Småskaliga bröllopsplaner o te-ologi

"Jag kan inte gifta mig just nu, jag måste gå hem."

Jag läser böcker om lek i skolan. Kanske framför allt handlande om barns lek, men också att vi fortsätter att leka hela livet. När jag började läsa en av böckerna så tänkte jag att jag nog inte var så bra på att leka när jag var liten. Men nu har jag istället insett att jag leker väldigt ofta, och fortfarande. Inte så att jag aktivt skapar lekmiljöer runt mig och ensam går in i en lekvärld som jag förmodligen gjorde när jag var liten. Men jag skapar väldigt ofta nya sammanhang för mig själv när jag träffar människor. Det är det som gör att jag ibland skrattar vid väldigt konstiga tillfällen. Min kurslärare (i första kursen som vi läser nu) säger att när hon har tråkigt på tunnelbanan eller pendeln så brukar hon tänka sina medresenärer i lustiga hattar. Det är ju helt fantastiskt! Det ska jag också prova göra.
Många av mina vänner är väldigt lekfulla, nära till upptåg och skratt.
Det tycker jag om. Lekande människor känns levande på något sätt...

Jag är på fältstudier på förskolan där jag ska ha min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) den här veckan. I nästkommande två veckor ska jag ha VFU (som praktik ungefär).
Jag lägger ungefär två timmar per förmiddag på fältstudierna, och det innebär att jag i stort sett bara ska vara där och betrakta barnen och personalen. Mina observationer skriver jag ner i blocket.

När jag idag tyckte att jag hade observerat klart pratade jag med en femårig pojke, och vi började leka. Han bestämde rollerna; han var pappan, jag var mamman och fyra små tygdockor med långt hår var bebisar. Sen kom en flicka som pojken bjöd in i leken efter att de hade haft lite dragkamp om en docka. Så flickan fick vara storasyster. Vi åkte buss, sen gick vi hem. Då skulle det bli bröllop. Efter lite bröllopsplanerande från barnens sida (en pojke till hade engagerat sig i leken och jag hade fått en kjol, och pappa-pojken hade fått en vit skjortliknande sak o lite annat på sig), så tyckte jag att klockan hade blivit lite mycket.
Ingrid har bott hos mig i natt eftersom hon skulle till sin varannan-torsdagspraktik på Smedshagsskolan idag, och jag vill komma hem innan hon skulle dit så att det skulle funka med nycklarna o så.

Därför steg jag ur leken med inläggets inledande ord.
Fast egentligen tycker jag inte att det lämpar sig att pussa en femåring som jag inte känner (som flickan hävdade skulle ingå i bröllopet), så då var det särskilt lämpligt att klockan var elva.

Det är lite klurigt det där... för det jag gjorde var ju att ganska abrubt avbryta leken. Fast jag tänker ju att man måste få kunna lämna en lek. Jag önskar kanske att jag gjort det lite snyggare så att det skulle vara lätt för dem att fortsätta leken. Nu vet jag inte hur det blev. Jag hade ju kunnat säga att nu kunde flickan få vara mamman istället o gifta sig. Hm... typ. Jaja. Men då kanske jag kan komma ihåg det till en annan gång.

Jag gjorde mig en kopp te för en stund sedan.
Då tänkte jag på det här med Gud och livet och så.
Hur vattnet liksom färgas och smaksätts av tebladen.
När vi låter Gud vara i oss (tebladen) så färgar och smakar det av sig på våra liv (vattnet).
Jag tror att det är så.
Dagen te-ologiska tanke.