Nattliga samtal

I helgen två. Alla utom jag och Ingrid brukar droppa av för det mycket kloka beslutet att gå och sova. Samtalen är spontana och ostrukturerade. En insikt detta landade i i helgen var att ibland tror man att man måste trycka in sig i en annan personlighet, för att den känns mer rätt och accepterad. Som att alla egentligen borde vara lugna, enkla och lätthanterliga jämt, och älskade av alla andra. Det fungerar inte så. När det egentligen handlar om att själv älska. Det kan vara så svårt att acceptera att det finns de som inte tycker om en.

Kanske har jag trott för mycket på att Gud kommer att forma mig till en person jag själv känner mig helt bekväm med (vad det nu skulle vara), när det egentligen handlar om att acceptera även de delar av en själv som man inte älskar mest, men som ändå är där och som kan fungera i både god och ond riktning. Där får man balansera och hoppas att man ändå lyckas få ut det som är gott.

Jag kommer inte att bli som någon annan, och det är okej. (Det skulle ju vara så tråkigt!) Men jag kommer att lära mig mera, vara med om mera... Växt. Tillväxt. Urväxt?

Lucia

En veckas mellanrum mellan tillfällena måste ju vara okej, ändå. Inte perfekt, inte helt bra, men okej. Men från en frekvent besökare har jag fått klagomål (Josefine, hoppas att du tittar idag!).

Igår var det Lucia. Trots att jag inte jobbade kunde jag inte låta bli att ta bussen till dagis för att se mina fina barn sjunga alla sångerna som vi övat på. Passade på att ta lite fotografier också för att ha några minnen av dem sen... De var jättesöta! Och åtminstone de större barnen sjöng så att det hördes bland personalens sjungande röster, och föräldrarnas småprat i bänkarna. Kul att så många föräldrar var där.

På kvällen följde jag med Josefine för att titta på luciatåget i Högalidskyrkan. De var riktigt bra, men det charmigaste var det "lilla luciatåget"- kanske åtta barn (två lucior, en stjärngosse) som gick in sjungandes "Natten går tunga fjät" i nästan dubbla hastigheten (kan bero på den stora mängden folk i kyrkan), "lusse lelle" i någon light-variant och "midnatt råder" (ungefär som den ska låta). Det roligaste var luciatågets staffansvisemix. Alla varianterna i ett arrangemang. Hur kul som helst och väldigt fint. Kvällens budskap i betraktelsen var att sprida ljus till varandra i det kompakta vintermörkret, och att Lucia bär bud om en nyfödd Jesus Kristus i ett skitigt stall. Det gav oss av en ung kvinnlig präst som inte verkade bli särskilt nervös av den stora massan som satt i kyrkan och lyssnade. Å andra sidan hade kanske ett tydligare budskap varit en större anledning till att bli nervös...? Hon hade en proffesionellt lugn, och det imponerade hur som helst på mig.

Nu ska jag ta mig till Vällingby för ett julklappsinköp, eller två...

Får återkomma snart.

Delaktighet

Jag sällar mig i detta nu till den klubb som jag skapat för Bettan och Ingrid. Den har inget namn, men underrubriken är "för oss som slagit oss i ansiktet inom loppet av ett par månader" (jag tycker att både hårfäste och haka tillhör denna kroppsdel).

Igår var en intensiv dag efter en behövlig sovmorgon. Klockan 9.20 ringde de från jobbet och bad mig komma så fort jag kunde (de hade insett lite sent att de var lite för få), så jag var där en timme senare och jobbade sedan till fem. Jag åkte raka vägen hem, tog två mackor, och cyklade därefter till Hässlelby för lussebakning med UR (m fl). Klockan 21.30 var jag trött och baket var i stort sett färdigt så jag tänkte att det var dags att åka hem och sova eftersom jag skulle jobba 8-16 idag enligt vad som var planerat. Kom förmodligen inte iväg förrän tio minuter senare och kände mig väldigt omotiverad att cykla, men satte ändå fart för att minska tiden för hemkomst. När jag bara hade en kilometer kvar stod jag inför ett beslut. Skulle jag korsa vägen vid rondellen, eller borta vid Coop? Jag tänkte att det nog ändå skulle gå fortast att korsa vid Coop, så jag ändrade kurs. Problemet var bara det ack så knasiga minnet. Jag visste ju så väl att det fanns en refug väldigt korkat placerad vid en mörk passage på cykelvägen (jag har vid ett antal tillfällen vejat för den i sista stund och irriterat mig på den). Jag hade säkert till och med sett den bara sekunder tidigare. Och ändå så tvärade jag vägen just där och körde således rakt över refugen. Eller jag körde inte över refugen. Jag stupade över refugen. Cykeln tänkte nämligen inte ta sig upp över den otäcka kanten. Väl nere på marken började jag känna efter om jag var skadad, och kände mig oerhört tacksam över att jag har för vana att bära cykelhjälm.

1. jag levde
2. tänderna verkade sitta kvar
3. näsan var uppenbarligen hel
4. det blödde någonstans ifrån
5. ena glaset i glasögonen var spruket och blodigt
6. resten av kroppen verkade vara någorlunda hel förutom en del stötar

Då kom det två kvinnor (eller tanter som de kallade sig själv), och en taxichaufför till min undsättning. Kvinnorna skulle tagit tunnelbanan från Johannelund, men då den inte skulle komma förrän om tio minuter så var de på väg till Vällingby i stället, och hörde skramlet från cykeln. Taxichauffören som hade en kund i bilen såg hela fallet. De gav mig servetter och lite vatten att torka såret med, och konstaterade att det var ett jack strax över ögonbrynet. Chauffören erbjöd sig att skjutsa hem mig, men han skulle bara lämna av kunden först. Kvinnorna stannade kvar med mig, och funderade på om de skulle följa mig hem, eftersom mannen dröjde. Så småningom kom vi fram till att det nog var lika bra att börja gå, så jag ringde hem för att få någon som kunde möta mig. Bara Ingrid och Mirjam var hemma, och Mirjam sov, så Ingrid kom och mötte oss.

Väl hemma insåg Ingrid, och Mirjam som hon hade väckt, att vi inte hade något att göra rent såret med. En Första Hjälpen-väska hade vi, men det fanns inget vi kunde använda i den. Men så kom Ellie hem och så styrde de upp det hela med lite hjälp och råd från Ellies farmor som jobbat som sjuksköterska hela livet. De tvättade såret och skrubbsåren med saltlösning och förklarade att jacket faktiskt var ganska rakt över ögonbrynet. Tryckte ihop det och tejpade och plåstrade. Sedan hade jag frusen stekt korv över ögat och läppen (som blivit lite fläskig). Och så planerade vi in min morgon. 6.30 gå upp och ringa jobbet (hej, jag har hål i ögonbrynet och måste till akuten, kommer inte idag) för att sedan åka med Ingrid till Brommaplan (hon skulle till jobbet i precis rätt tid för att passa in det med att följa mig till Närakuten som öppnade 8).

Jag fick komma in väldigt snabbt för att vara en akutmottagning (var i stort sett ensam där), och så berömde sjuksköterskan Ellies sårskötsel. Hon plåstrade dock om mig, och sa att sy kan man göra inom åtta timmar, så det kunde inte bli aktuellt, men en tejp och en sårkompress som inte får bli blöt sitter just nu över mitt vänstra ögonbryn. (Jobbigt med tanke på att mitt hår är så skitigt och måste tvättas snarast. Får bli ett projekt.) Kompressen kan jag lyfta på om tre dagar för att se hur det ser ut, och tejpen om en vecka, då det borde ha läkt.

Jag kommer ha ett lagom missprydande blåmärke. Just nu ser det ut som rejält med ögonskugga (och lite svullet förstås), men det kommer att skjunka ner under ögat och lite ner på kinden sen. Hm. Och det utvecklas ett stort och kraftfullt blåmärke på vänstra benet. Det känns stabilt. Så skrapig näsa, blått öga och lite större läpp än vanligt. Jag lever i alla fall och är nästan helt hel. Det är bra tycker jag. Det är så häftigt att kroppen kan lagas igen när den gått sönder. Fatta vilken konstruktion!

Och flera gånger sedan tio igårkväll har jag reflekterat i hur fantastiskt det är att få bo med andra människor. Hade jag bott själv hade det varit så jobbigt! Då hade det varit meningslöst att åka hem om om man slagit sig, utan då skulle man tagit tunnelbanan raka vägen till St Göran-akuten som har nattöppet bara för att bli ompysslad och kollad. Jättebesvärligt, för det hade ju blivit så sent...

Och idag hade någon hängt upp min tvätt! (Tvättade jackan som blivit lite blodig.) Det är en sån nåd!

Känsliga läsare bör undvika att titta på bilderna som följer!