Jag hade tänkt att bli lite mer frekvent i mitt bloggande nu när jag har ledigt, men lagom till att Ulrika skulle ner till Lund, kraschade dator nummer 2. Min stordator har visat stor ovilja mot mig i över en månad, men eftersom min lilla dator fungerade, så låtsades jag inte riktigt om problematiken. Men så i torsdags morse så vägrade lilldatorn att starta ordentligt. Den startade knappast alls, faktiskt. Mycket irriterande. Så jag plockade fram stora datorn igen, men på grund av grov dysfunktionalitet så går det inte att få igång Internet på den. Jag är alltså utan (egna) fungerande datorer...
I torsdags gick det att hantera ganska bra, eftersom jag var sysselsatt hela dagen. Jag och en kompis åkte fram och tillbaka med Roslagsbanan och Lidingöbanan bara för att göra det, och sedan åkte vi hem till en av hans vänner, fick mat och spelade Boggle. Det var roligt!
I fredags klättrade jag nästan på väggarna. Kan inte vara sunt. Hur som helst så lyckades jag, trots stor ovilja till att göra något vettigt (tjurade för att datorerna inte gick att använda), att rensa avloppen i badrummet. Sedan insåg jag att det faktiskt gick att använda stora datorn till att titta på DVD, så då blev det så. På kvällen hade jag fixat sällskap i form av Ellie och en vän till henne. Vi var på Takida-konsert vid Skeppsbron, och sedan drack vi varm choklad med grädde på Kaffekoppen i Gamla stan. Mysigt!
Igår (lördags) såg jag på film igen. Innan sju mötte jag upp med Ingrid på tunnelbanan och vi åkte hem till henne i Alby. Jag var väldigt tacksam för att jag var hemma hos henne, för mamma ringde och berättade att mormor flyttat hem samma kväll. Det var också smidigt imorse att åka direkt till Gamla stan därifrån. Sparade dessutom på SL-remsan genom att inte åka hem igårkväll.
Det var nämligen Cissis prästvigning i Storkyrkan idag kl 11. Roligt att ha fått vara med! Och jag hamnade bredvid en man som berättade att han inte räknat med att det skulle vara präst- och diakonvigning idag. Han brukade gå dit på högmässa vanligtvis. Han berättade om att han börjat gå i kyrkan igen efter sin frus bortgång förra året. Han hade varit arg på Gud länge, eftersom hans föräldrar dog när han var liten. Jag kände mig väldigt tacksam över att ha fått ta del av hans berättelse... Och hela mässan var väldigt fin! Efteråt hade Cissi mottagning i St Tomas kyrka i Vällingby. Det var mycket trevligt! Cissi är präst nu. Det är coolt. (Vi läste på THS tillsammans, de två år som jag gick där.)
Ulrika kom hem igen ikväll innan elva. Det känns bra. :)
Jag lånar hennes dator just nu, och hon sover. Det ska jag också göra.
Visar inlägg med etikett Gud. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gud. Visa alla inlägg
måndag, juni 14, 2010
torsdag, april 29, 2010
Moving on
Ok. Nu är det bara en kurs kvar på terminen.
Inte så taggad. Tentan jag lämnade in idag var riktigt dålig. Ska blir spännande att se om det blir bottennappet. Jag lyckades inte komma igång. Och i morse hade jag alldeles för mycket kvar att göra på den, vilket gjorde att jag panikskrev en avslutning en kvart innan inlämning för att komma upp i rätt antal ord. Den andra delen av tentan blev över lag undermålig.
Imorgon planerar jag en städdag innan Valborgsbrasa i Vasaparken. Min lägenhet tenderar katastrof i tentatider. Jag tänker att jag ska prioritera pluggandet, men istället gör jag ingenting. Högst ineffektivt. Det normala (hos andra människor alltså) verkar vara att ha skinande rent just när pluggande ska intensifieras... Ja, det handlar om prioriteringar alltså.
Och jag och gitarren har återfunnit varandra. Jag önskar verkligen att jag kunde spela bättre än vad jag gör. Jag har fått lite tips från olika håll genom åren, men om jag inte använder dem konsekvent så faller de förstås bort.
Och så är Gud god. Det är bra. Vi läser uppenbarelseboken i cellgruppen, och den är ju inte så lätt. Men det känns bra ändå, för genom allt det som är så svårtolkat så finns Gud. Och Han är god och har en hel drös med nåd, och Han är helig. Avskild. Något helt annat än oss.
Bettan och Christian dök upp i New Life i söndags, och jag blev så oerhört glad att se dem. Förlåt, Bettan, om jag skrämde dig!
Jag letade klänning till U och S bröllop, men det gick inte så bra. Bättre gick det på H&Ms barnavdelning. Jag köpte två mönstrade tunikor/klänningar i bomull, en skjortklänning och ett par leggings. Så söta! Jag funderar lite på varför jag gillar söta kläder så mycket. Jag undrar om det beror på att jag inte var så mycket för klänningar när jag var yngre. Eller det gick förstås i perioder. Men jag tror inte att jag kände mig så söt. Så jag tar kanske igen det nu. Amatörpsykologen analyserar sig själv.
Nu ska jag sova, så att jag är fit for fight imorgon för projekt städning!
Inte så taggad. Tentan jag lämnade in idag var riktigt dålig. Ska blir spännande att se om det blir bottennappet. Jag lyckades inte komma igång. Och i morse hade jag alldeles för mycket kvar att göra på den, vilket gjorde att jag panikskrev en avslutning en kvart innan inlämning för att komma upp i rätt antal ord. Den andra delen av tentan blev över lag undermålig.
Imorgon planerar jag en städdag innan Valborgsbrasa i Vasaparken. Min lägenhet tenderar katastrof i tentatider. Jag tänker att jag ska prioritera pluggandet, men istället gör jag ingenting. Högst ineffektivt. Det normala (hos andra människor alltså) verkar vara att ha skinande rent just när pluggande ska intensifieras... Ja, det handlar om prioriteringar alltså.
Och jag och gitarren har återfunnit varandra. Jag önskar verkligen att jag kunde spela bättre än vad jag gör. Jag har fått lite tips från olika håll genom åren, men om jag inte använder dem konsekvent så faller de förstås bort.
Och så är Gud god. Det är bra. Vi läser uppenbarelseboken i cellgruppen, och den är ju inte så lätt. Men det känns bra ändå, för genom allt det som är så svårtolkat så finns Gud. Och Han är god och har en hel drös med nåd, och Han är helig. Avskild. Något helt annat än oss.
Bettan och Christian dök upp i New Life i söndags, och jag blev så oerhört glad att se dem. Förlåt, Bettan, om jag skrämde dig!
Jag letade klänning till U och S bröllop, men det gick inte så bra. Bättre gick det på H&Ms barnavdelning. Jag köpte två mönstrade tunikor/klänningar i bomull, en skjortklänning och ett par leggings. Så söta! Jag funderar lite på varför jag gillar söta kläder så mycket. Jag undrar om det beror på att jag inte var så mycket för klänningar när jag var yngre. Eller det gick förstås i perioder. Men jag tror inte att jag kände mig så söt. Så jag tar kanske igen det nu. Amatörpsykologen analyserar sig själv.
Nu ska jag sova, så att jag är fit for fight imorgon för projekt städning!
torsdag, oktober 29, 2009
Privilegier och nåd... mest nåd tror jag
Jag är bekant med och känner så många helt fantastiska människor...
Tanken gör mig lycklig.
Makalöst mycket nåd.
Idag har jag blivit knockad av minst två...
Ofattbart.
(Och varför har jag ingen etikett som heter: "glädje", "lycka" eller "skratt"?? Deprimerande... "Festligheter" är liksom fel ord...)
Tanken gör mig lycklig.
Makalöst mycket nåd.
Idag har jag blivit knockad av minst två...
Ofattbart.
(Och varför har jag ingen etikett som heter: "glädje", "lycka" eller "skratt"?? Deprimerande... "Festligheter" är liksom fel ord...)
onsdag, juni 10, 2009
Insidor, utsidor och annan bråte
I förra veckan lämnade jag in min hemtenta. Jag var inte så nöjd med den, men jag tror jag klarar mig från att göra om den i alla fall. Hamnar i bästa fall på ett C. (Se där, nu börjar spekulationerna...) Har haft en lite tråkig dag. Försökte göra lite inlämningsuppgifter som jag har kvar från veckan jag var på Teneriffa och missade ett seminarium i skolan. Känner mig nästan klar med en av dem. Måste bara skriva ner det sista också. Sen så har jag bara en bok kvar att skriva lite från, och sedan så är terminen slut!
Ikväll har de pysslat med skumma saker på den större vägen som går utanför ett plank där jag bor. Jag vet inte när de började, men jag vet att de höll på till långt efter tio, ja, klockan var säkert närmare tolv innan de kört iväg. Och det har varit som ett konstant brummande. Det var minst en stor lastbil (eller vad det nu var för något), hade gula blinkande ljus (tror jag) och så gav den ifrån sig små pip då och då. Det såg ut som att den sprutade något mot andra sidan vägen, men jag har ingen aning. Det såg inte ut som en brandbil, det luktade inte brand och jag såg ingenting förutom den skumma bilen (det är ju ett plank i vägen). Men det där konstanta ljudet som vad det nu var gav ifrån sig, var riktigt enerverande.
Eftersom jag känt mig uttråkad så satte jag igång en film ("Walk the Line") efter tio någon gång, så då märkte jag inte av den där verksamheten längre.
Dagtid brukar de spränga och hålla på där på andra sidan, men det känns ju konstigt att idrottshallsbygget skulle fortsätta in på natten. Jag har verkligen ingen aning...
Igår kväll var jag på bio och såg Terminator - salvation. Den var bitvis riktigt bra. Jag är lite dubbel till att det är så mycket... skjutande. Men det kanske jag kan ha lite överseende med. Det fanns en intressant handling där bakom, och jag är glad att jag såg den. Blev lite sugen på att titta på tvåan igen, och att eventuellt se om ettan (om jag sett den, vilket jag inte är helt säker på) och trean (vilken jag tror att jag inte sett). Men det får kanske bli ett annat projekt.
Jag har bara en söndag kvar i Stockholm innan jag åker söderut, och på söndag har min basgrupp hand om fikat. Jag passade därför på att hälsa på i New Life i söndags. Det var Kjell som predikade, och det var en viktig predikan för mig, tror jag. Den handlade om att "sluta fokusera på sin löftesson" och att istället sträva efter att leva efter Guds hjärta. Löftessonen kopplade han till Abraham. Abraham litade på att han skulle få den son som Gud hade lovat, men framförallt så sökte han Guds hjärta. Han vädjade för människorna inför Gud, för han visste att människorna i staden var viktiga för Honom. Ungefär så (jag förstod inte riktigt alla spår, men jag förstod kontentan).
Jag tror att jag ofta fokuserar på fel saker, även om vissa av dem ändå är goda. Men jag lever nu. Jag är nu. Och Gud bor i mig (även om jag ibland lyckas dölja det nästan till och med för mig själv). Jag behöver inte fråga efter Guds vilja för mitt liv (vilket bara tenderar till att bli låsningar), utan jag kan fråga efter Guds vilja för mitt nu. Begripligt? Jag vet inte. Men det jag vet Gud har lovat, är att om jag bekänner mig till Honom, så kan jag också lita på att han bär igenom allt, vad som än händer. Tillit? Ja, kanske.
Förra helgen så hade vi en härlig gospelkonsert på lördagen och en fin SMU-avslutning på söndagen. Och vi hade riktigt bra väder.
Förra tisdagen (det har ju hunnit bli onsdag nu, men för en vecka sedan) sprang jag Vårruset tillsammans med Ellie och ett gäng från hennes Diakonia-aktivistgrupp. Jag fick alltså spinga med en målad klocka på ryggen, men den var inte ivägen på nåt sätt. Det var supertrevligt! Jag och Ellie (vi hade blivit av med Elise) sprang tillsammans hela vägen förutom i spurten. Och sedan var det picknick efteråt i duggregnet... Lite kallt var det, men mysigt.
Efter Vårruset så hade jag ju tentan efter mig, vilket innebar slarv med mat och träning. Jag kom ut någon dag, men eftersom jag inte ätit så vettigt så mådde jag inte alls bra efteråt. Men efter inlämningen försöker jag nu att få lite ordning på det igen! Jag har två gånger lyckats springa till Åkeshov, och är jättestolt även om jag tog det väldigt lugnt i lördags, för att kämpa lite mer igår (måndags). Nu får jag bara se till att försöka hålla mitt varannandagsmål! Imorgon får det kanske bli en lite kortare runda, om det inte visar sig att jag får lust att springa till Åkeshov igen. Hihi.
Nu tror jag bestämt att det är dags för mig att sova (02:07 står datorklockan på).
Ikväll har de pysslat med skumma saker på den större vägen som går utanför ett plank där jag bor. Jag vet inte när de började, men jag vet att de höll på till långt efter tio, ja, klockan var säkert närmare tolv innan de kört iväg. Och det har varit som ett konstant brummande. Det var minst en stor lastbil (eller vad det nu var för något), hade gula blinkande ljus (tror jag) och så gav den ifrån sig små pip då och då. Det såg ut som att den sprutade något mot andra sidan vägen, men jag har ingen aning. Det såg inte ut som en brandbil, det luktade inte brand och jag såg ingenting förutom den skumma bilen (det är ju ett plank i vägen). Men det där konstanta ljudet som vad det nu var gav ifrån sig, var riktigt enerverande.
Eftersom jag känt mig uttråkad så satte jag igång en film ("Walk the Line") efter tio någon gång, så då märkte jag inte av den där verksamheten längre.
Dagtid brukar de spränga och hålla på där på andra sidan, men det känns ju konstigt att idrottshallsbygget skulle fortsätta in på natten. Jag har verkligen ingen aning...
Igår kväll var jag på bio och såg Terminator - salvation. Den var bitvis riktigt bra. Jag är lite dubbel till att det är så mycket... skjutande. Men det kanske jag kan ha lite överseende med. Det fanns en intressant handling där bakom, och jag är glad att jag såg den. Blev lite sugen på att titta på tvåan igen, och att eventuellt se om ettan (om jag sett den, vilket jag inte är helt säker på) och trean (vilken jag tror att jag inte sett). Men det får kanske bli ett annat projekt.
Jag har bara en söndag kvar i Stockholm innan jag åker söderut, och på söndag har min basgrupp hand om fikat. Jag passade därför på att hälsa på i New Life i söndags. Det var Kjell som predikade, och det var en viktig predikan för mig, tror jag. Den handlade om att "sluta fokusera på sin löftesson" och att istället sträva efter att leva efter Guds hjärta. Löftessonen kopplade han till Abraham. Abraham litade på att han skulle få den son som Gud hade lovat, men framförallt så sökte han Guds hjärta. Han vädjade för människorna inför Gud, för han visste att människorna i staden var viktiga för Honom. Ungefär så (jag förstod inte riktigt alla spår, men jag förstod kontentan).
Jag tror att jag ofta fokuserar på fel saker, även om vissa av dem ändå är goda. Men jag lever nu. Jag är nu. Och Gud bor i mig (även om jag ibland lyckas dölja det nästan till och med för mig själv). Jag behöver inte fråga efter Guds vilja för mitt liv (vilket bara tenderar till att bli låsningar), utan jag kan fråga efter Guds vilja för mitt nu. Begripligt? Jag vet inte. Men det jag vet Gud har lovat, är att om jag bekänner mig till Honom, så kan jag också lita på att han bär igenom allt, vad som än händer. Tillit? Ja, kanske.
Förra helgen så hade vi en härlig gospelkonsert på lördagen och en fin SMU-avslutning på söndagen. Och vi hade riktigt bra väder.
Förra tisdagen (det har ju hunnit bli onsdag nu, men för en vecka sedan) sprang jag Vårruset tillsammans med Ellie och ett gäng från hennes Diakonia-aktivistgrupp. Jag fick alltså spinga med en målad klocka på ryggen, men den var inte ivägen på nåt sätt. Det var supertrevligt! Jag och Ellie (vi hade blivit av med Elise) sprang tillsammans hela vägen förutom i spurten. Och sedan var det picknick efteråt i duggregnet... Lite kallt var det, men mysigt.
Efter Vårruset så hade jag ju tentan efter mig, vilket innebar slarv med mat och träning. Jag kom ut någon dag, men eftersom jag inte ätit så vettigt så mådde jag inte alls bra efteråt. Men efter inlämningen försöker jag nu att få lite ordning på det igen! Jag har två gånger lyckats springa till Åkeshov, och är jättestolt även om jag tog det väldigt lugnt i lördags, för att kämpa lite mer igår (måndags). Nu får jag bara se till att försöka hålla mitt varannandagsmål! Imorgon får det kanske bli en lite kortare runda, om det inte visar sig att jag får lust att springa till Åkeshov igen. Hihi.
Nu tror jag bestämt att det är dags för mig att sova (02:07 står datorklockan på).
söndag, maj 17, 2009
Skola, kyrka, målning och grillning :)
Det går så fort allting.
I torsdags hade vi basgruppshalvdag (typ mentorsamtal kopplat till utbildningen), sen åkte jag till THS och hängde på en bokloppis alldeles för länge. Jag behövde byta löparskorna jag köpt, så det blev att åka till Runners Store igen. Att det ska vara så svårt (o dyrt - fast det förstår jag såklart)... På kvällen var det församlingsmöte, och efter det hälsade jag på hos grannarna för att titta på Eurovision - semifinal II.
I fredags var jag vid kyrkan kl 8 för att hjälpa till med målningen. Huruvida det blev hjälp eller skjälp är jag osäker på, men det var ganska trevligt! Fick supergod mat - någon hajmalfilé på tomat och fräst lök med täcke av créme fraise med smak av saffran o tomat. MUMS! Hade jobbat klart mitt utlovade pass efter maten, så då gick jag hem och förberedde mig på att ge mig ut och prova skorna. Det gick ganska bra att springa, men jag kände mig så tung i kroppen. Fattar inte varför det ska vara så trögt. Misstänker också att de nya skorna är lite tyngre än mina gamla (ekonomiskor), så det kan vara någon sådan känsla som spökar. På kvällen hade jag spelkväll på Tonår med två tappra flickor. Vi spelade ett parti "Femhundra". Sen hann vi inte med mer... Ibland är det svårt att veta om det är meningsfullt att köra på. När det blir sådan liten uppslutning. Men på något sätt måste det ju ändå betyda något för de som kommer. Hoppas jag i alla fall!
Lördag fm var det kyrkmålning igen. Även då med mycket god mat. Någon gratäng med köttfärs och potatis... Den korta "fartlekrundan" jag gav mig ut på därefter var mycket plågsam då jag fick ett hållanfall. Fick gå några hundra meter för att sedan springa mycket långsamt de sista 150 metrarna. Jag passade på att försöka få lite snyggt i lägenheten och på kvällen var det givetvis återbesök hos grannen med Eurovisionfinal och grekisk sallad! De är så söta! :)
Idag har det inte varit så mycket lugnare. Jag var i New Life klockan 9.30 (vi skulle egentligen vara där 9), eftersom cellgruppen jag är med i hade ansvar för fikat. Anders Blåberg, missionsdirektor på EFK, besökte församlingen. Predikan handlade om tjänande och hur allt tjänande hänger samman med kärlek (1 Kor kap 12-14). Mycket bra och uppbyggeligt! Tänk vad mycket kärlek vi behöver till varandra... Han talade också om att kärlek främst är vilja och inte känsla. Slitna ord som tål att påminnas om. Vi känner inte alltid kärlek till Jesus, men vi kan välja att älska och tjäna Honom.
På eftermiddagen efter att vi var klara med att plocka undan efter fikat, så hade jag bjudit hem ett gäng på grillning i trädgården. Vädret var mestadels bra, och det blev en liten trevlig tillställning trots manfall på tre. Men Ellie, Elise, Susanna B, Sara, Linda, Andreas R, Johannes och Susanna P kom. Vi grillade på engångsgrillar, spelade Blitz, åt, skrattade och spelade kubb. Och så fick jag hjälp med disken! (Tack, Elise!)
Jag gillar att ha folk omkring mig. Varför bor jag ensam?
(Åh... jag önskar att det inte var så dubbelt.)
I torsdags hade vi basgruppshalvdag (typ mentorsamtal kopplat till utbildningen), sen åkte jag till THS och hängde på en bokloppis alldeles för länge. Jag behövde byta löparskorna jag köpt, så det blev att åka till Runners Store igen. Att det ska vara så svårt (o dyrt - fast det förstår jag såklart)... På kvällen var det församlingsmöte, och efter det hälsade jag på hos grannarna för att titta på Eurovision - semifinal II.
I fredags var jag vid kyrkan kl 8 för att hjälpa till med målningen. Huruvida det blev hjälp eller skjälp är jag osäker på, men det var ganska trevligt! Fick supergod mat - någon hajmalfilé på tomat och fräst lök med täcke av créme fraise med smak av saffran o tomat. MUMS! Hade jobbat klart mitt utlovade pass efter maten, så då gick jag hem och förberedde mig på att ge mig ut och prova skorna. Det gick ganska bra att springa, men jag kände mig så tung i kroppen. Fattar inte varför det ska vara så trögt. Misstänker också att de nya skorna är lite tyngre än mina gamla (ekonomiskor), så det kan vara någon sådan känsla som spökar. På kvällen hade jag spelkväll på Tonår med två tappra flickor. Vi spelade ett parti "Femhundra". Sen hann vi inte med mer... Ibland är det svårt att veta om det är meningsfullt att köra på. När det blir sådan liten uppslutning. Men på något sätt måste det ju ändå betyda något för de som kommer. Hoppas jag i alla fall!
Lördag fm var det kyrkmålning igen. Även då med mycket god mat. Någon gratäng med köttfärs och potatis... Den korta "fartlekrundan" jag gav mig ut på därefter var mycket plågsam då jag fick ett hållanfall. Fick gå några hundra meter för att sedan springa mycket långsamt de sista 150 metrarna. Jag passade på att försöka få lite snyggt i lägenheten och på kvällen var det givetvis återbesök hos grannen med Eurovisionfinal och grekisk sallad! De är så söta! :)
Idag har det inte varit så mycket lugnare. Jag var i New Life klockan 9.30 (vi skulle egentligen vara där 9), eftersom cellgruppen jag är med i hade ansvar för fikat. Anders Blåberg, missionsdirektor på EFK, besökte församlingen. Predikan handlade om tjänande och hur allt tjänande hänger samman med kärlek (1 Kor kap 12-14). Mycket bra och uppbyggeligt! Tänk vad mycket kärlek vi behöver till varandra... Han talade också om att kärlek främst är vilja och inte känsla. Slitna ord som tål att påminnas om. Vi känner inte alltid kärlek till Jesus, men vi kan välja att älska och tjäna Honom.
På eftermiddagen efter att vi var klara med att plocka undan efter fikat, så hade jag bjudit hem ett gäng på grillning i trädgården. Vädret var mestadels bra, och det blev en liten trevlig tillställning trots manfall på tre. Men Ellie, Elise, Susanna B, Sara, Linda, Andreas R, Johannes och Susanna P kom. Vi grillade på engångsgrillar, spelade Blitz, åt, skrattade och spelade kubb. Och så fick jag hjälp med disken! (Tack, Elise!)
Jag gillar att ha folk omkring mig. Varför bor jag ensam?
(Åh... jag önskar att det inte var så dubbelt.)
fredag, mars 20, 2009
Fantastiska dag!
Åh... Ibland behöver jag skriva av mig. Dela med mig av lycka, liksom. *ler*
I förmiddags hade vi sista seminariet i kursen vi läser nu. Vår kurslärare hade informerat om att vi skulle få besök. En psykolog/-i?/studerande skulle testa en enkät på oss om intensiv beteendeterapi med autistiska förskolebarn, och detta skulle ta ca fem minuter. Men till killens glädje så är vi väldigt nyfikna och han var lite smålyrisk när han gick ut ur klassrummet en halvtimme senare och tyckte att han hade fått jättemycket. (Jag hoppas att det var så också.) Detta gjorde att seminariet blev väldigt trevligt, han hade liksom satt en god stämning på det hela.
Efter seminariet skyndade jag mig ner till kafeterian och köpte en begagnad studiebok av en tjej, och sedan köpte jag ännu en nere vid tunnelbanestationen.
Därefter lunchade jag med nästan hela studentarbetslaget, och det var supermysigt.
När jag kom hem hann jag mest kolla mailen och lite grejer, byta om och äta lite innan jag fick skynda iväg igen. Det var gospelkonsert med Birka Gospel och Samuel Ljungblahd inne i Filadelfiakyrkan. Elise (cellgruppen - visste jag) och Annika (fsk Pärlan - visste jag inte) skulle vara med och sjunga, och jag var där tillsammans med Mirjam, Lisa o Hanna (cellgruppen) med flera. Det var bra och kul att vara där.
Men så satt det en man/kille på samma rad som jag. Och jag kunde inte placera honom. Jag var helt säker på att jag måste ha sett honom förut och det brydde mig en aning att jag inte visste vart... Jag kände också på mig att jag pratat med honom.
Efter konserten följde jag, Mirjam, Hanna och Hannas Anders med hem till Martin och blev bjudna på te och mackor. Väldigt trevligt. Martin bor i en superliten etta, men den var jättemysig. Hans inredningsstil påminner mycket om Lisas för övrigt, så det kändes som att jag varit där förut, även om så inte var fallet. Skumt men kul!
På vägen dit passade vi på att leka lite snabbt i Vasaparken... Stora gungan kittlades i magen! :)
På vägen hem fick jag sällskap av Hanna och Anders som bor på Tempus (Åkeshov - samma linje och håll som jag). När tunnelbanan stannade sa Hanna i förbifarten att jag kunde komma och sova hemma hos henne och Ellie i natt, varpå jag hoppar av tunnelbanevagnen, hon hinner säga "om inte Ellies syster bor över i natt förresten" och jag hinner hoppa på tåget igen innan dörrarna stänger. När tåget åker iväg vinkar hon åt mig att komma tillbaka, men det har precis passerat ett tåg i motsatt riktning och jag ser vid Ängbyplan att nästa skulle gå en kvart senare (klockan var kanske halv tolv på kvällen), så jag bestämde mig för att åka hem.
Under resan vidare ut kommer jag plötsligt på vart jag sett snubben som satt på min rad vid konserten! Det var ju psykologistudenten! Och det var riktigt skumt, och jag blev fullkomligt lycklig över denna upptäckt! Hur stor är sannolikheten, att man "träffar på" en person två gånger samma dag som man aldrig (mig veterligen) har träffat förut? Jag tror att det är Guds humor!!
Jag fick springa till bussen i Hässelby Gård och hann med den precis, men sedan småsprang jag i glädje hem från busshållplatsen för att jag längtade efter att få dela med mig av lyckan jag kände. Hihi... Lyckas jag?? *ler*
Hanna, som hade haft sin telefon på ljudlöst när jag försökte ringa henne för att säga att jag skulle åka hem, ringde mig sen. Jag hade skickat ett SMS om att jag kommit på det där med vart jag träffat på snubben förut, och att hon kunde ju ringa om hon ville veta. Så då fick jag ur mig lite lycka!
Sen har jag blivit lite taggad på kollektivboende igen efter ett chat-samtal med Anders. Spännande!
Förstå vilken dag!!
Men det ska blir skönt att sova nu. :)
I förmiddags hade vi sista seminariet i kursen vi läser nu. Vår kurslärare hade informerat om att vi skulle få besök. En psykolog/-i?/studerande skulle testa en enkät på oss om intensiv beteendeterapi med autistiska förskolebarn, och detta skulle ta ca fem minuter. Men till killens glädje så är vi väldigt nyfikna och han var lite smålyrisk när han gick ut ur klassrummet en halvtimme senare och tyckte att han hade fått jättemycket. (Jag hoppas att det var så också.) Detta gjorde att seminariet blev väldigt trevligt, han hade liksom satt en god stämning på det hela.
Efter seminariet skyndade jag mig ner till kafeterian och köpte en begagnad studiebok av en tjej, och sedan köpte jag ännu en nere vid tunnelbanestationen.
Därefter lunchade jag med nästan hela studentarbetslaget, och det var supermysigt.
När jag kom hem hann jag mest kolla mailen och lite grejer, byta om och äta lite innan jag fick skynda iväg igen. Det var gospelkonsert med Birka Gospel och Samuel Ljungblahd inne i Filadelfiakyrkan. Elise (cellgruppen - visste jag) och Annika (fsk Pärlan - visste jag inte) skulle vara med och sjunga, och jag var där tillsammans med Mirjam, Lisa o Hanna (cellgruppen) med flera. Det var bra och kul att vara där.
Men så satt det en man/kille på samma rad som jag. Och jag kunde inte placera honom. Jag var helt säker på att jag måste ha sett honom förut och det brydde mig en aning att jag inte visste vart... Jag kände också på mig att jag pratat med honom.
Efter konserten följde jag, Mirjam, Hanna och Hannas Anders med hem till Martin och blev bjudna på te och mackor. Väldigt trevligt. Martin bor i en superliten etta, men den var jättemysig. Hans inredningsstil påminner mycket om Lisas för övrigt, så det kändes som att jag varit där förut, även om så inte var fallet. Skumt men kul!
På vägen dit passade vi på att leka lite snabbt i Vasaparken... Stora gungan kittlades i magen! :)
På vägen hem fick jag sällskap av Hanna och Anders som bor på Tempus (Åkeshov - samma linje och håll som jag). När tunnelbanan stannade sa Hanna i förbifarten att jag kunde komma och sova hemma hos henne och Ellie i natt, varpå jag hoppar av tunnelbanevagnen, hon hinner säga "om inte Ellies syster bor över i natt förresten" och jag hinner hoppa på tåget igen innan dörrarna stänger. När tåget åker iväg vinkar hon åt mig att komma tillbaka, men det har precis passerat ett tåg i motsatt riktning och jag ser vid Ängbyplan att nästa skulle gå en kvart senare (klockan var kanske halv tolv på kvällen), så jag bestämde mig för att åka hem.
Under resan vidare ut kommer jag plötsligt på vart jag sett snubben som satt på min rad vid konserten! Det var ju psykologistudenten! Och det var riktigt skumt, och jag blev fullkomligt lycklig över denna upptäckt! Hur stor är sannolikheten, att man "träffar på" en person två gånger samma dag som man aldrig (mig veterligen) har träffat förut? Jag tror att det är Guds humor!!
Jag fick springa till bussen i Hässelby Gård och hann med den precis, men sedan småsprang jag i glädje hem från busshållplatsen för att jag längtade efter att få dela med mig av lyckan jag kände. Hihi... Lyckas jag?? *ler*
Hanna, som hade haft sin telefon på ljudlöst när jag försökte ringa henne för att säga att jag skulle åka hem, ringde mig sen. Jag hade skickat ett SMS om att jag kommit på det där med vart jag träffat på snubben förut, och att hon kunde ju ringa om hon ville veta. Så då fick jag ur mig lite lycka!
Sen har jag blivit lite taggad på kollektivboende igen efter ett chat-samtal med Anders. Spännande!
Förstå vilken dag!!
Men det ska blir skönt att sova nu. :)
måndag, februari 23, 2009
Gemenskap
Min helg har varit helt fantastisk.
Man märker att man saknat, när man träffar.
Jag har varit i Örebro och bott hos allra finaste Lisa. Jag har också träffat Natanael (och Matilda och Johan såklart - tack för mumsig köttgryta! - och för att ni är så fina). Natanael är en månad gammal. Då är man inte så stor. Men man vill saker. Det märker man. Det är stort att träffa små. För den lilla rymmer så mycket.
På fredagskvällen var Lisa och jag på pannkakskväll hos en vän till Lisa. Jag stekte pannkakor. Det var roligt. Lördag förmiddag fikade vi tillsammans med Matilda, Natanael och Helena (som också hälsade på i Örebro), och på kvällen hängde jag med Matilda o Johan o Natte (o så kom Lisa sen).
Bettan, Bettan... Vi måste ses en annan gång!
Söndagens gudstjänst var ingen gudstjänst utan den var ett bibelstudium. Det var bra. Om att Anden förhärligar Jesus - extremt kortfattat.
Jag har också (åter) landat i förvissningen om att jag inte tror på något ensamhetsideal. Ensam är inte stark, har aldrig varit och kommer aldrig att bli det. (Men viss reservation för att människor möjligen kan vara lite olika. ;) Och då menar jag inte främst två-samhet som motpol till en-samheten. Men att gå in i sig själv för att hitta sig själv tror jag inte på. Att gå in i sig själv för att möta den Gud som tagit sin boning i oss är en helt annan sak. Och självklart måste man lyssna till vad man själv vill, också. (Som ett förtydligande.) Det är i gemenskap som det finns liv - och där blir vi till. Med människor. Med Gud. Tillsammans.
Givetvis kan ensamheten också vara god. Ibland behöver man andas själv, för att se att också jag lever - och för att inte riskera förtrycka sig själv (eller att riskera acceptera en gemenskaps eventuella förtryck). Påtvingad ensamhet tror jag inte är sunt för någon. Vald ensamhet under kortare eller lite längre perioder kan däremot vara något mycket gott.
Jag förspråkar alltså att leva kollektivt. Typ. :) En-samheter och två-samheter och familjer tillsammans. Utan att det blir slutet sällskap, maktspel eller rivalitet. Kanske undviker man då risken att familjen blir en sluten enhet, där man tror att man måste kunna reda ut sina problem alldeles själv. "JAG kan, vi BORDE kunna" - att inte våga visa sin brist och svaghet.
Och ändå respektera integriteten - också i och för den egna relationen. Inte tvinga sig på. Men finnas där - stötta och söka stöd.
Demokrati i mindre frågor, kompromisser i större.
När jag kom hem från Örebro hängde jag en stund (lite håglöst) på en körövning. Sedan åkte jag vid halv nio mot Åkeshov för att vara med på en spelkväll. Spelkvällen höll dock på att transformeras till en pulkakväll, och jag beordrades att stanna vid Islandstorget. Där stod jag i en halvtimme. Det kan ofta bli sådär när man ska samordna saker. :) Sedan åkte vi (jag, Ellie, Hanna, Sara, Linda, Emelia, Elise och Johannes) pulka, snödäck och stjärtlapp i en backe i Blackeberg. Det var hur roligt som helst! Ellie hade tagit med ett par överdragsbyxor till mig, och det gick alldeles utmärkt!
Klockan elva insåg vi att vi borde börja dra oss hemåt. Vi vinkade av Johannes och gick till tunnelbanestationen. Jag försökte ringa SL för att se hur jag skulle ta mig hem (söndagskvällar är lite speciella), men det gick inte att ringa dit. Ellie föreslog att jag skulle sova hos dem, så det gjorde jag. Men jag hade lite svårt att sova för jag låg och tänkte på det här med gemenskap - och var bara väldigt glad. Och väldigt tacksam. För jag har många goda vänner. Mycket nåd.
Jag ska sträva efter att alltid ha en tandborste i väskan tror jag... In case of Emergency, liksom.
När jag skulle åka hem och Ellie in till stan i förmiddags, så läste Ellie på Citys löpsedel "fyra tips på ett lyckligare liv" och jag tänkte att jag redan hade koll på alldeles fantastiska recept på lycka. Samvaro och förundran!
Att ensam avnjuta snöväder med Jamie Cullum i öronen är mer förundran än samvaro. :)
Ellie och jag pratade lite kollektiv imorse. Hur man som familjer (och en-samma) skulle kunna leva så. Att ha både egna utrymmen och gemensamma. Tänk om det hade gått! Roligt. Svårt. - Såklart. Att leva tillsammans är svårt. Också.
Kanske får det vara olika perioder i livet. Och på olika sätt.
Kanske är jag bara idealistisk och knäpp (och något osammanhängande). Men jag känner mig lycklig. Och då är det väl.
Och just nu. Så är det faktiskt ganska skönt att vara ensam i lägenheten. Också.
Man märker att man saknat, när man träffar.
Jag har varit i Örebro och bott hos allra finaste Lisa. Jag har också träffat Natanael (och Matilda och Johan såklart - tack för mumsig köttgryta! - och för att ni är så fina). Natanael är en månad gammal. Då är man inte så stor. Men man vill saker. Det märker man. Det är stort att träffa små. För den lilla rymmer så mycket.
På fredagskvällen var Lisa och jag på pannkakskväll hos en vän till Lisa. Jag stekte pannkakor. Det var roligt. Lördag förmiddag fikade vi tillsammans med Matilda, Natanael och Helena (som också hälsade på i Örebro), och på kvällen hängde jag med Matilda o Johan o Natte (o så kom Lisa sen).
Bettan, Bettan... Vi måste ses en annan gång!
Söndagens gudstjänst var ingen gudstjänst utan den var ett bibelstudium. Det var bra. Om att Anden förhärligar Jesus - extremt kortfattat.
Jag har också (åter) landat i förvissningen om att jag inte tror på något ensamhetsideal. Ensam är inte stark, har aldrig varit och kommer aldrig att bli det. (Men viss reservation för att människor möjligen kan vara lite olika. ;) Och då menar jag inte främst två-samhet som motpol till en-samheten. Men att gå in i sig själv för att hitta sig själv tror jag inte på. Att gå in i sig själv för att möta den Gud som tagit sin boning i oss är en helt annan sak. Och självklart måste man lyssna till vad man själv vill, också. (Som ett förtydligande.) Det är i gemenskap som det finns liv - och där blir vi till. Med människor. Med Gud. Tillsammans.
Givetvis kan ensamheten också vara god. Ibland behöver man andas själv, för att se att också jag lever - och för att inte riskera förtrycka sig själv (eller att riskera acceptera en gemenskaps eventuella förtryck). Påtvingad ensamhet tror jag inte är sunt för någon. Vald ensamhet under kortare eller lite längre perioder kan däremot vara något mycket gott.
Jag förspråkar alltså att leva kollektivt. Typ. :) En-samheter och två-samheter och familjer tillsammans. Utan att det blir slutet sällskap, maktspel eller rivalitet. Kanske undviker man då risken att familjen blir en sluten enhet, där man tror att man måste kunna reda ut sina problem alldeles själv. "JAG kan, vi BORDE kunna" - att inte våga visa sin brist och svaghet.
Och ändå respektera integriteten - också i och för den egna relationen. Inte tvinga sig på. Men finnas där - stötta och söka stöd.
Demokrati i mindre frågor, kompromisser i större.
När jag kom hem från Örebro hängde jag en stund (lite håglöst) på en körövning. Sedan åkte jag vid halv nio mot Åkeshov för att vara med på en spelkväll. Spelkvällen höll dock på att transformeras till en pulkakväll, och jag beordrades att stanna vid Islandstorget. Där stod jag i en halvtimme. Det kan ofta bli sådär när man ska samordna saker. :) Sedan åkte vi (jag, Ellie, Hanna, Sara, Linda, Emelia, Elise och Johannes) pulka, snödäck och stjärtlapp i en backe i Blackeberg. Det var hur roligt som helst! Ellie hade tagit med ett par överdragsbyxor till mig, och det gick alldeles utmärkt!
Klockan elva insåg vi att vi borde börja dra oss hemåt. Vi vinkade av Johannes och gick till tunnelbanestationen. Jag försökte ringa SL för att se hur jag skulle ta mig hem (söndagskvällar är lite speciella), men det gick inte att ringa dit. Ellie föreslog att jag skulle sova hos dem, så det gjorde jag. Men jag hade lite svårt att sova för jag låg och tänkte på det här med gemenskap - och var bara väldigt glad. Och väldigt tacksam. För jag har många goda vänner. Mycket nåd.
Jag ska sträva efter att alltid ha en tandborste i väskan tror jag... In case of Emergency, liksom.
När jag skulle åka hem och Ellie in till stan i förmiddags, så läste Ellie på Citys löpsedel "fyra tips på ett lyckligare liv" och jag tänkte att jag redan hade koll på alldeles fantastiska recept på lycka. Samvaro och förundran!
Att ensam avnjuta snöväder med Jamie Cullum i öronen är mer förundran än samvaro. :)
Ellie och jag pratade lite kollektiv imorse. Hur man som familjer (och en-samma) skulle kunna leva så. Att ha både egna utrymmen och gemensamma. Tänk om det hade gått! Roligt. Svårt. - Såklart. Att leva tillsammans är svårt. Också.
Kanske får det vara olika perioder i livet. Och på olika sätt.
Kanske är jag bara idealistisk och knäpp (och något osammanhängande). Men jag känner mig lycklig. Och då är det väl.
Och just nu. Så är det faktiskt ganska skönt att vara ensam i lägenheten. Också.
måndag, februari 02, 2009
Helig, helig, helig
Någonstans i orden som jag inte riktigt kan förstå. Möter Han mig.
I det uttalade, jag vet att det är så, men fortfarande bortom allt.
Kan det vara så enkelt?
Att jag bara glömmer att tillerkänna Honom de orden som kanske inbegriper HELA Hans väsen.
Och när jag sedan minns.
Bortom och i allt annat Han är. Så är Han helig. Fullkomlighetens fantastiska. Fadern.
Och så vet jag inte vart jag ska göra av allting!
Minns. Lev. Bekänn.
Helig, helig, helig!
Ja, Gud, jag saknar Dig. Och längtar. Efter mer. Att förstå.
Om så bara lite mer. Av vem Du... är.
I det uttalade, jag vet att det är så, men fortfarande bortom allt.
Kan det vara så enkelt?
Att jag bara glömmer att tillerkänna Honom de orden som kanske inbegriper HELA Hans väsen.
Och när jag sedan minns.
Bortom och i allt annat Han är. Så är Han helig. Fullkomlighetens fantastiska. Fadern.
Och så vet jag inte vart jag ska göra av allting!
Minns. Lev. Bekänn.
Helig, helig, helig!
Ja, Gud, jag saknar Dig. Och längtar. Efter mer. Att förstå.
Om så bara lite mer. Av vem Du... är.
torsdag, oktober 09, 2008
Småskaliga bröllopsplaner o te-ologi
"Jag kan inte gifta mig just nu, jag måste gå hem."
Jag läser böcker om lek i skolan. Kanske framför allt handlande om barns lek, men också att vi fortsätter att leka hela livet. När jag började läsa en av böckerna så tänkte jag att jag nog inte var så bra på att leka när jag var liten. Men nu har jag istället insett att jag leker väldigt ofta, och fortfarande. Inte så att jag aktivt skapar lekmiljöer runt mig och ensam går in i en lekvärld som jag förmodligen gjorde när jag var liten. Men jag skapar väldigt ofta nya sammanhang för mig själv när jag träffar människor. Det är det som gör att jag ibland skrattar vid väldigt konstiga tillfällen. Min kurslärare (i första kursen som vi läser nu) säger att när hon har tråkigt på tunnelbanan eller pendeln så brukar hon tänka sina medresenärer i lustiga hattar. Det är ju helt fantastiskt! Det ska jag också prova göra.
Många av mina vänner är väldigt lekfulla, nära till upptåg och skratt.
Det tycker jag om. Lekande människor känns levande på något sätt...
Jag är på fältstudier på förskolan där jag ska ha min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) den här veckan. I nästkommande två veckor ska jag ha VFU (som praktik ungefär).
Jag lägger ungefär två timmar per förmiddag på fältstudierna, och det innebär att jag i stort sett bara ska vara där och betrakta barnen och personalen. Mina observationer skriver jag ner i blocket.
När jag idag tyckte att jag hade observerat klart pratade jag med en femårig pojke, och vi började leka. Han bestämde rollerna; han var pappan, jag var mamman och fyra små tygdockor med långt hår var bebisar. Sen kom en flicka som pojken bjöd in i leken efter att de hade haft lite dragkamp om en docka. Så flickan fick vara storasyster. Vi åkte buss, sen gick vi hem. Då skulle det bli bröllop. Efter lite bröllopsplanerande från barnens sida (en pojke till hade engagerat sig i leken och jag hade fått en kjol, och pappa-pojken hade fått en vit skjortliknande sak o lite annat på sig), så tyckte jag att klockan hade blivit lite mycket.
Ingrid har bott hos mig i natt eftersom hon skulle till sin varannan-torsdagspraktik på Smedshagsskolan idag, och jag vill komma hem innan hon skulle dit så att det skulle funka med nycklarna o så.
Därför steg jag ur leken med inläggets inledande ord.
Fast egentligen tycker jag inte att det lämpar sig att pussa en femåring som jag inte känner (som flickan hävdade skulle ingå i bröllopet), så då var det särskilt lämpligt att klockan var elva.
Det är lite klurigt det där... för det jag gjorde var ju att ganska abrubt avbryta leken. Fast jag tänker ju att man måste få kunna lämna en lek. Jag önskar kanske att jag gjort det lite snyggare så att det skulle vara lätt för dem att fortsätta leken. Nu vet jag inte hur det blev. Jag hade ju kunnat säga att nu kunde flickan få vara mamman istället o gifta sig. Hm... typ. Jaja. Men då kanske jag kan komma ihåg det till en annan gång.
Jag gjorde mig en kopp te för en stund sedan.
Då tänkte jag på det här med Gud och livet och så.
Hur vattnet liksom färgas och smaksätts av tebladen.
När vi låter Gud vara i oss (tebladen) så färgar och smakar det av sig på våra liv (vattnet).
Jag tror att det är så.
Dagen te-ologiska tanke.
Jag läser böcker om lek i skolan. Kanske framför allt handlande om barns lek, men också att vi fortsätter att leka hela livet. När jag började läsa en av böckerna så tänkte jag att jag nog inte var så bra på att leka när jag var liten. Men nu har jag istället insett att jag leker väldigt ofta, och fortfarande. Inte så att jag aktivt skapar lekmiljöer runt mig och ensam går in i en lekvärld som jag förmodligen gjorde när jag var liten. Men jag skapar väldigt ofta nya sammanhang för mig själv när jag träffar människor. Det är det som gör att jag ibland skrattar vid väldigt konstiga tillfällen. Min kurslärare (i första kursen som vi läser nu) säger att när hon har tråkigt på tunnelbanan eller pendeln så brukar hon tänka sina medresenärer i lustiga hattar. Det är ju helt fantastiskt! Det ska jag också prova göra.
Många av mina vänner är väldigt lekfulla, nära till upptåg och skratt.
Det tycker jag om. Lekande människor känns levande på något sätt...
Jag är på fältstudier på förskolan där jag ska ha min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) den här veckan. I nästkommande två veckor ska jag ha VFU (som praktik ungefär).
Jag lägger ungefär två timmar per förmiddag på fältstudierna, och det innebär att jag i stort sett bara ska vara där och betrakta barnen och personalen. Mina observationer skriver jag ner i blocket.
När jag idag tyckte att jag hade observerat klart pratade jag med en femårig pojke, och vi började leka. Han bestämde rollerna; han var pappan, jag var mamman och fyra små tygdockor med långt hår var bebisar. Sen kom en flicka som pojken bjöd in i leken efter att de hade haft lite dragkamp om en docka. Så flickan fick vara storasyster. Vi åkte buss, sen gick vi hem. Då skulle det bli bröllop. Efter lite bröllopsplanerande från barnens sida (en pojke till hade engagerat sig i leken och jag hade fått en kjol, och pappa-pojken hade fått en vit skjortliknande sak o lite annat på sig), så tyckte jag att klockan hade blivit lite mycket.
Ingrid har bott hos mig i natt eftersom hon skulle till sin varannan-torsdagspraktik på Smedshagsskolan idag, och jag vill komma hem innan hon skulle dit så att det skulle funka med nycklarna o så.
Därför steg jag ur leken med inläggets inledande ord.
Fast egentligen tycker jag inte att det lämpar sig att pussa en femåring som jag inte känner (som flickan hävdade skulle ingå i bröllopet), så då var det särskilt lämpligt att klockan var elva.
Det är lite klurigt det där... för det jag gjorde var ju att ganska abrubt avbryta leken. Fast jag tänker ju att man måste få kunna lämna en lek. Jag önskar kanske att jag gjort det lite snyggare så att det skulle vara lätt för dem att fortsätta leken. Nu vet jag inte hur det blev. Jag hade ju kunnat säga att nu kunde flickan få vara mamman istället o gifta sig. Hm... typ. Jaja. Men då kanske jag kan komma ihåg det till en annan gång.
Jag gjorde mig en kopp te för en stund sedan.
Då tänkte jag på det här med Gud och livet och så.
Hur vattnet liksom färgas och smaksätts av tebladen.
När vi låter Gud vara i oss (tebladen) så färgar och smakar det av sig på våra liv (vattnet).
Jag tror att det är så.
Dagen te-ologiska tanke.
söndag, augusti 24, 2008
Då var det igång!
Idag hade vi upptaktssöndag med kyrkan.
Det var många på gudstjänsten i förmiddags, men min glädje över det blev lite lätt solkad när jag påpekade det för någon och fick till svar: Ja, men det är ju hemvändargudstjänst, då brukar det vara många.
Därefter kyrklunch och fördjupning med en snubbe från Vallentuna/Sollentuna. (Bor o har jobbat i Vallentuna, jobbar numera i Sollentuna.) Det var ganska bra, men min uppmärksamhet höll inte riktigt hela vägen. Klockan tre var det slut, och då hade jag tre timmar hemma innan jag skulle återvända till kyrkan. Då passade jag på att springa en runda. Och vad bra det kändes! Det är sådana här gånger som det känns värt det liksom. Vädret var fint (soligt men svalkande milda vindar), musiken fungerade bra i tempo och jag kände mig vid gott mod och god fysik. Verkar vara en lite mindre backig runda dessutom. Av den tunghet som besuttit mig i förrgår var det inget märkbart spår. Jag håller kanske inte på att bli förkyld. Jag kanske bara var seg i fredags.
Väl hemma åt jag och duschade, sedan kl 18 satt jag i bänken igen.
Dophögtid. Fem tjejer döptes, fyra av dem, två tjejer till och en man gick in i församlingen. Så kul! En bra start på hösten kan man tycka. Så det tycker jag. :)
Men sen så såg jag att mina tonårsledarkollegor har ändrat happeningdatumet en vecka framåt. Och de hade inte ens kollat det med mig. Inte mig emot, men jag kan inte vara med då...
Men men... verkar som att vi skulle ha en liten grej ändå på fredag. Måste ringa dem imorgon o se vad som är på G.
Våra volontärer åker ifrån oss om tio dagar. Känns jättetråkigt. Har varit roligt att ha dem hos oss.
Imorgon: registrering på skolan. Spännande!
Det var många på gudstjänsten i förmiddags, men min glädje över det blev lite lätt solkad när jag påpekade det för någon och fick till svar: Ja, men det är ju hemvändargudstjänst, då brukar det vara många.
Därefter kyrklunch och fördjupning med en snubbe från Vallentuna/Sollentuna. (Bor o har jobbat i Vallentuna, jobbar numera i Sollentuna.) Det var ganska bra, men min uppmärksamhet höll inte riktigt hela vägen. Klockan tre var det slut, och då hade jag tre timmar hemma innan jag skulle återvända till kyrkan. Då passade jag på att springa en runda. Och vad bra det kändes! Det är sådana här gånger som det känns värt det liksom. Vädret var fint (soligt men svalkande milda vindar), musiken fungerade bra i tempo och jag kände mig vid gott mod och god fysik. Verkar vara en lite mindre backig runda dessutom. Av den tunghet som besuttit mig i förrgår var det inget märkbart spår. Jag håller kanske inte på att bli förkyld. Jag kanske bara var seg i fredags.
Väl hemma åt jag och duschade, sedan kl 18 satt jag i bänken igen.
Dophögtid. Fem tjejer döptes, fyra av dem, två tjejer till och en man gick in i församlingen. Så kul! En bra start på hösten kan man tycka. Så det tycker jag. :)
Men sen så såg jag att mina tonårsledarkollegor har ändrat happeningdatumet en vecka framåt. Och de hade inte ens kollat det med mig. Inte mig emot, men jag kan inte vara med då...
Men men... verkar som att vi skulle ha en liten grej ändå på fredag. Måste ringa dem imorgon o se vad som är på G.
Våra volontärer åker ifrån oss om tio dagar. Känns jättetråkigt. Har varit roligt att ha dem hos oss.
Imorgon: registrering på skolan. Spännande!
onsdag, augusti 20, 2008
Mat o Malm
Hjälp. Jag har storhandlat idag. Jag vet inte om jag någonsin köpt mat för så mycket bara till mig själv någon gång. 589,50 kronor landade det på. Ojoj. Jag ska köra storkok o grejer för att ta hand om allt nu i dagarna. Jag får minsann se till att fixa det så att inget blir gammalt. Hemska tanke. Tänkte ju spara pengar. Och det ska man visst göra genom att storhandla. Haha. Hepp.
Till mitt försvar kan jag ju påminna om att jag inte hade någonting i vare sig kylskåp eller frys (förutom lite broccoli, lite fryst svamp o lite frysta wokgrönsaker), och inte så fullt i skåpen heller. Så det är ju inte SÅ konstigt.
Och nu till det jag hade tänkt skriva när jag startade datorn. Läs om ni orkar, det blev lite långt. Texten är hämtad ur Bildfaktorn av Magnus Malm, sid 171-174 (jag har försökt att förkorta lite). Kanske är det helt enkelt bättre att läsa hela boken... *blink blink*
"Det var inte genom att orka hålla uppe allting eller lyckas förstå allting som genombrottet skedde, utan genom att släppa taget om allting. Alla våra försvar mobiliseras mot just denna punkt, och det är just den punkten vi inte kan gå runt om vi vill bli fria. Vid korset rasar allt vi byggde upp. Katastrof. Befrielse.
Jesu död på korset öppnar vår direktkontakt med verkligheten. Där i dunklet stiger vi ur våra krossade bilder och rör trevande vid Gud, varann, världen. Där tar vi också emot koden av våra kriser och förluster. Varje mänskligt lidande som läggs i Jesu hand förenas med hans och leder ut ur bildvärldens instängdhet. Inte minst den mest seglivade självbilden av alla möter sin slutstation vid korset:
Offret. 'Där är Guds lamm som tar bort världens synd' säger Johannes Döparen om Jesus. Det är till slut Jesus som är offret, inte jag. För den människa som länge varit inlåst i sin självbild av offer från uppväxt, omständigheter och andra människor, öppnas här en befrielsens källa som vi inte kan finna någon annanstans. Att överlämna sin kära offeridentitet till Jesus och låta honom bära den, innebär tre saker:
1. Att bekänna min synd. (...) Jag har ansvar för mitt liv, och mina val har konsekvenser för hur mitt liv gestaltar sig. (...) Paradoxen är denna: i syndabekännelsen slutar jag böja mig inför omständigheterna, reser mig som människa, för att böja mig inför Gud.
2. Att förlåta dem som har gjort mig illa. Också detta betyder att jag bryter med min identitet som offer för dem, och med den falska form av stolthet som försöka straffa andra genom att inte förlåta dem - men som i själva verket därmed bara låser in mig själv i bitterhet.
(...) minnet (är) en nödvändig förutsättning för att kunna förlåta. Fakta och känslor måste få tid och frihet att komma upp till ytan för att jag ska veta vad jag förlåter.
(...) (vi) förlåter (...) med viljan. (...) Jesus valde på korset att göra vad hans känslor knappast signalerade i den stunden: 'Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör'.
(...) förlåtelsen (är) liksom frälsningen både en handling och en process. Det är bibliskt att säga 'jag är frälst'. Det är också bibliskt att säga 'jag håller på att frälsas'. Och det är bibliskt att säga 'en dag kommer jag att vara helt och hållet frälst'. Mitt viljebeslut öppnar för Guds handlande.
3. Att öppna tacksamheten på vid gavel. Offret stavar ständigt på sin självömkan: Jag har blivit utsatt för mer lidande än någon kan förstå. Tacksamheten stavar ständigt på sin förundran: jag har blivit föremål för mer godhet från Gud än jag kan fatta. I stället för att filtrera allt som händer genom en självbild av offer, där bara det negativa fastnar, söker tacksamheten hela tiden upp de tecken på Guds godhet som bekräftar den goda självbilden: jag är Guds älskade barn.
(...) För den som lever i tacksam mottaglighet för Guds godhet känns inte offrets självtröst som ett särskilt spännande alternativ.
(...)
(...) När jag kommer till Jesus, vet jag att jag är välkommen. Han ensam är totalt befriad från alla bilder av mig. Han försöker inte pressa in mig i några mönster. Han uppfattar mig inte som ett störmoment, vänder sig inte bort eller försöker skydda sig. Han gläds, inte för att jag har gjort något bra utan för att det är jag som kommer.
Han förstår mig. Jag måste inte hålla på att förklara allting för honom, eller försvara varför jag känner eller beter mig så, och ändå aldrig veta om han riktigt fattar. Han vet, jag behöver inte säga något.
Han ser det goda i mig. Även när han vet att jag inte kan förverkliga det, därför att det finns så mycket jobbigt i mitt liv som går åt andra hållet, ser han min goda vilja och det fina i mig. Och jag vet att han gläds över det.
Han stannar kvar hos mig. Ingenting hos mig tycks kunna driva honom på flykten. Han tittar inte på klockan för att dra vidare, han funderar inte på att avsluta relationen, han vill inte heller vara med någon annan, han tröttnar aldrig på att vänta ut mina flyktförsök. Jag vet: även i mörkret är han vänd mot mig.
Var skulle en människa våga släppa sina fikonlöv om inte där?"
Sen tänkte jag... Jag försöker att förstå varför jag är som jag är, men kanske kommer det inte att hjälpa mig att veta vad jag vill o kan o ska. Visst kan det vara bra att försöka förstå varifrån man kommer, men är det inte bättre att försöka förstå vart man är (och vart man är på väg)?
Det här råkar vara mitt liv. Jag vill ta ansvar för det. Jag vill inte vara bunden av egna o andras bilder. Släpp ut mig!! (Skriket är inte så kvalfyllt som det kan verka. Eller som det kanske borde vara.) :-P
Nu tror jag att frukosten har landat lite, så nu ska jag ut o springa! :-)
Till mitt försvar kan jag ju påminna om att jag inte hade någonting i vare sig kylskåp eller frys (förutom lite broccoli, lite fryst svamp o lite frysta wokgrönsaker), och inte så fullt i skåpen heller. Så det är ju inte SÅ konstigt.
Och nu till det jag hade tänkt skriva när jag startade datorn. Läs om ni orkar, det blev lite långt. Texten är hämtad ur Bildfaktorn av Magnus Malm, sid 171-174 (jag har försökt att förkorta lite). Kanske är det helt enkelt bättre att läsa hela boken... *blink blink*
"Det var inte genom att orka hålla uppe allting eller lyckas förstå allting som genombrottet skedde, utan genom att släppa taget om allting. Alla våra försvar mobiliseras mot just denna punkt, och det är just den punkten vi inte kan gå runt om vi vill bli fria. Vid korset rasar allt vi byggde upp. Katastrof. Befrielse.
Jesu död på korset öppnar vår direktkontakt med verkligheten. Där i dunklet stiger vi ur våra krossade bilder och rör trevande vid Gud, varann, världen. Där tar vi också emot koden av våra kriser och förluster. Varje mänskligt lidande som läggs i Jesu hand förenas med hans och leder ut ur bildvärldens instängdhet. Inte minst den mest seglivade självbilden av alla möter sin slutstation vid korset:
Offret. 'Där är Guds lamm som tar bort världens synd' säger Johannes Döparen om Jesus. Det är till slut Jesus som är offret, inte jag. För den människa som länge varit inlåst i sin självbild av offer från uppväxt, omständigheter och andra människor, öppnas här en befrielsens källa som vi inte kan finna någon annanstans. Att överlämna sin kära offeridentitet till Jesus och låta honom bära den, innebär tre saker:
1. Att bekänna min synd. (...) Jag har ansvar för mitt liv, och mina val har konsekvenser för hur mitt liv gestaltar sig. (...) Paradoxen är denna: i syndabekännelsen slutar jag böja mig inför omständigheterna, reser mig som människa, för att böja mig inför Gud.
2. Att förlåta dem som har gjort mig illa. Också detta betyder att jag bryter med min identitet som offer för dem, och med den falska form av stolthet som försöka straffa andra genom att inte förlåta dem - men som i själva verket därmed bara låser in mig själv i bitterhet.
(...) minnet (är) en nödvändig förutsättning för att kunna förlåta. Fakta och känslor måste få tid och frihet att komma upp till ytan för att jag ska veta vad jag förlåter.
(...) (vi) förlåter (...) med viljan. (...) Jesus valde på korset att göra vad hans känslor knappast signalerade i den stunden: 'Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör'.
(...) förlåtelsen (är) liksom frälsningen både en handling och en process. Det är bibliskt att säga 'jag är frälst'. Det är också bibliskt att säga 'jag håller på att frälsas'. Och det är bibliskt att säga 'en dag kommer jag att vara helt och hållet frälst'. Mitt viljebeslut öppnar för Guds handlande.
3. Att öppna tacksamheten på vid gavel. Offret stavar ständigt på sin självömkan: Jag har blivit utsatt för mer lidande än någon kan förstå. Tacksamheten stavar ständigt på sin förundran: jag har blivit föremål för mer godhet från Gud än jag kan fatta. I stället för att filtrera allt som händer genom en självbild av offer, där bara det negativa fastnar, söker tacksamheten hela tiden upp de tecken på Guds godhet som bekräftar den goda självbilden: jag är Guds älskade barn.
(...) För den som lever i tacksam mottaglighet för Guds godhet känns inte offrets självtröst som ett särskilt spännande alternativ.
(...)
(...) När jag kommer till Jesus, vet jag att jag är välkommen. Han ensam är totalt befriad från alla bilder av mig. Han försöker inte pressa in mig i några mönster. Han uppfattar mig inte som ett störmoment, vänder sig inte bort eller försöker skydda sig. Han gläds, inte för att jag har gjort något bra utan för att det är jag som kommer.
Han förstår mig. Jag måste inte hålla på att förklara allting för honom, eller försvara varför jag känner eller beter mig så, och ändå aldrig veta om han riktigt fattar. Han vet, jag behöver inte säga något.
Han ser det goda i mig. Även när han vet att jag inte kan förverkliga det, därför att det finns så mycket jobbigt i mitt liv som går åt andra hållet, ser han min goda vilja och det fina i mig. Och jag vet att han gläds över det.
Han stannar kvar hos mig. Ingenting hos mig tycks kunna driva honom på flykten. Han tittar inte på klockan för att dra vidare, han funderar inte på att avsluta relationen, han vill inte heller vara med någon annan, han tröttnar aldrig på att vänta ut mina flyktförsök. Jag vet: även i mörkret är han vänd mot mig.
Var skulle en människa våga släppa sina fikonlöv om inte där?"
Sen tänkte jag... Jag försöker att förstå varför jag är som jag är, men kanske kommer det inte att hjälpa mig att veta vad jag vill o kan o ska. Visst kan det vara bra att försöka förstå varifrån man kommer, men är det inte bättre att försöka förstå vart man är (och vart man är på väg)?
Det här råkar vara mitt liv. Jag vill ta ansvar för det. Jag vill inte vara bunden av egna o andras bilder. Släpp ut mig!! (Skriket är inte så kvalfyllt som det kan verka. Eller som det kanske borde vara.) :-P
Nu tror jag att frukosten har landat lite, så nu ska jag ut o springa! :-)
söndag, juni 08, 2008
Göteborg, equmenia o sånt
Från i torsdags tills idag så var jag på equmenias riksstämma.
Jag hade med mig fyra femtonåriga tjejer samt två volontärer. Roligt!
Självklart hade vissa väsentliga saker som mobiltelefon och resväskenyckel glömts hemma, men de var ändå vid gott mod. Sakerna lyckades komma dem till del på lördagsförmiddagen, så sista natten kunde jag äntligen sova på båda mina liggunderlag (bra att jag tagit med två). :)
Jag insåg dock ännu en gång min stora brist i att uppfatta o vidarebefordra information. Vi skulle gå ett slags equmeniamarsch genom Göteborg, och jag fick höra information som skulle spridas vidare. Jag kände mig aningens rörig när jag spred vidare infon jag tyckt mig uppfatta... Kära nån! Trots detta verkade andra ha lyckats väl i spridningen och det hela flöt på bra. Det kändes lite som Jesusmanifestationsmarschen fast i miniatyr och med aningen mera hockeykör och lite mindre allvar men förmodligen lika mycket glädje. När "We are marsching in the light of God", "Jesus älskar alla barnen" och några andra sånger snurrat ett par varv, vandrade vi in i Svenska Mässan där modersamfundskonferensdeltagare och -ombud redan var samlade inför kvällsgudstjänsten. Denna marsch gjorde vi efter det att SMU, SBUF och MKU haft sina enskilda mindre förhandlingar på torsdagen. Så det var ett slags statement - från det gamla till det nya tillsammans. Vi bar stora lila flaggor (equmenias färg), vilket gjorde att man inte alltid såg vart man gick, och att man ibland fastnade i förbipasserande träd. (medveten felfomulering)
Vi sov i klassrum på Skillerska gymnasiet (som mer påminde om ett slott än en skola). Stentrapporna sluttade av slitage. De fungerade dock bra att hänga i. Man kunde sitta där och prata, sjunga och spela. (Vilket blev något av den sena lördagskvällens nöje för min del.)
På fredagen var det storforum med Shane Claiborne. Jag måste nog läsa hans bok. Jag och Ingrid satt och blev arga på oss själva. Det är nyttigt. Till slut blir det kanske konstruktivt?
Helgens stora händelse var givetvis ordinationsgudstjänsten. Flera av mina gamla klass- och skolkamrater ordinerades och jag berördes som vanligt ordentligt. Förutseende som jag var hade jag givetvis pappersnäsdukar med mig. Gud kallar och sänder, samfunden bekräftar och tar emot. Stort.
Jag träffade också vänner från andra håll. Många var med på konferensen, och två var det inte. Ingrid ska jobba på sommarkollo i Göteborg i sommar, så henne hängde jag med vid lunchen på fredagen och på samlingarna med Shane Claiborne. Och så träffade jag Rebecka - en vän jag lärde känna i Blomstermåla - på lördagens lunch innan hon skulle iväg och jobba. Väldigt trevligt.
Idag på gudstjänsten predikade Magnus Malm. Fantastiskt bra, men vi kunde inte stanna på hela predikan eftersom vårat tåg skulle gå 13.12, och kl 12 var predikan ännu inte slut. Hade inte flickorna skyndat på mig lite, så hade jag nog kunnat stanna en liten stund till. Men vi hade planerat för att ha gott om tid, och så blev det. De var dessutom inte lika imponerade av hans predikan som jag var, och om möjligt lite tröttare också, så det var ändå lägligt att gå.
På tåget hem satt det en familj på andra sidan gången. När vi närmade oss Stockholm började jag prata lite med mamman o dottern. Flickan var 2,5 år, så hon påminde om mina dagisbarn. Det var mysigt.
Jag hade med mig fyra femtonåriga tjejer samt två volontärer. Roligt!
Självklart hade vissa väsentliga saker som mobiltelefon och resväskenyckel glömts hemma, men de var ändå vid gott mod. Sakerna lyckades komma dem till del på lördagsförmiddagen, så sista natten kunde jag äntligen sova på båda mina liggunderlag (bra att jag tagit med två). :)
Jag insåg dock ännu en gång min stora brist i att uppfatta o vidarebefordra information. Vi skulle gå ett slags equmeniamarsch genom Göteborg, och jag fick höra information som skulle spridas vidare. Jag kände mig aningens rörig när jag spred vidare infon jag tyckt mig uppfatta... Kära nån! Trots detta verkade andra ha lyckats väl i spridningen och det hela flöt på bra. Det kändes lite som Jesusmanifestationsmarschen fast i miniatyr och med aningen mera hockeykör och lite mindre allvar men förmodligen lika mycket glädje. När "We are marsching in the light of God", "Jesus älskar alla barnen" och några andra sånger snurrat ett par varv, vandrade vi in i Svenska Mässan där modersamfundskonferensdeltagare och -ombud redan var samlade inför kvällsgudstjänsten. Denna marsch gjorde vi efter det att SMU, SBUF och MKU haft sina enskilda mindre förhandlingar på torsdagen. Så det var ett slags statement - från det gamla till det nya tillsammans. Vi bar stora lila flaggor (equmenias färg), vilket gjorde att man inte alltid såg vart man gick, och att man ibland fastnade i förbipasserande träd. (medveten felfomulering)
Vi sov i klassrum på Skillerska gymnasiet (som mer påminde om ett slott än en skola). Stentrapporna sluttade av slitage. De fungerade dock bra att hänga i. Man kunde sitta där och prata, sjunga och spela. (Vilket blev något av den sena lördagskvällens nöje för min del.)
På fredagen var det storforum med Shane Claiborne. Jag måste nog läsa hans bok. Jag och Ingrid satt och blev arga på oss själva. Det är nyttigt. Till slut blir det kanske konstruktivt?
Helgens stora händelse var givetvis ordinationsgudstjänsten. Flera av mina gamla klass- och skolkamrater ordinerades och jag berördes som vanligt ordentligt. Förutseende som jag var hade jag givetvis pappersnäsdukar med mig. Gud kallar och sänder, samfunden bekräftar och tar emot. Stort.
Jag träffade också vänner från andra håll. Många var med på konferensen, och två var det inte. Ingrid ska jobba på sommarkollo i Göteborg i sommar, så henne hängde jag med vid lunchen på fredagen och på samlingarna med Shane Claiborne. Och så träffade jag Rebecka - en vän jag lärde känna i Blomstermåla - på lördagens lunch innan hon skulle iväg och jobba. Väldigt trevligt.
Idag på gudstjänsten predikade Magnus Malm. Fantastiskt bra, men vi kunde inte stanna på hela predikan eftersom vårat tåg skulle gå 13.12, och kl 12 var predikan ännu inte slut. Hade inte flickorna skyndat på mig lite, så hade jag nog kunnat stanna en liten stund till. Men vi hade planerat för att ha gott om tid, och så blev det. De var dessutom inte lika imponerade av hans predikan som jag var, och om möjligt lite tröttare också, så det var ändå lägligt att gå.
På tåget hem satt det en familj på andra sidan gången. När vi närmade oss Stockholm började jag prata lite med mamman o dottern. Flickan var 2,5 år, så hon påminde om mina dagisbarn. Det var mysigt.
torsdag, maj 22, 2008
Fantastiskt bra kväll...
Jag förundras över det underliga fenomenet att Gud känns så nära just vid styrelsemötena... Jag går alltså nu och då andligen uppbyggd därifrån, och med nyväckt längtan efter att komma närmre Gud. Tacksam över att Han ändå verkar använda vår församling.
På vägen hem från mötet träffade jag på två vänner som jag inte pratat med på länge, och som jag faktiskt funderat på hur jag skulle komma i kontakt med igen. Och så träffas vi bara sådär och pratar i minst 10 min och jag blir bjuden på kvällsmat på måndag kväll. Och jag är så tacksam. För det är bara nåd...
Herre. Jag behöver dig. Hjälp mig förstå det med mer än bara förståndet. Plantera det djupt ner i mitt hjärta, så att det kan växa ut i handling.
På vägen hem från mötet träffade jag på två vänner som jag inte pratat med på länge, och som jag faktiskt funderat på hur jag skulle komma i kontakt med igen. Och så träffas vi bara sådär och pratar i minst 10 min och jag blir bjuden på kvällsmat på måndag kväll. Och jag är så tacksam. För det är bara nåd...
Herre. Jag behöver dig. Hjälp mig förstå det med mer än bara förståndet. Plantera det djupt ner i mitt hjärta, så att det kan växa ut i handling.
söndag, maj 18, 2008
Veckans bravader
Gospelmässa
Hässelby Missionskyrka
Ikväll 18 maj klockan 19.30
Välkommen!
Hässelby Missionskyrka
Ikväll 18 maj klockan 19.30
Välkommen!
(Gissa vem som är med o sjunger...)
Denna vecka ha liksom många andra veckor innehållit en del jobb. Jag hade dock tagit fredagen ledigt för att kunna åka till min fina syster som tillfälligt håller till i Kolmårdens djurpark. Hon tillhör inte attraktionerna där (även om man skulle kunna tro det), utan jobbar som zoo-lärare och vägleder skolklasser runt i parken. I fredags var hon ledig och tog med mig på en sväng i duggregnet. Det var jättemysigt, och jag fick klappa några elefanter på snablarna.
Pingviner Björnhanne
Jag tittar på präriehundar
Gorillahanne Zebra Lättjebockar (?)
Igår kväll besökte jag Linnea i Vallentuna. Hon har fyllt år och firade med grillfest. Kvällens stora happening var när chokladfontänen kom fram och vi fick doppa marshmallows, banan, äpple och apelsin. Vilken grej!
Idag predikade Josue på förmiddagsgudstjänsten i kyrkan. Han är en av våra ecuadorianska volontärer, och han pratade om vikten av att hålla sig nära Jesus, vårda församlingsgemenskapen och föra evangeliet vidare.
Tre punkter utifrån Hebr. 10:19-25.
Varför ska något som borde vara så lätt vara så svårt?
Jag är medveten om att vissa bilder nedan är ganska dåliga.
Men jag vill förmedla en känsla.
Men jag vill förmedla en känsla.
Denna vecka ha liksom många andra veckor innehållit en del jobb. Jag hade dock tagit fredagen ledigt för att kunna åka till min fina syster som tillfälligt håller till i Kolmårdens djurpark. Hon tillhör inte attraktionerna där (även om man skulle kunna tro det), utan jobbar som zoo-lärare och vägleder skolklasser runt i parken. I fredags var hon ledig och tog med mig på en sväng i duggregnet. Det var jättemysigt, och jag fick klappa några elefanter på snablarna.
Pingviner Björnhanne
Jag tittar på präriehundar
God mat på restaurang Safari
Gorillahanne Zebra Lättjebockar (?)
Delfiner
Igår kväll besökte jag Linnea i Vallentuna. Hon har fyllt år och firade med grillfest. Kvällens stora happening var när chokladfontänen kom fram och vi fick doppa marshmallows, banan, äpple och apelsin. Vilken grej!
Linnea och Chokladfontänen
Tomt Roslagståg...
På väg till Ormsta station 21.30 var det uppehållsväder
Vid Mörby station 22.05 ösregnade det
Vid Mörby station 22.05 ösregnade det
Idag predikade Josue på förmiddagsgudstjänsten i kyrkan. Han är en av våra ecuadorianska volontärer, och han pratade om vikten av att hålla sig nära Jesus, vårda församlingsgemenskapen och föra evangeliet vidare.
Tre punkter utifrån Hebr. 10:19-25.
Varför ska något som borde vara så lätt vara så svårt?
|
torsdag, mars 20, 2008
Vem följer vi?
Ibland undrar jag.
Igår läste jag ut en bok. En sån där missionsbok.
Jag hade haft den med mig på bussen till jobbet i flera dagar, och hade ganska svårt att lägga den ifrån mig. I ärlighetens namn så smusslade jag lite med den, eftersom jag inte vill få folk att tro att jag utbildar mig till terrorist eller nåt liknande. Som man av utsidan att döma nästan skulle kunna tro.
För en liten stund sedan läste jag Matteus kapitel 10. Jesus är inte mjuk. Orden är vassa. Griper tag. Som i ett strupgrepp. Om den bångstyriga själen som vägrar ta emot. Om det förhårdnade hjärtat. Om det liv som inte känner honom. Om mig.
Det som Jesus skickar iväg sina lärjungar till att genomföra och möta, påminner knappast alls om mitt liv. Det är som att det inte är samma väg, samma Mästare, samma Gud... (!?)
Det är lätt att hävda att det beror på att vi lever i en annan tid, annan kultur. Att vi kallar saker vid andra namn. Jag tror inte helt på det. Jag tror att vi (eller det kanske bara är jag) ofta har smutsiga glasögon, Gud blir svår att urskilja. Det är som att det som får oss att känna oss trygga lägger en plastfilm över ögonlocken som förvränger bilden. Men jag vet inte. Gud är stor.
Jag tror att vi behöver omvända oss. Gång på gång. Vill vi? Vill jag?
Kopplingen bok - bibel?
Det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra hände inte bara hände då. Utan också nu (jag tycker att 1974 ligger tillräckligt nära i tiden för att kallas "nu").
Människor blir botade från sjukdomar, befriade från andar, uppväckta från det döda (!) i Jesu namn, förrådda, förföljda o dödade för Jesu skull. I det som ser svagt och svårt ut, syns Gud desto mer.
Och så undrar jag...
Vad håller jag på med?!
Jag menar inte att vi måste söka efter sensationskristendom. Det kan ju missbrukas så lätt (för att skaffa sig pengar och makt genom en from fasad). Men det känns som att vissa saker borde vara mer självklara för mig än vad de har blivit.
Jag läste en palmsöndagspredikan (som jag fått mig rekommenderad) häromnatten (när det var tänkt att jag skulle ha sovit)... Definitivt tänkvärd. Om att bakom vår tro (uppbyggd av våra föreställningar), hitta en sannare tro. Typ.
Var på nattvardsandakt nu ikväll. Det är starkt med nattvardsbordets avdukning... Långfredagen imorgon. Att få leva med in i döden. För att kunna ta del av påskdagen.
Nedan kommer två låtsasvinterbilder... på den ena ser man upp mot Rinkeby Centrum (tagen på väg hem från jobbet igår eftermiddag kvart över fyra), och den andra är tagen vid hållplatsen Vinsta Gård (på väg till jobbet i morse kvart i sju). Det är ljust både till och från jobbet numera! Det är vår! (!?)
Igår läste jag ut en bok. En sån där missionsbok.
Jag hade haft den med mig på bussen till jobbet i flera dagar, och hade ganska svårt att lägga den ifrån mig. I ärlighetens namn så smusslade jag lite med den, eftersom jag inte vill få folk att tro att jag utbildar mig till terrorist eller nåt liknande. Som man av utsidan att döma nästan skulle kunna tro.
För en liten stund sedan läste jag Matteus kapitel 10. Jesus är inte mjuk. Orden är vassa. Griper tag. Som i ett strupgrepp. Om den bångstyriga själen som vägrar ta emot. Om det förhårdnade hjärtat. Om det liv som inte känner honom. Om mig.
Det som Jesus skickar iväg sina lärjungar till att genomföra och möta, påminner knappast alls om mitt liv. Det är som att det inte är samma väg, samma Mästare, samma Gud... (!?)
Det är lätt att hävda att det beror på att vi lever i en annan tid, annan kultur. Att vi kallar saker vid andra namn. Jag tror inte helt på det. Jag tror att vi (eller det kanske bara är jag) ofta har smutsiga glasögon, Gud blir svår att urskilja. Det är som att det som får oss att känna oss trygga lägger en plastfilm över ögonlocken som förvränger bilden. Men jag vet inte. Gud är stor.
Jag tror att vi behöver omvända oss. Gång på gång. Vill vi? Vill jag?
Kopplingen bok - bibel?
Det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra hände inte bara hände då. Utan också nu (jag tycker att 1974 ligger tillräckligt nära i tiden för att kallas "nu").
Människor blir botade från sjukdomar, befriade från andar, uppväckta från det döda (!) i Jesu namn, förrådda, förföljda o dödade för Jesu skull. I det som ser svagt och svårt ut, syns Gud desto mer.
Och så undrar jag...
Vad håller jag på med?!
Jag menar inte att vi måste söka efter sensationskristendom. Det kan ju missbrukas så lätt (för att skaffa sig pengar och makt genom en from fasad). Men det känns som att vissa saker borde vara mer självklara för mig än vad de har blivit.
------------------------------------
Jag läste en palmsöndagspredikan (som jag fått mig rekommenderad) häromnatten (när det var tänkt att jag skulle ha sovit)... Definitivt tänkvärd. Om att bakom vår tro (uppbyggd av våra föreställningar), hitta en sannare tro. Typ.
Var på nattvardsandakt nu ikväll. Det är starkt med nattvardsbordets avdukning... Långfredagen imorgon. Att få leva med in i döden. För att kunna ta del av påskdagen.
Nedan kommer två låtsasvinterbilder... på den ena ser man upp mot Rinkeby Centrum (tagen på väg hem från jobbet igår eftermiddag kvart över fyra), och den andra är tagen vid hållplatsen Vinsta Gård (på väg till jobbet i morse kvart i sju). Det är ljust både till och från jobbet numera! Det är vår! (!?)
lördag, februari 16, 2008
Värdighet
Vem är värdig?
Gud.
Inte jag.
Nej, Gud är värdig och full av nåd.
Genom Guds nåd blir också jag...
Värdig.
Det är bara nåd.
Men så stora ord...
Det är först vid insikten om min egen ovärdighet.
Som jag kan förstå storheten i Guds nåd.
På riktigt.
Gud, för mig dit.
Gud.
Inte jag.
Nej, Gud är värdig och full av nåd.
Genom Guds nåd blir också jag...
Värdig.
Det är bara nåd.
Men så stora ord...
Det är först vid insikten om min egen ovärdighet.
Som jag kan förstå storheten i Guds nåd.
På riktigt.
Gud, för mig dit.
söndag, januari 13, 2008
Lyssna
Kom med mig ut
Kom låt oss gå ut och lyssna
Ett glapp i tiden
Fyllt av allt
Tomt på allt
Stå där
Älska tystnaden
och regnet
och mörkret
Finns det nån
som kan fastna i tiden
och stå där med mig
i glappet
mellan ljuden
välkommen
Idag kom jag hem från Linköping. Har varit där på konferens. Och så har jag träffat folk. Bekanta. Obekanta. Nya. Och när jag var på väg hem så saknade jag människor. De där trygga. Så jag åkte hem till Ellie. Vi hängde en stund. Såg på film. Sen dansade vi. Galet och fritt. Och jag saknar. Att dela liv.
Och Gud. Jag saknar Dig. Kom nära mig. Du, Herre, som gör mig hel.
Kom låt oss gå ut och lyssna
På tystnaden
På regnet som duggar mot huvanEtt glapp i tiden
Fyllt av allt
Tomt på allt
Stå där
Älska tystnaden
och regnet
och mörkret
Finns det nån
som kan fastna i tiden
och stå där med mig
i glappet
mellan ljuden
välkommen
Idag kom jag hem från Linköping. Har varit där på konferens. Och så har jag träffat folk. Bekanta. Obekanta. Nya. Och när jag var på väg hem så saknade jag människor. De där trygga. Så jag åkte hem till Ellie. Vi hängde en stund. Såg på film. Sen dansade vi. Galet och fritt. Och jag saknar. Att dela liv.
Och Gud. Jag saknar Dig. Kom nära mig. Du, Herre, som gör mig hel.
tisdag, december 25, 2007
Julhälsning
En liten hälsning såhär i gångna timmen...
Mitt julkort i år ser ut såhär:
(tryck på bilden för en förstoring)
Det blev inga i papperskort i år
och alltför få julhälsningar per sms
Så detta är till alla er som möjligen känner er förbisedda
Och till alla andra också förstås
Jag är ingen julkortsskickarmänniska helt enkelt.
Mer av en julkortspublicerare - uppenbarligen.
(Det här var ju praktiskt!)
söndag, oktober 14, 2007
Kan man läsa en bok profetiskt?
Jag läste ut en bok häromdagen. Den var så... bra. Hela boken var som en talande sticka rakt in i vår kristna kultur, i och utanför kyrkan. Och jag älskade den. Klockren. Profetisk. (Gud låt det viktiga få fäste i mig.)
Läs den. Än en gång vill jag säga läs den.
Viskningar från katakomberna - skisser för en kristen motkultur av Magnus Malm
Och så kommer jag till Lovsång 07, och det handlade om i stort sett samma saker. Mike Pilavachi var helt fantastisk att lyssna till. Klar och tydlig och mycket humor och självdistans.
Om rätt offer/gudstjänst, tjänst för de små, att inte stänga in sig i kyrkan, att inte bli en del av den "jag vill ha"-kultur som vi så tjusigt inlemmas i m.m.
Och jag tänker: "Försöker du säga mig något här Gud?"
Läs den. Än en gång vill jag säga läs den.
Viskningar från katakomberna - skisser för en kristen motkultur av Magnus Malm
Och så kommer jag till Lovsång 07, och det handlade om i stort sett samma saker. Mike Pilavachi var helt fantastisk att lyssna till. Klar och tydlig och mycket humor och självdistans.
Om rätt offer/gudstjänst, tjänst för de små, att inte stänga in sig i kyrkan, att inte bli en del av den "jag vill ha"-kultur som vi så tjusigt inlemmas i m.m.
Och jag tänker: "Försöker du säga mig något här Gud?"
fredag, juli 13, 2007
Du vet att du är lätt utarbetad när...
...du håller på att börja gråta bara för att du råkar skålla dig lite på espressomaskinen när du rengör den. (Någonstans rinner bägaren över.)
...du får svårt att tänka när du pratar med gäster och kunder (kan också sammanblandas med att klockan börjar närma sig stängningstid)
...du glömmer bort hur mycket fint det är på jobbet (igårkväll bara gnällde jag över allt när jag kommit hem)
Jag har insett att det på något sätt inte räcker med en dag ledigt för att kunna återhämta sig, även om det inte är fem dagar tills nästa gång. Och nu jobbar jag imorgon, fast jag äntligen skulle ha haft mina två dagar. Dessutom det sena passet igen. Jag tycker bäst om att jobba då, egentligen, men det blir tyvärr ofta att jag inte lyckas komma ifrån halv elva när det är tänkt. (Idag lämnade jag nog byggnaden fem i elva.) Bra för ekonomin, men dåligt för mig. Och det känns inte så bra att lämna mycket disk kvar i stället, även om den är ren.
Nej, det var egentligen en väldigt bra dag idag. Lugnt, men ändå lite småpyssel att göra. Sen släppte jag hem L efter mindre än fyra timmar. Och det var rätt, men plötsligt hade jag att göra i ett. Ombokningar, nya gäster, oskrivna kvitton (hur gör man då?), extrabäddar, ordna upp dubbelbokningen, hitta någon som kan jobba söndag em (för få av oss som är tillgängliga - hitta någon utifrån...hm.) Härligt men intensivt. Och så blev det en fin kväll, även om vädret verkat smålurigt lite hela dagen.
Fast badvattnet är kallt, vi säljer dåligt med glass, nya rutiner, överflödiga rutiner, kontrollanter och restriktioner. Jag fattar inte hur egenföretagare som driver caféer och restauranger kan hålla allt i huvudet. Jag får bara gång på gång bevisat för mig hur disträ jag är. Börjar på ett ställe, blir avbruten eller avbryter mig själv med något annat jag kommer på, glömmer vad jag var på väg att göra innan jag avbröts, gör något nytt... Och så håller det på. Jag är så glad att jag bara är vice föreståndare... Men jag oroar mig och irriterar mig på att det aldrig kan fungera problemfritt. Men det är ju detta här som är livet.
En av våra sommarkunder frågade mig igår om jag hade mött Gud. Han trodde att han hade gjort det någon gång när han varit i en kyrka, "men jag kan inte kalla mig särskilt troende eller religiös" (kanske inte ordagrant citat). Det var apropå att jag läst teologi... Jag tyckte att det var en så härlig fråga. Tankarna finns ju bland människor ändå.
Det mest spännande imorgon är jag jag samtidigt som jag jobbar ska vara med i kören som ska sjunga på sommarkvällen, "hela kyrkan sjunger". Det ni! Sjunger och får betalt. Eller rymmer från arbetet? Svårt. Men jag är ju ändå där. L får kalla om hon behöver mig. Nu måste jag sova.
Godnatt
...du får svårt att tänka när du pratar med gäster och kunder (kan också sammanblandas med att klockan börjar närma sig stängningstid)
...du glömmer bort hur mycket fint det är på jobbet (igårkväll bara gnällde jag över allt när jag kommit hem)
Jag har insett att det på något sätt inte räcker med en dag ledigt för att kunna återhämta sig, även om det inte är fem dagar tills nästa gång. Och nu jobbar jag imorgon, fast jag äntligen skulle ha haft mina två dagar. Dessutom det sena passet igen. Jag tycker bäst om att jobba då, egentligen, men det blir tyvärr ofta att jag inte lyckas komma ifrån halv elva när det är tänkt. (Idag lämnade jag nog byggnaden fem i elva.) Bra för ekonomin, men dåligt för mig. Och det känns inte så bra att lämna mycket disk kvar i stället, även om den är ren.
Nej, det var egentligen en väldigt bra dag idag. Lugnt, men ändå lite småpyssel att göra. Sen släppte jag hem L efter mindre än fyra timmar. Och det var rätt, men plötsligt hade jag att göra i ett. Ombokningar, nya gäster, oskrivna kvitton (hur gör man då?), extrabäddar, ordna upp dubbelbokningen, hitta någon som kan jobba söndag em (för få av oss som är tillgängliga - hitta någon utifrån...hm.) Härligt men intensivt. Och så blev det en fin kväll, även om vädret verkat smålurigt lite hela dagen.
Fast badvattnet är kallt, vi säljer dåligt med glass, nya rutiner, överflödiga rutiner, kontrollanter och restriktioner. Jag fattar inte hur egenföretagare som driver caféer och restauranger kan hålla allt i huvudet. Jag får bara gång på gång bevisat för mig hur disträ jag är. Börjar på ett ställe, blir avbruten eller avbryter mig själv med något annat jag kommer på, glömmer vad jag var på väg att göra innan jag avbröts, gör något nytt... Och så håller det på. Jag är så glad att jag bara är vice föreståndare... Men jag oroar mig och irriterar mig på att det aldrig kan fungera problemfritt. Men det är ju detta här som är livet.
En av våra sommarkunder frågade mig igår om jag hade mött Gud. Han trodde att han hade gjort det någon gång när han varit i en kyrka, "men jag kan inte kalla mig särskilt troende eller religiös" (kanske inte ordagrant citat). Det var apropå att jag läst teologi... Jag tyckte att det var en så härlig fråga. Tankarna finns ju bland människor ändå.
Det mest spännande imorgon är jag jag samtidigt som jag jobbar ska vara med i kören som ska sjunga på sommarkvällen, "hela kyrkan sjunger". Det ni! Sjunger och får betalt. Eller rymmer från arbetet? Svårt. Men jag är ju ändå där. L får kalla om hon behöver mig. Nu måste jag sova.
Godnatt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
