Spännande Valborg

Valborg firades enligt traditionen i Vasaparken. Jag hade lyckats få tag på Linda, och väl där hängde vi lite med Minna och Emeli.

Och ett myller av annat folk, förstås.

Det var väldigt kallt framåt kvällen (som det brukar bli), och mina händer var MYCKET missnöjda (alltså vita, och utan känsel, liten nyans blått i något skede).

Linda och jag hittade sedan Hanna och Anders, och följde med dem hem till Anders på Tempus där vi passade på att titta på film, A beautiful mind. Den var väldigt fin! Jag gillar att man verkligen får ta del av huvudpersonens förståelser i så hög grad att man tror på dem. Det ger en stor samhörighet med karaktären.

När vi sedan skulle åka, tänkte jag att det skulle vara smidigt att åka via pendeln hem till Hässelby, då bussarna från Vällingby slutat gå, så jag bestämde mig för att åka med Linda via Sumpan där hon bor.

Resan tog dock väldigt tidigt en radikal vändning, då jag vid spärrarna vid Brommaplan insåg att jag lämnat min väska kvar i tunnelbanevagnen. Vi pratade med spärrvakten, och jag ringde och spärrade mitt bankkort. Jag var glad och tacksam över att jag hade SL-kort, nycklar och mobiltelefon i fickorna. Det var "bara" plånboken som var riktigt osmidigt att ha blivit av med, även om jag också tyckte det var väldigt tråkigt att jag slarvat bort fina väskan som jag fått efter farmor. Jag var dock vid ganska gott mod. Linda och jag hade missat bussen vi tänkt ta, så vi tog en senare, men när vi kom till Sumpan så var det något krångel med pendeln (den var sen). Detta skulle ha inneburit att jag missat bussanslutningen i Barkarby. Så jag ringde upp Linda som precis kommit hem och frågade om jag fick komma och sova hos henne. Det gick bra. Så skönt!

Spärrvakten hade rekommenderat mig att höra av mig/uppsöka hittegodsavdelning på tisdagen. Förlorade saker KAN ju komma in dit. Så efter min dag på VFUn åkte jag in till stan och sa "Hej, jag tänkte bara kolla om ni fått in min väska här". Mannen bakom disken frågade vad mer som funnits i väskan, och jag sa min plånbok. Då bad han mig skriva mitt personnummer, och efter några klick i datorn hade han hittat både plånbok och väska, allt innehåll kvar.

Lycklig ringde jag polisen, och meddelade att jag inte längre var av med mina saker. Jag hade gjort en förlustanmälan via Internet på söndagen, som jag upphävde.

Privilegier och nåd... mest nåd tror jag

Jag är bekant med och känner så många helt fantastiska människor...
Tanken gör mig lycklig.
Makalöst mycket nåd.

Idag har jag blivit knockad av minst två...

Ofattbart.

(Och varför har jag ingen etikett som heter: "glädje", "lycka" eller "skratt"?? Deprimerande... "Festligheter" är liksom fel ord...)

Skola, kyrka, målning och grillning :)

Det går så fort allting.

I torsdags hade vi basgruppshalvdag (typ mentorsamtal kopplat till utbildningen), sen åkte jag till THS och hängde på en bokloppis alldeles för länge. Jag behövde byta löparskorna jag köpt, så det blev att åka till Runners Store igen. Att det ska vara så svårt (o dyrt - fast det förstår jag såklart)... På kvällen var det församlingsmöte, och efter det hälsade jag på hos grannarna för att titta på Eurovision - semifinal II.

I fredags var jag vid kyrkan kl 8 för att hjälpa till med målningen. Huruvida det blev hjälp eller skjälp är jag osäker på, men det var ganska trevligt! Fick supergod mat - någon hajmalfilé på tomat och fräst lök med täcke av créme fraise med smak av saffran o tomat. MUMS! Hade jobbat klart mitt utlovade pass efter maten, så då gick jag hem och förberedde mig på att ge mig ut och prova skorna. Det gick ganska bra att springa, men jag kände mig så tung i kroppen. Fattar inte varför det ska vara så trögt. Misstänker också att de nya skorna är lite tyngre än mina gamla (ekonomiskor), så det kan vara någon sådan känsla som spökar. På kvällen hade jag spelkväll på Tonår med två tappra flickor. Vi spelade ett parti "Femhundra". Sen hann vi inte med mer... Ibland är det svårt att veta om det är meningsfullt att köra på. När det blir sådan liten uppslutning. Men på något sätt måste det ju ändå betyda något för de som kommer. Hoppas jag i alla fall!

Lördag fm var det kyrkmålning igen. Även då med mycket god mat. Någon gratäng med köttfärs och potatis... Den korta "fartlekrundan" jag gav mig ut på därefter var mycket plågsam då jag fick ett hållanfall. Fick gå några hundra meter för att sedan springa mycket långsamt de sista 150 metrarna. Jag passade på att försöka få lite snyggt i lägenheten och på kvällen var det givetvis återbesök hos grannen med Eurovisionfinal och grekisk sallad! De är så söta! :)

Idag har det inte varit så mycket lugnare. Jag var i New Life klockan 9.30 (vi skulle egentligen vara där 9), eftersom cellgruppen jag är med i hade ansvar för fikat. Anders Blåberg, missionsdirektor på EFK, besökte församlingen. Predikan handlade om tjänande och hur allt tjänande hänger samman med kärlek (1 Kor kap 12-14). Mycket bra och uppbyggeligt! Tänk vad mycket kärlek vi behöver till varandra... Han talade också om att kärlek främst är vilja och inte känsla. Slitna ord som tål att påminnas om. Vi känner inte alltid kärlek till Jesus, men vi kan välja att älska och tjäna Honom.

På eftermiddagen efter att vi var klara med att plocka undan efter fikat, så hade jag bjudit hem ett gäng på grillning i trädgården. Vädret var mestadels bra, och det blev en liten trevlig tillställning trots manfall på tre. Men Ellie, Elise, Susanna B, Sara, Linda, Andreas R, Johannes och Susanna P kom. Vi grillade på engångsgrillar, spelade Blitz, åt, skrattade och spelade kubb. Och så fick jag hjälp med disken! (Tack, Elise!)



Jag gillar att ha folk omkring mig. Varför bor jag ensam?
(Åh... jag önskar att det inte var så dubbelt.)

Fantastiska dag!

Åh... Ibland behöver jag skriva av mig. Dela med mig av lycka, liksom. *ler*

I förmiddags hade vi sista seminariet i kursen vi läser nu. Vår kurslärare hade informerat om att vi skulle få besök. En psykolog/-i?/studerande skulle testa en enkät på oss om intensiv beteendeterapi med autistiska förskolebarn, och detta skulle ta ca fem minuter. Men till killens glädje så är vi väldigt nyfikna och han var lite smålyrisk när han gick ut ur klassrummet en halvtimme senare och tyckte att han hade fått jättemycket. (Jag hoppas att det var så också.) Detta gjorde att seminariet blev väldigt trevligt, han hade liksom satt en god stämning på det hela.

Efter seminariet skyndade jag mig ner till kafeterian och köpte en begagnad studiebok av en tjej, och sedan köpte jag ännu en nere vid tunnelbanestationen.
Därefter lunchade jag med nästan hela studentarbetslaget, och det var supermysigt.

När jag kom hem hann jag mest kolla mailen och lite grejer, byta om och äta lite innan jag fick skynda iväg igen. Det var gospelkonsert med Birka Gospel och Samuel Ljungblahd inne i Filadelfiakyrkan. Elise (cellgruppen - visste jag) och Annika (fsk Pärlan - visste jag inte) skulle vara med och sjunga, och jag var där tillsammans med Mirjam, Lisa o Hanna (cellgruppen) med flera. Det var bra och kul att vara där.
Men så satt det en man/kille på samma rad som jag. Och jag kunde inte placera honom. Jag var helt säker på att jag måste ha sett honom förut och det brydde mig en aning att jag inte visste vart... Jag kände också på mig att jag pratat med honom.

Efter konserten följde jag, Mirjam, Hanna och Hannas Anders med hem till Martin och blev bjudna på te och mackor. Väldigt trevligt. Martin bor i en superliten etta, men den var jättemysig. Hans inredningsstil påminner mycket om Lisas för övrigt, så det kändes som att jag varit där förut, även om så inte var fallet. Skumt men kul!
På vägen dit passade vi på att leka lite snabbt i Vasaparken... Stora gungan kittlades i magen! :)

På vägen hem fick jag sällskap av Hanna och Anders som bor på Tempus (Åkeshov - samma linje och håll som jag). När tunnelbanan stannade sa Hanna i förbifarten att jag kunde komma och sova hemma hos henne och Ellie i natt, varpå jag hoppar av tunnelbanevagnen, hon hinner säga "om inte Ellies syster bor över i natt förresten" och jag hinner hoppa på tåget igen innan dörrarna stänger. När tåget åker iväg vinkar hon åt mig att komma tillbaka, men det har precis passerat ett tåg i motsatt riktning och jag ser vid Ängbyplan att nästa skulle gå en kvart senare (klockan var kanske halv tolv på kvällen), så jag bestämde mig för att åka hem.
Under resan vidare ut kommer jag plötsligt på vart jag sett snubben som satt på min rad vid konserten! Det var ju psykologistudenten! Och det var riktigt skumt, och jag blev fullkomligt lycklig över denna upptäckt! Hur stor är sannolikheten, att man "träffar på" en person två gånger samma dag som man aldrig (mig veterligen) har träffat förut? Jag tror att det är Guds humor!!

Jag fick springa till bussen i Hässelby Gård och hann med den precis, men sedan småsprang jag i glädje hem från busshållplatsen för att jag längtade efter att få dela med mig av lyckan jag kände. Hihi... Lyckas jag?? *ler*
Hanna, som hade haft sin telefon på ljudlöst när jag försökte ringa henne för att säga att jag skulle åka hem, ringde mig sen. Jag hade skickat ett SMS om att jag kommit på det där med vart jag träffat på snubben förut, och att hon kunde ju ringa om hon ville veta. Så då fick jag ur mig lite lycka!

Sen har jag blivit lite taggad på kollektivboende igen efter ett chat-samtal med Anders. Spännande!

Förstå vilken dag!!
Men det ska blir skönt att sova nu. :)

Gemenskap

Min helg har varit helt fantastisk.

Man märker att man saknat, när man träffar.
Jag har varit i Örebro och bott hos allra finaste Lisa. Jag har också träffat Natanael (och Matilda och Johan såklart - tack för mumsig köttgryta! - och för att ni är så fina). Natanael är en månad gammal. Då är man inte så stor. Men man vill saker. Det märker man. Det är stort att träffa små. För den lilla rymmer så mycket.

På fredagskvällen var Lisa och jag på pannkakskväll hos en vän till Lisa. Jag stekte pannkakor. Det var roligt. Lördag förmiddag fikade vi tillsammans med Matilda, Natanael och Helena (som också hälsade på i Örebro), och på kvällen hängde jag med Matilda o Johan o Natte (o så kom Lisa sen).
Bettan, Bettan... Vi måste ses en annan gång!


Söndagens gudstjänst var ingen gudstjänst utan den var ett bibelstudium. Det var bra. Om att Anden förhärligar Jesus - extremt kortfattat.

Jag har också (åter) landat i förvissningen om att jag inte tror på något ensamhetsideal. Ensam är inte stark, har aldrig varit och kommer aldrig att bli det. (Men viss reservation för att människor möjligen kan vara lite olika. ;) Och då menar jag inte främst två-samhet som motpol till en-samheten. Men att gå in i sig själv för att hitta sig själv tror jag inte på. Att gå in i sig själv för att möta den Gud som tagit sin boning i oss är en helt annan sak. Och självklart måste man lyssna till vad man själv vill, också. (Som ett förtydligande.) Det är i gemenskap som det finns liv - och där blir vi till. Med människor. Med Gud. Tillsammans.

Givetvis kan ensamheten också vara god. Ibland behöver man andas själv, för att se att också jag lever - och för att inte riskera förtrycka sig själv (eller att riskera acceptera en gemenskaps eventuella förtryck). Påtvingad ensamhet tror jag inte är sunt för någon. Vald ensamhet under kortare eller lite längre perioder kan däremot vara något mycket gott.

Jag förspråkar alltså att leva kollektivt. Typ. :) En-samheter och två-samheter och familjer tillsammans. Utan att det blir slutet sällskap, maktspel eller rivalitet. Kanske undviker man då risken att familjen blir en sluten enhet, där man tror att man måste kunna reda ut sina problem alldeles själv. "JAG kan, vi BORDE kunna" - att inte våga visa sin brist och svaghet.
Och ändå respektera integriteten - också i och för den egna relationen. Inte tvinga sig på. Men finnas där - stötta och söka stöd.
Demokrati i mindre frågor, kompromisser i större.

När jag kom hem från Örebro hängde jag en stund (lite håglöst) på en körövning. Sedan åkte jag vid halv nio mot Åkeshov för att vara med på en spelkväll. Spelkvällen höll dock på att transformeras till en pulkakväll, och jag beordrades att stanna vid Islandstorget. Där stod jag i en halvtimme. Det kan ofta bli sådär när man ska samordna saker. :) Sedan åkte vi (jag, Ellie, Hanna, Sara, Linda, Emelia, Elise och Johannes) pulka, snödäck och stjärtlapp i en backe i Blackeberg. Det var hur roligt som helst! Ellie hade tagit med ett par överdragsbyxor till mig, och det gick alldeles utmärkt!


Klockan elva insåg vi att vi borde börja dra oss hemåt. Vi vinkade av Johannes och gick till tunnelbanestationen. Jag försökte ringa SL för att se hur jag skulle ta mig hem (söndagskvällar är lite speciella), men det gick inte att ringa dit. Ellie föreslog att jag skulle sova hos dem, så det gjorde jag. Men jag hade lite svårt att sova för jag låg och tänkte på det här med gemenskap - och var bara väldigt glad. Och väldigt tacksam. För jag har många goda vänner. Mycket nåd.

Jag ska sträva efter att alltid ha en tandborste i väskan tror jag... In case of Emergency, liksom.

När jag skulle åka hem och Ellie in till stan i förmiddags, så läste Ellie på Citys löpsedel "fyra tips på ett lyckligare liv" och jag tänkte att jag redan hade koll på alldeles fantastiska recept på lycka. Samvaro och förundran!
Att ensam avnjuta snöväder med Jamie Cullum i öronen är mer förundran än samvaro. :)

Ellie och jag pratade lite kollektiv imorse. Hur man som familjer (och en-samma) skulle kunna leva så. Att ha både egna utrymmen och gemensamma. Tänk om det hade gått! Roligt. Svårt. - Såklart. Att leva tillsammans är svårt. Också.
Kanske får det vara olika perioder i livet. Och på olika sätt.

Kanske är jag bara idealistisk och knäpp (och något osammanhängande). Men jag känner mig lycklig. Och då är det väl.

Och just nu. Så är det faktiskt ganska skönt att vara ensam i lägenheten. Också.

Helig, helig, helig

Någonstans i orden som jag inte riktigt kan förstå. Möter Han mig.
I det uttalade, jag vet att det är så, men fortfarande bortom allt.
Kan det vara så enkelt?
Att jag bara glömmer att tillerkänna Honom de orden som kanske inbegriper HELA Hans väsen.
Och när jag sedan minns.
Bortom och i allt annat Han är. Så är Han helig. Fullkomlighetens fantastiska. Fadern.
Och så vet jag inte vart jag ska göra av allting!

Minns. Lev. Bekänn.

Helig, helig, helig!

Ja, Gud, jag saknar Dig. Och längtar. Efter mer. Att förstå.
Om så bara lite mer. Av vem Du... är.

Fantastiskt bra kväll...

Jag förundras över det underliga fenomenet att Gud känns så nära just vid styrelsemötena... Jag går alltså nu och då andligen uppbyggd därifrån, och med nyväckt längtan efter att komma närmre Gud. Tacksam över att Han ändå verkar använda vår församling.

På vägen hem från mötet träffade jag på två vänner som jag inte pratat med på länge, och som jag faktiskt funderat på hur jag skulle komma i kontakt med igen. Och så träffas vi bara sådär och pratar i minst 10 min och jag blir bjuden på kvällsmat på måndag kväll. Och jag är så tacksam. För det är bara nåd...

Herre. Jag behöver dig. Hjälp mig förstå det med mer än bara förståndet. Plantera det djupt ner i mitt hjärta, så att det kan växa ut i handling.

Värdighet

Vem är värdig?

Gud.

Inte jag.

Nej, Gud är värdig och full av nåd.

Genom Guds nåd blir också jag...

Värdig.

Det är bara nåd.

Men så stora ord...

Det är först vid insikten om min egen ovärdighet.

Som jag kan förstå storheten i Guds nåd.

På riktigt.

Gud, för mig dit.