sin självbild av offer från uppväxt, omständigheter och andra människor, öppnas här en befrielsens källa som vi inte kan finna någon annanstans. Att överlämna sin kära offeridentitet till Jesus och låta honom bära den, innebär tre saker:
1. Att bekänna min synd. (...) Jag har ansvar för mitt liv, och mina val har konsekvenser för hur mitt liv gestaltar sig. (...) Paradoxen är denna: i syndabekännelsen slutar jag böja mig inför omständigheterna, reser mig som människa, för att böja mig inför Gud.
2. Att förlåta dem som har gjort mig illa. Också detta betyder att jag bryter med min identitet som offer för dem, och med den falska form av stolthet som försöka straffa andra genom att inte förlåta dem - men som i själva verket därmed bara låser in mig själv i bitterhet.
(...) minnet (är) en nödvändig förutsättning för att kunna förlåta. Fakta och känslor måste få tid och frihet att komma upp till ytan för att jag ska veta vad jag förlåter.
(...) (vi) förlåter (...) med viljan. (...) Jesus valde på korset att göra vad hans känslor knappast signalerade i den stunden: 'Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör'.
(...) förlåtelsen (är) liksom frälsningen både en handling och en process. Det är bibliskt att säga 'jag är frälst'. Det är också bibliskt att säga 'jag håller på att frälsas'. Och det är bibliskt att säga 'en dag kommer jag att vara helt och hållet frälst'. Mitt viljebeslut öppnar för Guds handlande.
3. Att öppna tacksamheten på vid gavel. Offret stavar ständigt på sin självömkan: Jag har blivit utsatt för mer lidande än någon kan förstå. Tacksamheten stavar ständigt på sin förundran: jag har blivit föremål för mer godhet från Gud än jag kan fatta. I stället för att filtrera allt som händer genom en självbild av offer, där bara det negativa fastnar, söker tacksamheten hela tiden upp de tecken på Guds godhet som bekräftar den goda självbilden: jag är Guds älskade barn.
(...) För den som lever i tacksam mottaglighet för Guds godhet känns inte offrets självtröst som ett särskilt spännande alternativ.
(...)
(...) När jag kommer till Jesus, vet jag att jag är välkommen. Han ensam är totalt befriad från alla bilder av mig. Han försöker inte pressa in mig i några mönster. Han uppfattar mig inte som ett störmoment, vänder sig inte bort eller försöker skydda sig. Han gläds, inte för att jag har gjort något bra utan för att det är jag som kommer.
Han förstår mig. Jag måste inte hålla på att förklara allting för honom, eller försvara varför jag känner eller beter mig så, och ändå aldrig veta om han riktigt fattar. Han vet, jag behöver inte säga något.
Han ser det goda i mig. Även när han vet att jag inte kan förverkliga det, därför att det finns så mycket jobbigt i mitt liv som går åt andra hållet, ser han min goda vilja och det fina i mig. Och jag vet att han gläds över det.
Han stannar kvar hos mig. Ingenting hos mig tycks kunna driva honom på flykten. Han tittar inte på klockan för att dra vidare, han funderar inte på att avsluta relationen, han vill inte heller vara med någon annan, han tröttnar aldrig på att vänta ut mina flyktförsök. Jag vet: även i mörkret är han vänd mot mig.

Var skulle en människa våga släppa sina fikonlöv om inte där?"

Sen tänkte jag... Jag försöker att förstå varför jag är som jag är, men kanske kommer det inte att hjälpa mig att veta vad jag vill o kan o ska. Visst kan det vara bra att försöka förstå varifrån man kommer, men är det inte bättre att försöka förstå vart man är (och vart man är på väg)?
Det här råkar vara mitt liv. Jag vill ta ansvar för det. Jag vill inte vara bunden av egna o andras bilder. Släpp ut mig!! (Skriket är inte så kvalfyllt som det kan verka. Eller som det kanske borde vara.) :-P

Nu tror jag att frukosten har landat lite, så nu ska jag ut o springa! :-)

Upp och ner

Jag tror att min senaste tvådagarsledighet inte var helt bra för jobbmotivationen. Jag är grymmans otaggad... Försöker att ändra på det, för jag kommer ju inte att stå ut om jag ska gå omkring o stressa upp mig.

Jag åkte till Linköping o hängde lite där i onsdags o torsdags. Åkte hem fredag förmiddag o kom alldeles lagomt hem för att hinna till jobbet 15.30. Inte konstigt om man känner sig otaggad då. Trött o seg efter tågresa. Men sen har det liksom hållit i sig. Att det bara känns jobbigt. Kan kanske bero på att det varit stressigt och blivit långa dagar o nästan utan rast o mat. Svårt att hålla motivationen i topp när mycket är slut, och man är ansvarig för att allt ska fungera.

Det är omöjligt för ett litet ställe som vårt som har så låg omsättning att kunna planera vettigt för inköpen och på personalfronten när det blir rusning. När det vanligtvis är så lite kunder blir det svårt att arbeta in de rutiner som behövs till när det kommer många. Tokkörigt igår o idag mellan 2 och kvart över tre ungefär. Tack o lov behövde jag inte hoppa in tidigare idag, vilket jag gjorde igår.

Kvällens lilla grämelse var en kund som ville ha en Cafe Latte o en Cappucino efter att jag rengjort espressomaskinen. Men det var bara att bita ihop och vara trevlig och fixa kaffet. Det var ju inte kundens fel att jag försökt vara ute i god tid. Och jag har dessutom börjat tänka kostnadseffektivt. Som att jag gjorde två sallader igår kväll (grekisk o tonfisk), för att vi skulle tjäna mer på det trots att jag skulle behöva jobba över pga det. Min lilla kalkyl ikväll sa mig att det var möjligt att vi skulle tjäna på att sälja det där kaffet, men jag är ändå lite tveksam. Men så länge vi har öppet så ska vi ju sälja saker, så det var nog rätt i alla fall.

Imorgon blir det nog lugnare eftersom semestrarna börjar ta slut, men vi hoppas ju ändå på att det kommer en lagom jämn ström kunder, så att vi får sålt saker. (Men tillräckligt lite för att vi ska hinna baka nytt!)

Igår joggade jag korta rundan i lite högre tempo (för att bli klar fortare o lagomt till maten). Det var bara så våldsamt varmt! Men jag fixade det o var jättenöjd när jag väl kommit hem. Ska försöka ge mig ut imorgon förmiddag igen. Gäller ju att hålla igång nu när jag varit så duktig. Hoppas att det går att fortsätta i höst också med ungefär samma frekvens, men jag vet inte om jag fixar det. Har ganska låg tillit till min egen uthållighet. Men försöka går ju.

Beteendereflektioner

I en rulltrappa på varuhuset i Trelleborg inser jag att jag bott i Stockholm för länge. Rulltrappan är inte lång, men jag märker ändå att jag blir otålig när mannen framför mig står mitt i trappan lutad mot båda räckena. Och så tänker jag... "Man håller till höger! Men... ja just det, det här är ju Trelleborg" Och så är jag lugn igen de sista två sekunderna i trappan.

Jag var ute och joggade idag för sjätte gången sedan jag kom till Skåne. På mina andra turer har jag, som brukligt är på landsorten, hälsat på folk jag möter. Idag hälsade jag som vanligt på några jag mötte på cykel, varpå jag mötte noll reaktion. Då kändes det som att vara i Stockholm igen. Och min reflektion där är att de måste vara utsocknes. Haha!

Mindre stress och mer människa.
Ganska nyttigt att vara här med andra ord.

Bildfaktorn del 1

Jag valde titel efter en viss aning om att det kan komma fler inlägg av liknande slag.

Det är Magnus Malm igen. Och åter en riktigt bra bok även om jag ännu bara har läst drygt en tredjedel. Jag ska dock inte göra någon recension eller så av den just nu. Mer en annan reflektion.

Jag funderade i natt på om jag kanske bär på något slags bild av att vara "utanför-stående". Att stå utanför. Och att jag kanske därför skulle ha svårt att släppa in. För det måste vara ett slags avancerad konst att släppa in någon när man inte själv är där. Först när man på allvar tagit steget in genom dörren och bosatt sig i sig själv, så kan man med öppet hjärta säga till en annan:
Välkommen in du också!

Sen är jag kanske bara på studiebesök utanför mig själv ibland, så det är förmodligen inte så alienerat som det låter. *ler*

En liten nattlig reflektion, bara. Vet inte om det alls finns någon sanning i den. :)

Cykeln o jag

Min cykel är släppt från fångenskapen på Coops verkstad!
Glad.

Jag har kommit fram till att jag är snyggare snett ovanifrån än rakt framifrån. Rakt ovanifrån är ganska intetsägande... min bena är det inget särskilt med. :)
(Det är därför som längre killar tycker att jag är snyggare än kortare killar. Detta har jag för övrigt verkligen inget trovärdigt empiriskt belägg för att hävda, men medge att det är ganska intressant det där med vinklar!)
Slutsats: Jag blir sällan bra på bild.
(För att bilder ofta tas rakt framifrån.)
Visst är det ett bra försvar! Erkänn!

Veckans bravader

Gospelmässa

Hässelby Missionskyrka
Ikväll 18 maj klockan 19.30

Välkommen!

(Gissa vem som är med o sjunger...)

Jag är medveten om att vissa bilder nedan är ganska dåliga.
Men jag vill förmedla en känsla.

Denna vecka ha liksom många andra veckor innehållit en del jobb. Jag hade dock tagit fredagen ledigt för att kunna åka till min fina syster som tillfälligt håller till i Kolmårdens djurpark. Hon tillhör inte attraktionerna där (även om man skulle kunna tro det), utan jobbar som zoo-lärare och vägleder skolklasser runt i parken. I fredags var hon ledig och tog med mig på en sväng i duggregnet. Det var jättemysigt, och jag fick klappa några elefanter på snablarna.

Pingviner Björnhanne

Jag tittar på präriehundar

God mat på restaurang Safari

Gorillahanne Zebra Lättjebockar (?)

Delfiner

Igår kväll besökte jag Linnea i Vallentuna. Hon har fyllt år och firade med grillfest. Kvällens stora happening var när chokladfontänen kom fram och vi fick doppa marshmallows, banan, äpple och apelsin. Vilken grej!

Linnea och Chokladfontänen

Tomt Roslagståg...

På väg till Ormsta station 21.30 var det uppehållsväder
Vid Mörby station 22.05 ösregnade det

Idag predikade Josue på förmiddagsgudstjänsten i kyrkan. Han är en av våra ecuadorianska volontärer, och han pratade om vikten av att hålla sig nära Jesus, vårda församlingsgemenskapen och föra evangeliet vidare.
Tre punkter utifrån Hebr. 10:19-25.
Varför ska något som borde vara så lätt vara så svårt?

Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten. Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Den magnifika, oumbärliga umgängesordlistan

Inledning
Valborgsmässoafton firades enligt tradition (det var andra året för mig) i Vasaparken tillsammans med Ellie och en bunt från New Life. Jag kände att jag samlade på mig ett par vuxenpoäng, eftersom jag har ökat mina besök på SMHIs hemsida månghundraprocentigt sedan jag börjat cykla till jobbet. Jag visste alltså att det skulle bli regn och hade dagen till ära (råkade bli så) köpt ett fint äppelgrönt regnställ. Jag packade min väska med ett paraply och min regnjacka. Satte på mig fliströja och vårjacka och traskade iväg till bussen.
Väl framme i Vasaparken mötte jag upp med gänget. Och när de tänt brasan och vi tyckte att vi blivit tillräckligt småblöta och ruskväderskalla (bra att det inte ösregnade) bestämde sig följet för att dra till Café 60 i hopp om att det där skulle finnas plats för en mindre folksamling på ca femton personer. Det var det.
Ganska snart kom vi in på dagens ämne... Skaparna av ordlistan - in order of appearance till Café 60 - är Ellie, Katarina, Michelle, Mattias och Johannes. Vi pratade om detta så länge att när vi väl var ganska trötta på det, så hade alla andra i vår lilla skara gått.
Samskaparna har lovat att hjälpa mig om jag missat något, eller om de kommer på något nytt ord. Andra får givetvis också lägga in bidrag (med förklaringar) i kommentarerna, så för jag in dem i listan vartefter. Vi ger inga garantier på vetenskaplighet. Orden kan vara benämningar antingen på en social karaktär eller på ett socialt sammanhang eller liknande. "Han är alkosocial. Han märks knappt när han är nykter." "Vi hade ett mellosocialt samtal." "Det blir jämt feminosocialt så fort hon är med." "Killar i högstadiet är så hormonosociala." "Vårt samtal var verkligen allegrosocialt. Jag var så glad när jag gick därifrån." "Äh... det var inte så kul att vara med. De var så amorosociala hela tiden. Jag kände mig exosocial."
Givetvis inleds själva listan med tre redan existerande ord, just för att vi alla ska förstå att det här är ett seriöst projekt. I ordlistans förklaringar är samtal när man kommunicerar med ord. Samvaro kan vara både med och utan ord, häng. Umgänge kan vara tyst samvaro eller möjligen fysisk sådan (inte nödvändigtvis sexuellt) - kommunikation av annat slag än just med ord helt enkelt.


Umgängesordlista

Social - Har med umgänge att göra. En person som gillar att träffa andra. Varhelst individer möts är det ett socialt sammanhang.
Osocial - O. betecknar en person som inte gillar att hänga med andra. Ofta tillfälligt (en känslostämning), men kan också vara ett personlighetsdrag.
Asocial - en person som inte har möjlighet till socialt liv. Står utanför samhällsnormen. T.ex. fängelsekund.

Accendosocial - Ökande stämning/engagemang
Accellerosocial - Ökande samtalshastighet
Aerosocial - Sammanhang där personer, ofta män, sitter och rapar och fiser tillsammans. T.ex. i bastu. Synonymt med superfisosocial. Se även machosocial.
Aggrosocial - Samtal i aggressiv stämning. Person som bara vill bråka.
Al-Frescosocial - När man umgås ute i naturen, i skogen. En picknick och en promenad i sådan miljö kan gå under denna definition. Se även mullesocial.
Alkosocial - Sammanhang där alkohol behövs för den sociala samvaron. Person som behöver alkohol för att vara social.
Allegrosocial - Glatt samtal. Eller en person som för in glädje i ett samtal.
Amorosocial - Kärvänligt samtal/umgänge. När två förälskade träffas helt enkelt. Romantik.
Aquasocial - Samvaro i vatten.
Aquaaerosocial - Samvaro i bubbelpool.
Bisocial - En person som står mellan två (ev flera) samtal, vill vara med i båda, men är inte aktiv i något av dem. Är ofta väldigt nyfiken och har svårt att bestämma sig.
Brutalsocial - Ett brutalt socialt beteende i den betydelse att man är extremt aktiv i det sociala samspelet. Som explosocial (första betydelse) fast i mer ihållande form. Ett positivt ord. Kan möjligen vara uttröttande för den som råkar befinna sig i detta brutalsociala tillstånd. (Korrigera mig om jag har fel, kära ordkompåare!)
Creosocial - Ett gäng som träffas och är kreativa ihop. Sy, måla, skapa m.m. En syförening är definitivt en creosocial grupp.
Decendosocial - Sjunkande stämning/engagemang
Depposocial - Om känslostämningen är låg. Man pratar om saker om har gjort eller gör en ledsen.
Distrasocial - En person som kommer in och avbryter ett samtal. Kan vara både positivt och negativt.
Dormosocial - Att sova tillsammans två eller flera. Samma rum eller samma säng spelar ingen roll.
Duosocial - Ett samtal/umgänge mellan två personer
Dyssocial - En person som kommer in och förstör samtal eller stämning. Inte samma sak som distrasocial. Negativt. Möjligen ett socialt sammanhang som inte fungerar. "Det var ett dyssocialt sammanhang, och jag vill inte dit igen."
Egocentrosocial - En person som hela tiden för in samtalet till att handla om sig själv
Empatosocial - Att gråta eller skatta tillsammans med någon
Emosocial - Ett känslofyllt sammanhang. En person som alltid blir väldigt känslosam när han eller hon träffar andra människor. Emopopare som träffas.
Endosocial - En person som vill vara passivt med. T.ex. när man är trött men ändå gärna sitter med och lyssnar, eller bara ligga på soffan och höra att rösterna är där. Måste inte uppfatta vad som sägs. Det viktiga är att man är bland vänner.
Episocial - En person som kommer in sent i ett samtal
Erosocial - Inte att blanda ihop med aerosocial. Sexuellt umgänge. Bör givetvis vara inomäktenskapligt.
Exhaustiosocial - En energitjuv. En person som suger musten ur de andra i samtalet.
Exosocial - En person som exkluderats ur ett samtal mer eller mindre medvetet. Den utfrusna. Negativt.
Expliciosocial - Ett sammanhang där man talar om något unikt.
Explosocial - En person som gör en mycket intensiv entré i ett samtal. Eller ett samtal med många starka känslouttryck.
Extrasocial - (stämmer det här med vad vi kom fram till? -->) Som bisocial, men gentemot endast en grupp. Behöver inte alls vara negativt. Och är det ändå det, så är det inte alls lika negativt som exosocial.
Feminosocial - En grupp feminister som träffas. Eller ett feministiskt samtal. Eller en person som jämt för in samtalet på feminism. Kan också vara en grupp väldigt feminina kvinnor som träffas.
Filiosocial - Ett samtal mellan förälder och barn
Filosocial - Ett samtal mellan vänner
Florosocial - En person som talar med sina blommor
Fortesocial - Ett högljutt samtal
Fysiosocial - När man tränar tillsammans
Harmonisocial - Ett trevligt samtal. Motsatsen till aggrosocial. En person som för in harmoni i samtal.
Herosocial - En person som räddar ett samtal. Motsats till dyssocial.
Heterosocial - Ett samtal i grupp där alla är med, aktivt eller passivt. Samma sak som stereosocial grupp.
Hipposocial - En person som gärna hänger med hästar
Homosocial - Homogent social. Samma sak som duosocial. Ett samtal mellan två personer. Kan också vara en samvaro bestående av väldigt likasinnade individer.
Hormonosocial - Ett pubertalt sammahang. Alternativt ett sammanhang med en grupp tjejer med pms.
Humosocial - ett väldigt humorladdat samtal
Ilumisocial - En besservissers syn på sig själv. Den som upplyser, kommer med mycket information av olika saker i ett samtal.
Karitosocial (grek. Charitos) - När någon får vara med för att den inte har någon annan att vara med, och inte främst för att de andra vill det. "Vi måste ta hand om honom/henne"-mentalitet.
Kleptosocial - En person som kommer in i samtalet och snor det. Ofta dominant.
Kompardosocial - En person som alltid jämför sig med andra. Ett sammanhang där man alltid jämför sig med varandra.
Komplexosocial - Ett knepigt socialt sammanhang. Eller en person som gör ett sammanhang lite mer avancerat, svårtytt.
Kondecendosocial - Ett nedlåtande sammanhang. Översitteri.
Kontemplosocial - Ett filosoferande sammanhang. Man begrundar djupa saker tillsammans.
Laudessocial - Morgonpigga människor träffas i ottan.
Logosocial - Umgänge med ord. Samtal.
Machosocial - Män som träffas och är buffliga tillsammans. Inte sällan aero-/superfisosocialt. En attityd i umgänget. När samtalstonen är rå.
Mellosocial - Ett samtal av det melankoliska slaget. Lagomt försiktigt engagerande. Inte deppigt, men ändå nedstämt. En person i ett samtal som känner sig lite melankolisk.
Monosocial - Någon som pratar med sig själv.
Mullesocial - När man umgås ute i naturen, i skogen. En picknick och en promenad i sådan miljö kan gå under denna definition. Se även Al-Frescosocial.
Myskosocial - En person eller ett sammanhang som man inte fattar.
Narkosocial - En person som somnar under ett samtal. En sömnig stämning.
Parasitosocial - En kleptosocial person som går mellan olika grupper. (En bättre definition efterfrågas.)
Passosocial - När man hänger tillsammans i utan att tvunget prata med varandra. Ett absolut kravlöst umgänge.
Pianosocial - Ett samtal som förs i låg samtalston.
Pinosocial - Jobbig stämning i ett samtal. Minerad mark. Ingen vill egentligen ha samtalet.
Polysocial - Mingel
Ponderosocial - Man tänker ut saker tillsammans. Påminner om kontemplosocialt, men kan vara betydligt lättsammare. Man pratar om saker som kan gå att lösa. Brainstormning är en form av ponderosocialt beteende.
Postsocial - När man går och tänker på det som det pratades om även efter att samtalet tagit slut. Om man skrattar åt något långt efter att det sades eller hände.
Presocial - En person eller möjligen händelse som öppnar upp för samtal
Quattrosocial - En grupp på fyra personer som samtalar/umgås
Shopposocial - När man handlar tillsammans
Skriptosocial - Alla sätt där man kommunicerar i skrift liksom brev, chat, sms, lappar, mejl m.m.
Stereosocial - Samma sak som heterosocial.
Studiesocial - Plugga tillsammans.
Superficiosocial - Ytliga samtal. Kontakter man aldrig kommer in på djupet med.
Superfisosocial - Ett sammanhang där man fiser och rapar tillsammans. Ofta män. Ofta i bastu. Samma sak som aerosocial. Tangerar machosocial.
Telesocial - All kommunikation människor emellan som sker på fysiskt större avstånd än vanligt samtalsavstånd. Ofta med hjälpmedel såsom telefon eller internet.
Urbanosocial - Socialt sammanhang som sker i stadsmiljö
Venisocial - En person som man kan räkna med dyker upp varhelst och närhelst det händer något
Vidisocial - Iakttagaren i ett samtal.
Vinchisocial (stavar jag rätt?) - En person som alltid ska ha rätt och vinna samtalen. Besservisser, men inte av riktigt samma slag som den ilumisociale.
Virusocial - En person som sprider otrevliga saker omkring sig. Ryktesspridare. Kan också vara ett sammanhang där det förekommer mycket skitsnack. Negativt.


Efterlysningar:
1. om man umgås i naturen, i skogen, på picknick. Se mullesocial och Al-Frescosocial.
2. om man umgås under mycket fnittriga omständigheter (fjortissocial gick inte riktigt hem, men kanske?)
3. när man sitter i buss, på tåg, i tunnelbana, i väntrum och låtsas att man är ensam (det finns väl redan ord för det? Men var kreativ!)
4. när två personer eller en grupp träffas för att be tillsammans
5. när man träffas för att vara kreativa ihop, sy, måla etc. Se creosocial.
6. mingel med folk som bara (och jämt) träffas vid särskilda tillfällen som t.ex. bröllop
7. social samvaro med folk som man bara har kontakt med i särskilda sammanhang som t.ex. på jobbet, konferensen, lägret, i kyrkan, skolan

Nyinförda ord i listan syns genom att de är röda.

Intressekonflikt och ansvar

"Ert ja ska vara ett ja, och ert nej ska vara ett nej"
(ev felciterat, men det bjuder jag på isf)

Den femte april har jag lovat åka som ombud på årsmötet för Mälardalens distrikt.
Och det lovade jag eftersom det såg tomt ut i min kalender.
Det var tomt i min kalender eftersom jag hade glömt att skriva upp att det var gospelkördag samma dag (kl. 13-17) där vår kör 1st Garden Gospel kommer att öva tillsammans med gospelkören 2 the Lord från Vällingby, och därigenom bli en kör på ca 50 pers!
Det var också tomt i min kalender för att då när årsmötetsförfrågan kom, så visste jag inte att vi i Hasselkören skulle bli ombedda att sjunga på en 50-årsfest (en medlem i kören som fyller år) på kvällen.
Det var också tomt i min kalender, eftersom jag då inte visste att min syster skulle kunna komma och hälsa på den helgen. Detta kunde varken hon eller jag veta, eftersom min söta lillasyster inte visste förrän helt nyligen att hon förmodligen kommer att ha ledigt från Kolmården då...

Gny o gnäll o skit.

Jag vill inte åka på årsmöte! Jag vill sjunga i kör och träffa min syster!
Men jag har ju sagt att jag kan. (Och sådant som ett årsmöte kan faktiskt vara trevligt det också.)
Och det var ju ingen anmälan på kördagen, för då hade jag ju kunnat hävda att jag redan anmält mig till den när jag råkade lova bort mig till årsmötet.

Och kanske kan jag hitta någon annan som vill vara ombud. Och det hade säkert varit helt ok. Om inte mitt samvete säger mig: "Du har ju lovat att åka."

Gny o gnäll o skit, igen.

Och ponera att jag åker på årsmötet, har jättetrevligt, kommer hem på kvällen, och sedan är med och sjunger i kören på söndagens gospelmässa de sånger som jag faktiskt varit med och övat på redan. (Vilket nog är den mest troliga lösningen just nu.) Sen kommer jag sitta och vara lite sur/nedstämd över att inte få vara med på de andra sångerna, samt över att jag missat kördagen.

Alternativet är att fixa (om det ens går) ett nytt ombud.
Subalternativen bli då:

1. Ulrika kommer hit på fredagen och är med på spelkvällen på tonår (jag har inget annat ansvar för den samlingen än att vara där, vad jag vet just nu iaf). Jag väljer att vara med ett par timmar på kördagen och skippar 50-årsfirandet på kvällen och hänger med syster istället. Jag är sedan med och sjunger i de låtar jag tror mig fixa på söndagens mässa. Ulrika åker igen på sön em, och jag är med på kristen tro-kursen på söndagskvällen.

2. Jag är med på kördagen. Ulrika kommer på lördagskvällen (efter 17). På söndagen är jag med och sjunger i alla de gemensamma körsångerna vid mässan. Och efter kyrkan hänger jag med systern min, skippar kristen tro-kursen, och vinkar adjö när kvällen nalkas.

3. Syster kommer inte. Katarina har tonår på fredagskvällen. Hon har sedan kördag på lördagen och sjunger på 50-årskalas på kvällen. På söndagen sjunger hon med i alla de gemensamma låtarna, och på söndagskvällen (kl 16.30) går hon på kristen tro-kurs.

Inget alternativ är riktigt bra. Alternativ 3 skulle vara fullkomligt om inte den första frasen förstört alltihop. "Syster kommer inte". Nähä.
Och hade hon kommit då så hade alternativet inte varit fullkomligt, för om hon kommit och jag skulle ha gjort allt det upptecknade, så skulle hon få det jättetråkigt, och vi skulle knappt ha träffats alls, vilket skulle göra att jag skulle ha tråkigt på de annars så roliga sakerna, eftersom jag då lika gärna skulle vilja vara med henne. Och att jag dessutom förmodligen dragits med lite samvetskval angående mitt bristande ansvar i årsmötesfrågan hade lagt en dimma över den eventuella lyckan. Å andra sidan kan man tycka att om jag lyckas hitta ett annat ombud, så har jag tagit mitt ansvar. Trots ett brutet löfte. Hm. Vet inte det, jag.

Nu har jag skrivit av mig mitt lilla dilemma... men det förstås... det är ju bara en världslig sak. Man kan inte vara med på allt. Som att det skulle vara en nyhet. Skit.

Vem följer vi?

Ibland undrar jag.

Igår läste jag ut en bok. En sån där missionsbok.
Jag hade haft den med mig på bussen till jobbet i flera dagar, och hade ganska svårt att lägga den ifrån mig. I ärlighetens namn så smusslade jag lite med den, eftersom jag inte vill få folk att tro att jag utbildar mig till terrorist eller nåt liknande. Som man av utsidan att döma nästan skulle kunna tro.

För en liten stund sedan läste jag Matteus kapitel 10. Jesus är inte mjuk. Orden är vassa. Griper tag. Som i ett strupgrepp. Om den bångstyriga själen som vägrar ta emot. Om det förhårdnade hjärtat. Om det liv som inte känner honom. Om mig.

Det som Jesus skickar iväg sina lärjungar till att genomföra och möta, påminner knappast alls om mitt liv. Det är som att det inte är samma väg, samma Mästare, samma Gud... (!?)
Det är lätt att hävda att det beror på att vi lever i en annan tid, annan kultur. Att vi kallar saker vid andra namn. Jag tror inte helt på det. Jag tror att vi (eller det kanske bara är jag) ofta har smutsiga glasögon, Gud blir svår att urskilja. Det är som att det som får oss att känna oss trygga lägger en plastfilm över ögonlocken som förvränger bilden. Men jag vet inte. Gud är stor.

Jag tror att vi behöver omvända oss. Gång på gång. Vill vi? Vill jag?

Kopplingen bok - bibel?
Det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra hände inte bara hände då. Utan också nu (jag tycker att 1974 ligger tillräckligt nära i tiden för att kallas "nu").
Människor blir botade från sjukdomar, befriade från andar, uppväckta från det döda (!) i Jesu namn, förrådda, förföljda o dödade för Jesu skull. I det som ser svagt och svårt ut, syns Gud desto mer.

Och så undrar jag...
Vad håller jag på med?!

Jag menar inte att vi måste söka efter sensationskristendom. Det kan ju missbrukas så lätt (för att skaffa sig pengar och makt genom en from fasad). Men det känns som att vissa saker borde vara mer självklara för mig än vad de har blivit.

------------------------------------

Jag läste en palmsöndagspredikan (som jag fått mig rekommenderad) häromnatten (när det var tänkt att jag skulle ha sovit)... Definitivt tänkvärd. Om att bakom vår tro (uppbyggd av våra föreställningar), hitta en sannare tro. Typ.

Var på nattvardsandakt nu ikväll. Det är starkt med nattvardsbordets avdukning... Långfredagen imorgon. Att få leva med in i döden. För att kunna ta del av påskdagen.

Nedan kommer två låtsasvinterbilder... på den ena ser man upp mot Rinkeby Centrum (tagen på väg hem från jobbet igår eftermiddag kvart över fyra), och den andra är tagen vid hållplatsen Vinsta Gård (på väg till jobbet i morse kvart i sju). Det är ljust både till och från jobbet numera! Det är vår! (!?)

Kan man läsa en bok profetiskt?

Jag läste ut en bok häromdagen. Den var så... bra. Hela boken var som en talande sticka rakt in i vår kristna kultur, i och utanför kyrkan. Och jag älskade den. Klockren. Profetisk. (Gud låt det viktiga få fäste i mig.)

Läs den. Än en gång vill jag säga läs den.
Viskningar från katakomberna - skisser för en kristen motkultur av Magnus Malm

Och så kommer jag till Lovsång 07, och det handlade om i stort sett samma saker. Mike Pilavachi var helt fantastisk att lyssna till. Klar och tydlig och mycket humor och självdistans.

Om rätt offer/gudstjänst, tjänst för de små, att inte stänga in sig i kyrkan, att inte bli en del av den "jag vill ha"-kultur som vi så tjusigt inlemmas i m.m.

Och jag tänker: "Försöker du säga mig något här Gud?"

Äntligen!

Nu har jag Internet hemma. Det är inte marknadens snabbaste, men förmodligen det billigaste alternativet.

Fördelar:
Jag...
- kan ha pyjamas på mig.
- slipper gå ut i eventuellt regn.
- behöver inte längre sitta i en överhettad expedition.
- är inte längre i vägen när någon vill komma åt datorn.
- förskonar mina gäster från nattliga äventyr för att de ska hitta lämpliga anslutningar hem med SL.
- kan hämta hem min mail direkt till datorn.
- behöver inte längre känna att jag snyltar på kyrkans skrivare.
- har förmodligen snart ett billigare telefonalternativ som komplement till mitt mobilabonnemang.
- har mina bilder på armlängds avstånd om jag vill förgylla mina blogginlägg.

Nackdelar:
- Det är bra mycket mer ensamt att sitta här hemma.
- Sämre skrivare.
- Förlorad motion? (Vet inte om ett par minuter räknas, men det är ju åt båda hållen.)

Josefine har bott hos mig i en vecka. Det var väldigt trevligt. Snart är hon i Etiopien. Närmare bestämt söndag morgon. Hon kommer att skriva i Resedagboken tillsammans med Hanna.

Snart är Lisa i Sverige igen. Jag vill åka och hälsa på henne då.

Vad är det med Facebook? Vill jag vara tillgänglig för hela världen? (För det är jag ju inte nu...) :-) Men, jag tror att jag förstår grejen, eftersom jag var en flitig lunare för ett ganska stort antal år sedan. (Jag var grymt stolt över hur jag dekorerat mitt krypin utan att vara betalande medlem.)
Elisabet, jag vill hänga med dig på riktigt, ju.