Halsfluss?

Okej. Jag är ganska säker på att jag har det... halsfluss alltså.

Varför?
- Jag är inte direkt förkyld i övrigt, vilket man brukar bli när det är virus som orsakar halsont.
- Det är väldigt smärtsamt att svälja och området kring svalget är rött.
- Jag har vita fläckar på halsmandlarna.
- Har en sjukdomskänsla i kroppen.
- Tror mig iofs inte ha någon feber, men känner mig betydligt piggare om jag tar en ipren.

Jag har ändå jobbat i tre dagar nu. Klokt? Vet inte. Behöver pengarna, och min chef avrådde mig inte från att gå dit (behöver mig, fatta den känslan).

Smittokälla?
Ja, ett barn såklart! :)
Systern (annan avdelning) var hemma i halsfluss, och jag lekte ändå frimodigt med barnet eftersom det råkar gilla mig. Sen skickade vi hem barnet med feber veckan efter. Och en dag senare var jag verkligen inte mig själv. Aj aj.
Få se nu om jag i min tur (eller barnet möjligen) smittat flera. Hm. Jaja.

Men imorgon ska jag på 100-årsjubileum i Blomstermåla. Församlingen där jag jobbat som ungdomsledare firar i dagarna två och bjöd in alla gamla och nuvarande medlemmar till festligheterna. Ska bli jätteroligt, men jag får stoppa i mig en Ipren, se glad ut och tvätta händerna noga innan jag hälsar på folk. Och kanske också meddela att jag förmodligen är streptokockbakteriespridare.... Hm.

Jag känner... befrielse.

Jag var på ett möte idag. Ännu ett icke protokollfört. Och jag kände för en gångs skull mig lättad på riktigt när jag gick därifrån. En sten som följt med hem efter tidigare gånger är borta. Det känns som att bitarna passar ihop bättre nu, och jag kan med mycket större tillförsikt hävda att vi har gjort rätt... Även om det finns en sorg i att det behövde bli så här. Men vi har gjort vad vi kunnat.

Det var en fantastisk gudstjänst idag. Jag vet att jag är lite partisk eftersom jag medverkade i gospelkören... men det var inte bara vi som var bra. Det var mycket folk, predikan var bra och det kändes gott.

Vi tror att det har vänt nu. Vi tror att församlingen kommer att bli starkare av det här.

Jag är glad, mest.


Och sedan har jag börjat gå en hel del sedan ett par dagar tillbaka. Det är min tävlingsinstinkt som satt fart. Jag vikarierar för en tjej nu i tre veckor, och förskolan där jag jobbar är med i en gå-tävling med hjälp av stegräknare. Jag har fått ta över stegräknaren, eftersom man inte ska behöva hålla koll på en sådan när man är i Indien. Mitt mål är att inte lämna tillbaka den med sämre snitt än vad hon hade innan. Men jag har gått ut stark och höjt snittet lite redan (på två dygn lite drygt). Därför har mitt mål också blivit högre... Snacka om motionsmotiverande! (Man blir piggare också.)

Hat är ett starkt ord - allergi?

Kanske kompenserar jag andras tystnad med att tjattra desto mer själv.
Eller så har jag bara mycket jag vill säga just nu.

Det finns få grejer som gör mig så galen som kedjebrev. Dessa skuldtyngda små notiser som kan innehålla massa fint, och sedan massa äckeldravel som "önska dig något innan du läser detta, och om fyra dagar så vet du varför... skicka till x antal personer, och till mig också om du bryr dig om mig den minsta lilla gnutta"

blablablabla

Detta är för övrigt inget personangrepp mot någon som nån gång råkat skicka kedjebrev till mig, utan mer min frustration över fenomenet. (Och sedan kan ni då ju veta att jag aldrig blir glad när jag får ett... men man kan ju klippa bort kedjebrevsbiten om innehållet i övrigt är fint och bra! Då skulle jag må mycket bättre...)

Mig veterligen finns ännu ingen medicin mot kedjebrevsallergi... och jag är en notorisk kedjebrytare... (återfallsbrottsling?)

Jag skriver inte på namnlistor via mail heller, om det inte är en länk till en sida (då är det absolut inga problem, för listan ifråga är EN och namnen är samlade på ETT ställe). För listor i mail verkar fullständigt bisarrt. Skriver jag på ett och skickar till tio så står ju jag på mängder av listor när/om de väl kommer fram....

Jag avslutar med en bön som kom med dagens kedjepost, en liten pärla:

Sankta Theresas Bön

Låt det idag finnas frid inom dig.
Må du lita på Gud att du är exakt var du är menad att vara.
Glöm inte bort de oändliga möjligheterna som föds från tro.
Må du använda de gåvorna som du har fått,

och ge vidare den kärlek som har givits till dig.
Må du vara tillfreds i vetskapen om att du är ett Guds barn.

Låt den närvaron sätta sig i din kropp,

och ge din själ friheten att sjunga, dansa, lovorda och älska.
Den finns där för oss alla.

Brustenhetens skumma ögon

I vår förkrosselse ropar vi till Dig.
Om nåd.
I all vår förtvivlan skymtar vi Dig i skuggorna.
När all vår ork är i botten, när vi kastas mellan hopp och uppgivenhet.
Är Du också där.
När vi missförstår, när vi sårar, när vi inte kan hålla tyst.
Ser Du på oss och Dina ögon är fulla av tårar.
När vi håller tyst, när vi drar oss bort från sorgen.
Skriker Du i tystnaden.
Bortom försoningen, bortom det vi hoppats på.
Lyser fortfarande ett ljus.

Gud.
Kom med helande.
Kom med försoning.
Kom med barmhärtighet, förlåtelse och hopp.

Varför kan ingen lära oss om hur man är människa?
Eller är det kanske det Du gör...
"Det är inte de friska som behöver en läkare"

Kyrie, kyrie eleison.

Insikter del 2

"Det här är problemet" säger jag till Gud och pekar. "Nej, mitt barn, här sitter knuten", säger han och rör vid min ömma punkt. "Men det är ju dig jag vill lära känna!" invänder jag. "Det ska du få, men för att det ska bli möjligt måste jag först visa dig några saker i ditt eget liv", svarar Gud.

Ur Vägvisare, Magnus Malm

Insikter

Uppenbarligen har jag lätt för att bli betryckt. När man inte varit det på ett tag (månader eller kanske veckor eller till och med dagar) glömmer man liksom bort det, eller tror att man vuxit bort från det. Men det är förmodligen en del av mig. Men jag går inte och tänker på det jämnt. Det är bra. Nåd och så.

Liljors frömjöl är extremt gulfärgat trots att det ser rött ut. (Som saffran?)
När jag plockade bort mina fula (tidigare så vackra) vissnade liljor från den vita fönsterkarmen blev den sistnämnda väldigt gul. När jag sedan försökte torka bort det med bara vatten blev det betydligt värre. Men tack vare att jag hade ett allrengöringsspray gick det plötsligt väldigt lätt och ångesten la sig genast. Uppenbarligen är färgen i frömjölet inte vattenlöslig. Kan vara en lärdom om inte annat. När jag sedan åkte till jobbet var naglarna på högra handen charmigt gula, och diverse vackra fläckar på handryggen. Hade glömt att titta där. Det mesta var dock borta vid dagens slut. (inte hand och naglar förstås)

Fikusar (vet inte om de är benjamin eller citron) mår bra av att få fikusnäring. Särskilt när jorden varit totalt urlakad.

Hur i hela världen ska man kunna lära sig att hantera livet,

när livet inte är intresserat av att bli hanterbart?

Jag är fortfarande hel

Det var församlingsråd (styrelsemöte) ikväll.
Ibland känns det som jag håller på att gå sönder.
Inte för att jag inte litar på de andra, det gör jag, det är ett mycket bra råd.
Men det var det vi pratade om.
Det känns som att vi står på en knivsegg (som någon sa).
Undrar hur det går på församlingsmötet på söndag...

Gud, ta det här nu!!! *ett inbordes skrik*

Sömn är nog viktigt

Jag har sovit för lite på sistone. Ska skärpa mig.

Jag misstänker att det är därför jag har varit lite ledsen idag. För att jag är trött. Då blir man känsligare.

Men också för att jag faktiskt fann en anledning till att vara ledsen.

Att det ska vara så svårt för människor att förstå varandra.

Att det ska vara så svårt att förstå sig själv.

Den som är nyfiken får veta saker

Inte så spännande kanske... :)
Men jag ville faktiskt veta.

Åbrodd
Artemisia abrotanum
Compositae

Växtbeskrivning:
Åbrodd är en starkt
doftande flerårig växt som blir c:a 80 cm hög. Bladen är trådsmala. Den blommar
sällan på våra breddgrader.
Blommorna är gröna och mycket små. Den är nära
släkt med malörten men doften är en helt annan. Doften är sötaktig och påminner
om parfym.

Odling:
Åbrodd är en lättodlad växt.
Odlas i halvskugga till full sol. Då blir den vackrast. Jorden skall vara lätt,
torr och väldränerad.

Användning:
Används som brännvinskrydda, till doftpåsar och
kryddbuketter.