Ett litet beslut

Det finns olika former av beslut. Små, stora, livsomvälvande, obetydliga, och allt däremellan.
Jag måste bestämma mig innan sommaren när jag planerar att upphäva mitt klädköpstopp. Mitt klädköpstopp är för övrigt mer som en nykterists förhållande till alkohol, snarare än en absolutists, även om liknelsen är synnerligen haltande. Jag har köpt enstaka plagg för att jag har behövt det, och jag har med glädje tagit emot kläder jag fått som gåva. När klädköpstoppet ska upphävas är ett ganska litet och obetydligt beslut, men det är ganska viktigt för mig att jag bestämmer hur jag vill göra, så att det inte abrupt avslutas för att jag kände för det just då.

Jag började köpstoppet någon gång i augusti i somras, och sa då att det skulle gälla till nästa sommar. Nästa sommar är dock ett luddigt begrepp. Det finns givetvis en poäng med att ta det ett helt år (då hade det ju inte varit helt fel med något slags datum när jag började, men det har jag mig veterligen inte).

Vad är då min poäng med klädköpstoppet från början?

• Jag har många kläder, garderoben är liksom full. Jag ville visa för mig själv att jag inte behövde köpa mer. Det är ett slags statement, även om det är litet.
• Jag köper oftast kläder när det är rea. Mitt klädkonto har således inte varit jättehögt, men varje gång jag inte köper något, sparar jag de pengarna till annat. Särskilt intressant då jag varken förra terminen eller denna tar lån från CSN (endast bidraget).
• Kanske lite för att utmana min stolthet. Det har dock inte gått så bra. Jag har fortfarande försökt klä mig så att jag trivs i det jag har på mig, vilket är ganska viktigt för mig. Jag har försökt använda de kläder jag har mer. En del kläder tenderar, trots att jag gillar dem, att ligga eller hänga oanvända. Kanske ibland för att jag tycker att det är för fina, men också en del för att jag tycker att de sitter lite "fel".

Ibland har det varit lite jobbigt eller tråkigt, men mest har det hittills gått riktigt bra. Jag har mycket som jag tycker är fint. Då får jag använda det också.

Men för att komma tillbaka till min fundering. Jag vet inte om jag borde välja mitten på augusti, men just sommaren kan vara extra inspirerande till klädköp. Mitten på juni? (den lätta lösningen)

Facebook, relationer och karaoke

Jag tror att jag kanske använder Facebook lite för mycket. Då tror jag att jag redan har berättat allt av intresse och inte har något kvar att skriva om här. Men det är ju delvis andra som läser bloggen än som är på Facebook... Och tvärtom: Det är ändå ganska få av mina vänner på Facebook som har adressen till min blogg - och då kan jag ju skriva om saker här som jag inte skriver där. (Jag är ju lite hemlig - osökbar... och har inte uppgett min bloggadress i min information där) Samtidigt tror jag att Facebook är en social ventil för mig, även om den egentligen bidrar lite näringsfattigt till relationskontot. Bukfylla, som kan vara ganska trevlig om man håller lite konversationer igång (kan i och för sig väldigt viktigt för vissa relationer, med sådana man inte har möjlighet att träffa så ofta, men som man inte gärna tappar kontakten med). Beroendeframkallande tidsfördriv (noll på relationskontot) ger några små applikationer (spel) som jag använder ganska flitigt...

Jag tror att jag är lite socialt utarmad ibland. Jag har ett ganska stort behov av att ha människor omkring mig, så när jag träffar mina vänner (vilket ändå inte är SÅ sällan) så behöver jag det nästan för mycket. Eftersom jag inte har några relationer i min hemmabas, så måste jag se till att jag träffar folk (och vänner jag känner mig trygg med) så mycket utanför hemmet, så att jag också ibland får lite översvämningar på relationskontot, annars blir jämvikten väldigt svajig (och det blir så tydligt i mig när "det inte räcker"). Jag tror att det var längesedan jag hade översvämningar på relationskontot (i somras möjligen - kanske därför jag älskar Nybostrand om somrarna, nästan alltid folk där), och därför blir det tydligare att jag är ganska känslig. Jag är lite rädd att förvandlas till något som jag inte vill vara (något som kräver och därför kväver vänskap - låter otäckt). Varför ska det vara så svårt att bygga trygga relationer?

Denna reflektion kommer lite ur ingenstans... Det är lite konstigt att jag känner mest såhär när jag nyss har träffat vänner (och varit tvungen att gå). Om jag sitter hemma en hel dag, så är det ofta helt okej, och ibland nästan känslomässigt lättare för då behöver jag inte påminnas om vad jag saknar på samma sätt.

Idag var jag på en fantastiskt trevlig premiärvisning av filmen "Katt-tricket" - en romantisk komediparodi, gjord av två tjejer i min cellgrupp. Det var hur kul som helst! De hade lyckats hyra en salong på biograf Grand på Sveavägen, och vi var finklädda och på premiärhumör allihop. Efteråt var närmare ett trettiotal av gästerna på kinarestaurangen intill och åt buffé. Trevligt, trevligt, och mycket gott. Klockan fyra gick några av oss därifrån. M o M skulle hem till var sin kompis, Ellie skulle på ett slags femtimmars konsertgrejs (och jag hade kunnat få följa med där, men det kostade 300 kr, och det var lite i överkant kände jag), E och H skulle sjunga på en happening med sin gospelkör nu ikväll och följde inte med till restaurangen. Sen fanns det inte så många fler som jag kände frimodighet att hugga tag i, så jag åkte hem efter att ha hängt lite med Ellie innan konserten. Då har jag ändå haft vänner omkring mig i 4 timmar... Men det kändes så fruktansvärt tråkigt att åka hem till ett tomt hus. Men jag har planerat att låna grannens TV lite. De är så gulliga som låter mig låna den, när de inte är hemma.

I skolan är vi mitt i en femveckors VFU-period, och jag är på en förskola 8.30-15 varje dag under veckorna och försöker hitta på saker att göra för att kunna göra mina VFU-uppgifter och examinationer tillfredsställande. I torsdags så hade vi en muntlig examination där vi skulle analysera några samtal som vi hade haft med barnen, så då var jag i skolan istället 9-11. Vi fick också tillbaka vår skriftliga examination som vi lämnat in den 12:e oktober... Den gjorde mig superglad! Jag hade inte hunnit att riktigt läsa igenom den innan jag skickade in den, eftersom klockan var närmare halv fyra på natten när jag blev klar. Den skulle vara inskickad innan åtta på morgonen. Jag var alltså väldigt trött, och inte tillräckligt fokuserad för att bedöma den, så jag lät helt enkelt bli att läsa igenom den ordentligt. Efter det har jag inte vågat läsa den... Förrän i torsdags, alltså.

Efter muntliga examinationen behövde vi inte åka till VFU:n, så jag passade på att hälsa på borta på Pärlan i Rinkeby. Barnen har blivit så stora, och jag blir så glad av att många av dem fortfarande känner igen mig. Jag var där en sväng för ett par veckor sedan för att göra en uppgift från skolan tillsammans med en tjej i mitt studentarbetslag, men då kändes det besöket lite mer formellt, så det var jättemysigt att bara komma dit i torsdags utan att ha någon särskild anledning annat än att jag vill träffa dem.

På kvällen hade vi församlingsmöte i kyrkan med soppa, och vi funderade kring vad församlingen är och vad vi vill att den ska vara. Intressant och trevligt.

Igår var jag på förskolan igen och försökte spåna på hur jag skulle hitta språkspår som barnen var intresserade av att jobba vidare med... Känns lite osäkert med den kommande examinationen. Den ska bygga på saker vi ska göra med barnen utifrån deras intresse som ska beröra språk i vid bemärkelse. Och dessa saker ska vi göra de tre sista veckorna på VFU:n nu... Och efter det ska vi läsa litteraturen som vi sedan ska använda oss av till tentan. Känns lite... svårt. Ja.

Igår kväll åkte jag till Alby för att hänga med I. Hon och tjejen hon delar med har en jättefin lägenhet på sjunde våningen. Jag o I gjorde varma mackor sedan sjöng vi karaoke hela kvällen! Det var fruktansvärt kul! När jag skulle åka hade vi glömt en av sångerna jag sjöng, men sedan ringde hon när jag satt på tunnelbanan och sjöng den för mig. Precis när jag hörde ringsignalen hade jag också kommit på den. Roligt! :) Jag rekommenderar starkt www.karaokeparty.com! Det är typ som Singstar, fast på Internet. Vi tyckte att den var lite bråkig med oss i bedömningen ibland, men att utbudet av sånger var så stort (även olåsta) och att man faktiskt kunde få en form av bedömning, gjorde att vi höll på med det tills vi var tvungna att snabbt skynda oss till tunnelbanan för min hemresa. Man behöver inte ens registrera sig om man bara vill ha bedömningar till varje enskild sång! Men det tror jag att man måste göra om man vill spara resultaten. Petitesser! :)

Nu tror jag att det är dags att sluta!
Nu ska jag gå och borsta tänderna (godiset i Alby var billigt och jag hade kvar en del som jag just åt upp), sen ska jag kanske sjunga lite karaoke innan jag går upp till grannen och tittar på Little miss Sunshine. Blir nog att jag går på gudstjänsten i New Life imorgon... Hoppas att jag orkar till den klockan 10.

Insidor, utsidor och annan bråte

I förra veckan lämnade jag in min hemtenta. Jag var inte så nöjd med den, men jag tror jag klarar mig från att göra om den i alla fall. Hamnar i bästa fall på ett C. (Se där, nu börjar spekulationerna...) Har haft en lite tråkig dag. Försökte göra lite inlämningsuppgifter som jag har kvar från veckan jag var på Teneriffa och missade ett seminarium i skolan. Känner mig nästan klar med en av dem. Måste bara skriva ner det sista också. Sen så har jag bara en bok kvar att skriva lite från, och sedan så är terminen slut!

Ikväll har de pysslat med skumma saker på den större vägen som går utanför ett plank där jag bor. Jag vet inte när de började, men jag vet att de höll på till långt efter tio, ja, klockan var säkert närmare tolv innan de kört iväg. Och det har varit som ett konstant brummande. Det var minst en stor lastbil (eller vad det nu var för något), hade gula blinkande ljus (tror jag) och så gav den ifrån sig små pip då och då. Det såg ut som att den sprutade något mot andra sidan vägen, men jag har ingen aning. Det såg inte ut som en brandbil, det luktade inte brand och jag såg ingenting förutom den skumma bilen (det är ju ett plank i vägen). Men det där konstanta ljudet som vad det nu var gav ifrån sig, var riktigt enerverande.
Eftersom jag känt mig uttråkad så satte jag igång en film ("Walk the Line") efter tio någon gång, så då märkte jag inte av den där verksamheten längre.

Dagtid brukar de spränga och hålla på där på andra sidan, men det känns ju konstigt att idrottshallsbygget skulle fortsätta in på natten. Jag har verkligen ingen aning...

Igår kväll var jag på bio och såg Terminator - salvation. Den var bitvis riktigt bra. Jag är lite dubbel till att det är så mycket... skjutande. Men det kanske jag kan ha lite överseende med. Det fanns en intressant handling där bakom, och jag är glad att jag såg den. Blev lite sugen på att titta på tvåan igen, och att eventuellt se om ettan (om jag sett den, vilket jag inte är helt säker på) och trean (vilken jag tror att jag inte sett). Men det får kanske bli ett annat projekt.

Jag har bara en söndag kvar i Stockholm innan jag åker söderut, och på söndag har min basgrupp hand om fikat. Jag passade därför på att hälsa på i New Life i söndags. Det var Kjell som predikade, och det var en viktig predikan för mig, tror jag. Den handlade om att "sluta fokusera på sin löftesson" och att istället sträva efter att leva efter Guds hjärta. Löftessonen kopplade han till Abraham. Abraham litade på att han skulle få den son som Gud hade lovat, men framförallt så sökte han Guds hjärta. Han vädjade för människorna inför Gud, för han visste att människorna i staden var viktiga för Honom. Ungefär så (jag förstod inte riktigt alla spår, men jag förstod kontentan).
Jag tror att jag ofta fokuserar på fel saker, även om vissa av dem ändå är goda. Men jag lever nu. Jag är nu. Och Gud bor i mig (även om jag ibland lyckas dölja det nästan till och med för mig själv). Jag behöver inte fråga efter Guds vilja för mitt liv (vilket bara tenderar till att bli låsningar), utan jag kan fråga efter Guds vilja för mitt nu. Begripligt? Jag vet inte. Men det jag vet Gud har lovat, är att om jag bekänner mig till Honom, så kan jag också lita på att han bär igenom allt, vad som än händer. Tillit? Ja, kanske.

Förra helgen så hade vi en härlig gospelkonsert på lördagen och en fin SMU-avslutning på söndagen. Och vi hade riktigt bra väder.

Förra tisdagen (det har ju hunnit bli onsdag nu, men för en vecka sedan) sprang jag Vårruset tillsammans med Ellie och ett gäng från hennes Diakonia-aktivistgrupp. Jag fick alltså spinga med en målad klocka på ryggen, men den var inte ivägen på nåt sätt. Det var supertrevligt! Jag och Ellie (vi hade blivit av med Elise) sprang tillsammans hela vägen förutom i spurten. Och sedan var det picknick efteråt i duggregnet... Lite kallt var det, men mysigt.
Efter Vårruset så hade jag ju tentan efter mig, vilket innebar slarv med mat och träning. Jag kom ut någon dag, men eftersom jag inte ätit så vettigt så mådde jag inte alls bra efteråt. Men efter inlämningen försöker jag nu att få lite ordning på det igen! Jag har två gånger lyckats springa till Åkeshov, och är jättestolt även om jag tog det väldigt lugnt i lördags, för att kämpa lite mer igår (måndags). Nu får jag bara se till att försöka hålla mitt varannandagsmål! Imorgon får det kanske bli en lite kortare runda, om det inte visar sig att jag får lust att springa till Åkeshov igen. Hihi.

Nu tror jag bestämt att det är dags för mig att sova (02:07 står datorklockan på).

Mindre vardagsbestyr

Ok. I natt drömde jag att jag klippte mig själv.
Om det där klippandet nu även gått på det undermedvetna så måste det verkligen vara på tiden.
Men att försöka själv känns lite riskabelt.
Kanske måste få pengarna från CSN (och ta mig tid till det) först...

CSN är för övrigt ett kapitel för sig själv!
Jag vet att jag borde ha fixat med att skicka in mina betyg från THS för längesedan, men det blev ju inte riktigt aktuellt förrän nu. Jag hade fyllt i allt det andra och skickat in, sen så fick jag svar ett tag senare att de saknade mina betyg från tidigare utbildning. Ja, just det. Hm. Så då var det bara att kopiera handlingarna och be grannarna skriva på (vidimera). Sen så skickade jag in både inscannade versioner (bildfiler skulle det vara), och med brev... Så jag tycker ju att de borde registerat dem nu. Hm. Ja, får se om det händer något idag. Jag kan ju inte heller skicka in studieförsäkran innan de gett mig rätt att få studiemedel... Spännande, det här!

Och eniro.se har äntligen förstått att jag bara bor på ett ställe! Det skulle kännas lite otäckt om man liksom förökades genom delning, och den ena stannade kvar på stället, medan andra delen flyttade... uhu... usch...

Korrigerande åtgärder

Söndagen den 12 oktober sprang jag en mil. Sedan slutade jag springa. Tyckte inte att jag hade tid, och skyllde säkert på att det började bli kallt ute. Kompenserade det inte med att motionera på annat sätt. Har alltså i princip varit still i en månad.

Jag har sedan en tid tillbaka sovit dåligt. Jag har skyllt på att jag vridit på dygnet genom att lägga mig för sent. Jag tror att det finns en orsak till. Kroppen är inte trött.

Jag har svårt att koncentrera mig på läsningen av studielitteraturen. Jag tror att en anledning är att jag somnar när jag läser. Det beror på att jag sover för dåligt. Och att jag rör på mig för lite.

Ett redan åtgärdat problem:
Stort intag av sötsaker.

Vad man tydligt ser här, är att jag genom en mycket enkel åtgärd borde kunna få ordning på tillvaron igen.

Korrigerande åtgärd 1:
Motionistisk omstart. Jag ska alltså komma igång med joggingen igen, men kanske inte varannan dag. Jag ska dessutom se till att åtminstone ta en promenad om dagen de dagar jag inte springer.

Önskat resultat:
En tröttare kropp, vilket leder till bättre sömn.
Bättre sömn samt motion, leder till pigghet och bättre koncentration.
Pigghet minskar dessutom risken att insomna vid läsning, vilket i sin tur ökar tröttheten vid sänggåendet.

Motargument:
Tidskrävande.

Vederläggande av motargument:
Den tiden vinner jag på att jag är vaken när jag ska vara det, och inte somnar hela tiden. Att koncentrationsförmågan ökar av motion är också en viktig aspekt då läsningen blir mer effektiv. Dessutom är vinsten så mycket större om man ser ur hälsoperspektivet, att tidsargumentet måste anses synnerligen fånigt!

Korrigerande åtgärd 2:
Fortsätt att alltid ha mycket frukt hemma.
Frukt har genom (egna) empiriska undersökningar visat sig minska sötsuget markant.

(Äpplena från grannen håller på att ta slut, vilket kommer att tära på fruktkontot. Men det är det värt!)

Korrigerande åtgärd 3:
Att minska tiden framför datorn. Mycket är ändå bara slösurfande... Hur svårt kan det vara?!

Vinst:
Sänggående när jag är trött, och inte som nu ett par timmar efter att jag tröttnat på Internet men suttit kvar ändå "om ifall om att".

Det blev inte riktigt så överskådligt som jag tänkt, men nu är jag trött och ska gå och lägga mig. Klockan är tolv. I bästa fall har de korrigerande åtgärderna visat resultat om ett par veckor. Om dagens joggingpass har någon positiv inverkan på den nu kommande nattens sömn återstår att se...

Vaddå stress?

Jag har haft ett mindre sammanbrott i skolan idag. Ett sånt där "tänk-om-jag-kommer-att-behöva-göra-en-omtenta-och-vi-som-har-så-mycket-annat-just-nu"-utbrott. Det brukar gå i vågor. "Det-ordnar-sig"-känslorna är sövande, och "Det-kommer-aldrig-att-gå"-tankarna är bedövande. Någon slags jämvikt vore kanske att föredra, kan man tycka. Dessutom har jag nu hört rykte om att jag åtminstone inte behöver göra en omtenta (sen får jag ju se om kompletteringar o sånt). På måndag eller tisdag får jag veta.

Jag skulle vilja vara en sådan där bra student som planerar sin tid, och faktiskt följer det.
En sådan där student som tar tag i saker på en gång så att man bara behöver titta över sitt arbete/läsa sina anteckningar dagen innan.
En sån där som är ledig med gott samvete när man bestämt sig för att vara det, och är värsta koncentrerade när man ska läsa samt nogsamt antecknar det viktigaste och gör kloka sammanfattningar efter ett visst antal sidor.

Men nej.
Jag fungerar inte så.
Inte nu i alla fall.
Och har aldrig riktigt gjort.

Men nu ska jag försöka göra en insats i en halvtimme lite drygt.

Reflektioner från helgen som gick:
Min sötaste syster är 23 år.
Guitar Hero III är faktiskt väldigt roligt!
Det är trevligt att gå på 30 + 30-årskalas.
Jag har dålig koll på de 20 gågna årens trackslistor.
Aldrig mer ska jag försöka lura i mig själv att det bara är läroplanen som ska läsas!

Det finns många saker som jag skulle vilja göra, som inte kommer att hinnas med.
Det finns många saker som jag gör, som jag kanske inte borde räkna med att hinna med.
Det finns många saker som jag gör, som jag borde låta bli att göra. (Jo, det är tidskrävande och sömnstörande att titta på IDOL-klipp, särskilt på nätterna, jag lovar!)

Mat o Malm

Hjälp. Jag har storhandlat idag. Jag vet inte om jag någonsin köpt mat för så mycket bara till mig själv någon gång. 589,50 kronor landade det på. Ojoj. Jag ska köra storkok o grejer för att ta hand om allt nu i dagarna. Jag får minsann se till att fixa det så att inget blir gammalt. Hemska tanke. Tänkte ju spara pengar. Och det ska man visst göra genom att storhandla. Haha. Hepp.
Till mitt försvar kan jag ju påminna om att jag inte hade någonting i vare sig kylskåp eller frys (förutom lite broccoli, lite fryst svamp o lite frysta wokgrönsaker), och inte så fullt i skåpen heller. Så det är ju inte SÅ konstigt.

Och nu till det jag hade tänkt skriva när jag startade datorn. Läs om ni orkar, det blev lite långt. Texten är hämtad ur Bildfaktorn av Magnus Malm, sid 171-174 (jag har försökt att förkorta lite). Kanske är det helt enkelt bättre att läsa hela boken... *blink blink*

"Det var inte genom att orka hålla uppe allting eller lyckas förstå allting som genombrottet skedde, utan genom att släppa taget om allting. Alla våra försvar mobiliseras mot just denna punkt, och det är just den punkten vi inte kan gå runt om vi vill bli fria. Vid korset rasar allt vi byggde upp. Katastrof. Befrielse.
Jesu död på korset öppnar vår direktkontakt med verkligheten. Där i dunklet stiger vi ur våra krossade bilder och rör trevande vid Gud, varann, världen. Där tar vi också emot koden av våra kriser och förluster. Varje mänskligt lidande som läggs i Jesu hand förenas med hans och leder ut ur bildvärldens instängdhet. Inte minst den mest seglivade självbilden av alla möter sin slutstation vid korset:
Offret. 'Där är Guds lamm som tar bort världens synd' säger Johannes Döparen om Jesus. Det är till slut Jesus som är offret, inte jag. För den människa som länge varit inlåst i sin självbild av offer från uppväxt, omständigheter och andra människor, öppnas här en befrielsens källa som vi inte kan finna någon annanstans. Att överlämna sin kära offeridentitet till Jesus och låta honom bära den, innebär tre saker:
1. Att bekänna min synd. (...) Jag har ansvar för mitt liv, och mina val har konsekvenser för hur mitt liv gestaltar sig. (...) Paradoxen är denna: i syndabekännelsen slutar jag böja mig inför omständigheterna, reser mig som människa, för att böja mig inför Gud.
2. Att förlåta dem som har gjort mig illa. Också detta betyder att jag bryter med min identitet som offer för dem, och med den falska form av stolthet som försöka straffa andra genom att inte förlåta dem - men som i själva verket därmed bara låser in mig själv i bitterhet.
(...) minnet (är) en nödvändig förutsättning för att kunna förlåta. Fakta och känslor måste få tid och frihet att komma upp till ytan för att jag ska veta vad jag förlåter.
(...) (vi) förlåter (...) med viljan. (...) Jesus valde på korset att göra vad hans känslor knappast signalerade i den stunden: 'Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör'.
(...) förlåtelsen (är) liksom frälsningen både en handling och en process. Det är bibliskt att säga 'jag är frälst'. Det är också bibliskt att säga 'jag håller på att frälsas'. Och det är bibliskt att säga 'en dag kommer jag att vara helt och hållet frälst'. Mitt viljebeslut öppnar för Guds handlande.
3. Att öppna tacksamheten på vid gavel. Offret stavar ständigt på sin självömkan: Jag har blivit utsatt för mer lidande än någon kan förstå. Tacksamheten stavar ständigt på sin förundran: jag har blivit föremål för mer godhet från Gud än jag kan fatta. I stället för att filtrera allt som händer genom en självbild av offer, där bara det negativa fastnar, söker tacksamheten hela tiden upp de tecken på Guds godhet som bekräftar den goda självbilden: jag är Guds älskade barn.
(...) För den som lever i tacksam mottaglighet för Guds godhet känns inte offrets självtröst som ett särskilt spännande alternativ.
(...)
(...) När jag kommer till Jesus, vet jag att jag är välkommen. Han ensam är totalt befriad från alla bilder av mig. Han försöker inte pressa in mig i några mönster. Han uppfattar mig inte som ett störmoment, vänder sig inte bort eller försöker skydda sig. Han gläds, inte för att jag har gjort något bra utan för att det är jag som kommer.
Han förstår mig. Jag måste inte hålla på att förklara allting för honom, eller försvara varför jag känner eller beter mig så, och ändå aldrig veta om han riktigt fattar. Han vet, jag behöver inte säga något.
Han ser det goda i mig. Även när han vet att jag inte kan förverkliga det, därför att det finns så mycket jobbigt i mitt liv som går åt andra hållet, ser han min goda vilja och det fina i mig. Och jag vet att han gläds över det.
Han stannar kvar hos mig. Ingenting hos mig tycks kunna driva honom på flykten. Han tittar inte på klockan för att dra vidare, han funderar inte på att avsluta relationen, han vill inte heller vara med någon annan, han tröttnar aldrig på att vänta ut mina flyktförsök. Jag vet: även i mörkret är han vänd mot mig.

Var skulle en människa våga släppa sina fikonlöv om inte där?"

Sen tänkte jag... Jag försöker att förstå varför jag är som jag är, men kanske kommer det inte att hjälpa mig att veta vad jag vill o kan o ska. Visst kan det vara bra att försöka förstå varifrån man kommer, men är det inte bättre att försöka förstå vart man är (och vart man är på väg)?
Det här råkar vara mitt liv. Jag vill ta ansvar för det. Jag vill inte vara bunden av egna o andras bilder. Släpp ut mig!! (Skriket är inte så kvalfyllt som det kan verka. Eller som det kanske borde vara.) :-P

Nu tror jag att frukosten har landat lite, så nu ska jag ut o springa! :-)

Vaddå tränar?!

Alltså. Det är lite roligt det här med att jag är ute o springer. För jag har tänkt så mycket att det inte är jag. Jag har tänkt att jag är den som ger upp efter ett par gånger. För det har ju varit så. Och jag är fortfarande orolig för att jag plötsligt bara ska sluta... För det är ju sån jag är. (?!)

Har jag skrivit det här förut? Eller tänkte jag bara göra det? Det är en släng av tankspriddhet om jag upprepar mig. Sådant händer ju. Ska titta lite i inläggen sen...

Sen finns det ju annat som man är och inte är. Och som man inte riktigt kan skilja på. Vissa saker borde inte vara så mycket jag som de är, eftersom de inte ens handlar om mig. Var ledsen en stund häromdagen. Det blev bättre sen jag fått prata lite. (Tack)

Igår blev jag bjuden till en födelsedagsfest jag inte kan gå på. Känns jättetråkigt att inte kunna komma. (Men ni får det säkerligen fantastiskt kul även utan mig, Anders! ;) Och så har jag roligt i Skåne, istället. Har förresten lite koll på vägarna kring Hässleholm nu, sen Josef o Josefines bröllop. Betoning på lite, givetvis. Men som lite kuriosa.)

Nu är det dags att sova. Klockan är tolv.

Upp och ner

Jag tror att min senaste tvådagarsledighet inte var helt bra för jobbmotivationen. Jag är grymmans otaggad... Försöker att ändra på det, för jag kommer ju inte att stå ut om jag ska gå omkring o stressa upp mig.

Jag åkte till Linköping o hängde lite där i onsdags o torsdags. Åkte hem fredag förmiddag o kom alldeles lagomt hem för att hinna till jobbet 15.30. Inte konstigt om man känner sig otaggad då. Trött o seg efter tågresa. Men sen har det liksom hållit i sig. Att det bara känns jobbigt. Kan kanske bero på att det varit stressigt och blivit långa dagar o nästan utan rast o mat. Svårt att hålla motivationen i topp när mycket är slut, och man är ansvarig för att allt ska fungera.

Det är omöjligt för ett litet ställe som vårt som har så låg omsättning att kunna planera vettigt för inköpen och på personalfronten när det blir rusning. När det vanligtvis är så lite kunder blir det svårt att arbeta in de rutiner som behövs till när det kommer många. Tokkörigt igår o idag mellan 2 och kvart över tre ungefär. Tack o lov behövde jag inte hoppa in tidigare idag, vilket jag gjorde igår.

Kvällens lilla grämelse var en kund som ville ha en Cafe Latte o en Cappucino efter att jag rengjort espressomaskinen. Men det var bara att bita ihop och vara trevlig och fixa kaffet. Det var ju inte kundens fel att jag försökt vara ute i god tid. Och jag har dessutom börjat tänka kostnadseffektivt. Som att jag gjorde två sallader igår kväll (grekisk o tonfisk), för att vi skulle tjäna mer på det trots att jag skulle behöva jobba över pga det. Min lilla kalkyl ikväll sa mig att det var möjligt att vi skulle tjäna på att sälja det där kaffet, men jag är ändå lite tveksam. Men så länge vi har öppet så ska vi ju sälja saker, så det var nog rätt i alla fall.

Imorgon blir det nog lugnare eftersom semestrarna börjar ta slut, men vi hoppas ju ändå på att det kommer en lagom jämn ström kunder, så att vi får sålt saker. (Men tillräckligt lite för att vi ska hinna baka nytt!)

Igår joggade jag korta rundan i lite högre tempo (för att bli klar fortare o lagomt till maten). Det var bara så våldsamt varmt! Men jag fixade det o var jättenöjd när jag väl kommit hem. Ska försöka ge mig ut imorgon förmiddag igen. Gäller ju att hålla igång nu när jag varit så duktig. Hoppas att det går att fortsätta i höst också med ungefär samma frekvens, men jag vet inte om jag fixar det. Har ganska låg tillit till min egen uthållighet. Men försöka går ju.

Bildfaktorn del 1

Jag valde titel efter en viss aning om att det kan komma fler inlägg av liknande slag.

Det är Magnus Malm igen. Och åter en riktigt bra bok även om jag ännu bara har läst drygt en tredjedel. Jag ska dock inte göra någon recension eller så av den just nu. Mer en annan reflektion.

Jag funderade i natt på om jag kanske bär på något slags bild av att vara "utanför-stående". Att stå utanför. Och att jag kanske därför skulle ha svårt att släppa in. För det måste vara ett slags avancerad konst att släppa in någon när man inte själv är där. Först när man på allvar tagit steget in genom dörren och bosatt sig i sig själv, så kan man med öppet hjärta säga till en annan:
Välkommen in du också!

Sen är jag kanske bara på studiebesök utanför mig själv ibland, så det är förmodligen inte så alienerat som det låter. *ler*

En liten nattlig reflektion, bara. Vet inte om det alls finns någon sanning i den. :)

Cykeln o jag

Min cykel är släppt från fångenskapen på Coops verkstad!
Glad.

Jag har kommit fram till att jag är snyggare snett ovanifrån än rakt framifrån. Rakt ovanifrån är ganska intetsägande... min bena är det inget särskilt med. :)
(Det är därför som längre killar tycker att jag är snyggare än kortare killar. Detta har jag för övrigt verkligen inget trovärdigt empiriskt belägg för att hävda, men medge att det är ganska intressant det där med vinklar!)
Slutsats: Jag blir sällan bra på bild.
(För att bilder ofta tas rakt framifrån.)
Visst är det ett bra försvar! Erkänn!

Vem följer vi?

Ibland undrar jag.

Igår läste jag ut en bok. En sån där missionsbok.
Jag hade haft den med mig på bussen till jobbet i flera dagar, och hade ganska svårt att lägga den ifrån mig. I ärlighetens namn så smusslade jag lite med den, eftersom jag inte vill få folk att tro att jag utbildar mig till terrorist eller nåt liknande. Som man av utsidan att döma nästan skulle kunna tro.

För en liten stund sedan läste jag Matteus kapitel 10. Jesus är inte mjuk. Orden är vassa. Griper tag. Som i ett strupgrepp. Om den bångstyriga själen som vägrar ta emot. Om det förhårdnade hjärtat. Om det liv som inte känner honom. Om mig.

Det som Jesus skickar iväg sina lärjungar till att genomföra och möta, påminner knappast alls om mitt liv. Det är som att det inte är samma väg, samma Mästare, samma Gud... (!?)
Det är lätt att hävda att det beror på att vi lever i en annan tid, annan kultur. Att vi kallar saker vid andra namn. Jag tror inte helt på det. Jag tror att vi (eller det kanske bara är jag) ofta har smutsiga glasögon, Gud blir svår att urskilja. Det är som att det som får oss att känna oss trygga lägger en plastfilm över ögonlocken som förvränger bilden. Men jag vet inte. Gud är stor.

Jag tror att vi behöver omvända oss. Gång på gång. Vill vi? Vill jag?

Kopplingen bok - bibel?
Det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra hände inte bara hände då. Utan också nu (jag tycker att 1974 ligger tillräckligt nära i tiden för att kallas "nu").
Människor blir botade från sjukdomar, befriade från andar, uppväckta från det döda (!) i Jesu namn, förrådda, förföljda o dödade för Jesu skull. I det som ser svagt och svårt ut, syns Gud desto mer.

Och så undrar jag...
Vad håller jag på med?!

Jag menar inte att vi måste söka efter sensationskristendom. Det kan ju missbrukas så lätt (för att skaffa sig pengar och makt genom en from fasad). Men det känns som att vissa saker borde vara mer självklara för mig än vad de har blivit.

------------------------------------

Jag läste en palmsöndagspredikan (som jag fått mig rekommenderad) häromnatten (när det var tänkt att jag skulle ha sovit)... Definitivt tänkvärd. Om att bakom vår tro (uppbyggd av våra föreställningar), hitta en sannare tro. Typ.

Var på nattvardsandakt nu ikväll. Det är starkt med nattvardsbordets avdukning... Långfredagen imorgon. Att få leva med in i döden. För att kunna ta del av påskdagen.

Nedan kommer två låtsasvinterbilder... på den ena ser man upp mot Rinkeby Centrum (tagen på väg hem från jobbet igår eftermiddag kvart över fyra), och den andra är tagen vid hållplatsen Vinsta Gård (på väg till jobbet i morse kvart i sju). Det är ljust både till och från jobbet numera! Det är vår! (!?)

Skrivet vid 15.00-tiden strax innan internet kånglade till sig!

Det finns olika busschaufförer.
Det finns de där lite buttra som man nästan måste be om ursäkt för att man stiger på bussen.
Sen finns det de som är sådär normaltrevliga. Inte titta för mycket, verka ganska oberörd av situationen.
Och sen finns det de där trevliga. Som faktiskt hälsar och ler. "Hej, ja jag ser att du också är människa"
Och sen finns det åtskilliga varianter men jag blir glad varje gång jag träffar på den sistnämnde typen. Så enkelt. Och det gör så mycket för en vanlig, vardaglig bussresa.
För övrigt måste vissa dagar vara skit. Fatta vad mycket de får utstå av uppskäftighet och otrevlighet... Jag vill inte bli busschaufför.

Det är lite roligt att jag numera kan hålla koll på varifrån mina stora skaror besökare kommer. Med ganska stort mått av felmariginal såklart. Än så länge är mitt rekord tre besökare under ett dygn. Och så funderar jag. Är det för att få bekräftelse på att någon vill läsa vad jag skriver som det är så spännande? Hur som helst så finns det uppenbarligen en liten vajsing på länken så man får hålla koll på att det är min sidas besökare man ser och inte själva "värdsidans" - digitalpoint (som förmodligen inte stämmer alls, jag betvivlar att jag är den enda människan på den här jorden som är inne och tittar på kartan). Själva kartlänken för att lokalisera mina besökare finns i högra spalten här bredvid (oj vad konstigt ord egentligen), ganska långt ner - en liten ikon.

Jag hade en liten fläng av "jag-är-dålig-på-sociala-sammanhang"-sjukan för ett tag sedan. Jag tror det är när jag sitter hemma för mycket som den drabbar mig. För sedan inser jag att den brukar botas med att jag får träffa lite folk. Det är bra.

Mamma ringde mig idag när jag var på väg hem från kyrkan, och jag tänkte att det skulle vara lite otrevligt för de som skjutsade hem mig om jag satt och pratade i telefon, så jag sa att jag skulle ringa upp när jag kom hem. Precis när jag kommit innanför dörren tänkte jag att jag skulle göra det, men när jag tagit av mig ytterkläderna och kommit in i lägenheten var det som bortblåst. Och nu har det gått två timmar, och hon svarar inte... *suck* Dumma mig. Jag försöker en gång till... Ja, hon är hemma!

Och sen var det något som jag länge funderat på, som jag jämt glömmer bort när jag sätter mig... Så också denna gång. Om det inte var det om busschaufförerna. För det har jag också tänkt mycket på! :) Träffar en hel del busschaufförer.

Oj.. hinner inte korrekturläsa... måste sluta nu.

Insikter

Uppenbarligen har jag lätt för att bli betryckt. När man inte varit det på ett tag (månader eller kanske veckor eller till och med dagar) glömmer man liksom bort det, eller tror att man vuxit bort från det. Men det är förmodligen en del av mig. Men jag går inte och tänker på det jämnt. Det är bra. Nåd och så.

Liljors frömjöl är extremt gulfärgat trots att det ser rött ut. (Som saffran?)
När jag plockade bort mina fula (tidigare så vackra) vissnade liljor från den vita fönsterkarmen blev den sistnämnda väldigt gul. När jag sedan försökte torka bort det med bara vatten blev det betydligt värre. Men tack vare att jag hade ett allrengöringsspray gick det plötsligt väldigt lätt och ångesten la sig genast. Uppenbarligen är färgen i frömjölet inte vattenlöslig. Kan vara en lärdom om inte annat. När jag sedan åkte till jobbet var naglarna på högra handen charmigt gula, och diverse vackra fläckar på handryggen. Hade glömt att titta där. Det mesta var dock borta vid dagens slut. (inte hand och naglar förstås)

Fikusar (vet inte om de är benjamin eller citron) mår bra av att få fikusnäring. Särskilt när jorden varit totalt urlakad.

Hur i hela världen ska man kunna lära sig att hantera livet,

när livet inte är intresserat av att bli hanterbart?

Olika saker från tid som gått

Nu. Nu kommer den. Uppdateringen. Fast inte från uppkopplingen från min lägenhet, för den existerar inte (än?).

Jag har en fin lägenhet. Det är roligt att den är fin. Men jag bor ensam nu. Och har sovit lite dåligt när jag först kom hit, men det har blivit lite bättre med det.

Vi har kommit igång med Tonår igen efter sommaruppehållet. Det är roligt. Våra tonåringar är fina. Hoppas bara att det ska bli en lagom stor grupp. De var lite få ibland förra året. Liksom i fredags då vi var två ledare och två deltagare.
Jag skulle ha börjat kören förra onsdagen, men det gick dåligt med det och det var inte min glömska som ställde till det den här gången. Vi hade ett extra insatt styrelsemöte som jag trodde skulle gå fort. Men istället för att ta önskade 1,5 h så höll det på i fyra. Sen var jag trött och körövningen slut. Men det startade en gospelkör nu i söndags, och där vill jag ju också vara med.

Förra söndagen hade jag mina första gäster. Det var fantastiskt! Ellie, Mirjam och Linnea. Och sedan förra torsdagen kom Emelie och Josefine. Lycka! Tack för att ni finns fina ni!

Och jag har jobbat i två veckor. Också bra. Trodde att jag skulle känna mig osäker när jag hade varit borta så länge från barnen, men när de ringde mig den måndagen blev jag jätteglad och när jag kom dit så kände jag att det var en helt annan sak att komma till ett ställe där man varit under ett läsår, och faktiskt kände många av barnen, än att komma till ett nytt ställe och aldrig ha jobbat med barn förut. Det har känts väldigt bra att vara där igen, även om vissa mornar inte har passat ihop med min dåliga sömn. Att lägga sig halv elva när man tänker gå upp klockan 6 är inte en helt lysande idé, även om man inte kan hjälpa det (läs styrelsemöte). I alla fall om man är jag. Men det har gått, och jag är glad! Fortsättningen mer osäker. (Sjukskrivningar gynnar mig, men är desto tråkigare för de som drabbas.) Vet att jag får jobba nu i morgon i alla fall som enda dag den här veckan. Vill jobba mer, även om lite bekymmer har gjort mig tacksam för att jag ändå varit lite ledig. Det tar lite längre tid att komma till jobbet nu också. Bussbyte är spännande. Jag var grymt bortskämd förra året, det visste jag då också.

Lägenhetsrapport:
Jag har en epilepsilampa i hallen. Jag blir tokig på den, och den borde har slutat fungera vid det här laget. Den är inte helt lätt att byta heller, eftersom det är lite högt i tak. Hoppas att det är lampan och inte strömmen till den det är fel på.
Jag äntligen köpt en sopborste.
Ännu inga saker på väggarna. Lite tråkigt, men jag vill att det ska bli riktigt bra.

Egorapport:
Jag är lite orolig. Be gärna för mig. Jag var på läkarundersökning i tisdags. Förmodligen är det ingen fara, men jag får blodprovsresultaten i början av nästa vecka, och har en remiss vidare. "För att vara på den säkra sidan, så att du inte ska behöva gå omkring och oroa dig." Annars var det en ganska trevlig upplevelse. Doktorn började inte undersöka mig, han inledde med att fråga om min livssituation. Det är förmodligen stress, sa han. Men jag känner mig inte så stressad. "Tankens kraft är stor. Kan vara saker från barndomen, eller din osäkra livssituation." Han refererade också till att känna stress på grund av otillräcklighet: "Du vet Gud skapade människan till sin avbild, människan är alltså gudomlig, gud. Gäller bara för henne att inse det, inse sitt värde. Meditation är bra, det finns ju kristen sådan också." Jag lider inte direkt just nu av mindervärdeskänslor, så jag nickade bara. Ja, han hade fått veta att jag läst teologi och att jag var engagerad i min kyrka. Men det var lite skönt att han körde lite psykolog/själavårdarestuk på det hela. Jag undrade för mig själv om han kanske var kristen, men sedan körde han lite allmänreligiösa grejer också, så jag vet inte. Jag nickade till det mesta han sa även om jag inte alltid höll med honom rakt av i hans teologiska tolkningar. Jag var ju inte där för att argumentera teologi, och orkade inte det riktigt heller. Vi kom i alla fall fram till att han skulle undersöka mig.

På busshållplatsen i Hässelby Gård stod en kvinna och väntade på bussen. Hon hade kommit dit strax före mig, och vi började prata. Det visade sig att vi hade minst tre gemensamma bekanta. Hon har jobbat för samma organisation som en kvinna i min församling med bibelöversättning, och är aktiv i samma församling som två på mitt jobb. Fascinerande. Hon var jättetrevlig så vi pratade vidare i bussen tills jag skulle gå av. Jag tror att Gud var med och lät mig få möta henne så att jag kunde få lite annat att tänka på.

Igår var det mycket, fast jag var helt ledig. Eller kanske just därför. Vill jobba. Har förutom fredag timmar på onsdag och torsdag i nästa vecka. Lite skralt. Hoppas mer dyker upp. Så jag var på promenad idag och igår med syfte att hitta vägar ner till vattnet. Jag kom dit till slut, men det regnade lite igår, så då var jag var väldigt tacksam till den som uppfunnit paraplyt. Så hade vi en träff med kören även om vår körledare var sjuk och fikade och bestämde hur vi gör när det inträffar med kort varsel och sånt.

Idag skulle jag ha gått på bio med Ellie och några till och se den där filmen om Mandela? Ja, så insatt är jag. :) Men det visade sig att det var någon bra talare i New Life ikväll som Ellie ville lyssna på, så jag ska nog följa med henne dit istället.