Kanske händer det något

Kanske, kanske, kanske ska jag flytta om en månad.
Imorgon ska jag faxa iväg lite papper.
Och sen får vi se om de tycker att vi har tillräckligt hög årsinkomst.
Spännande!

Sara klippte mig i tisdags.
I like it.

Nu är det klippt...

Idag, den 25 november, har jag officiellt gått från att vara riktigt långhårig, till lite lagomt korthårig.
Men det är hemligt. Ett tag till. Därför kommer ni inte att kunna se det här inlägget förrän det har gått några dagar. "Låt i alla fall alla du känner i Stockholm se dig innan du lägger ut det på Facebook och på bloggen."

Tänk på att jag har VÄLDIGT svårt att hålla tyst om nyheter som jag varit med om... Idag, 28 november, vill Ellie ladda upp sina bilder från klippkvällen på Facebook, så då offentliggör jag det innan. :)

Men nu ska jag först se vad de säger i skolan imorgon (26 november), och sen ska jag fixa kuvertet där jag ska skicka iväg den avklippta tofsen till Perukmakeriet i Fruängen. Spännande!

Det hände efter cellgruppen. Jag sa: "Jag har med mig borste, sax och tofsar. Vill någon klippa mig?" S hakade direkt på (L hade berett marken för henne genom att göra reklam för S kunskaper i området) och fick klippa av mina två flätor. Sedan stod det ett gäng nyfikna vänner omkring och beskådade skeendet. Hihi! Nu är det ovant, men skönt. Jag tror att det till och med är kortare nu än sommaren 2004 (innan jag flyttade till Stockholm). Det är åtminstone mer uppklippt i alla fall. "Alla tjejer passar i den här längden."

Närmare...

Idag var jag på ett Perukmakeri i Fruängen som jag mailat med i förra veckan.
De gillar mitt hår. Jag säljer hellre till dem än till extensionssalonger.

Ok. Då gäller det bara att hitta en lämplig frisör och att se till att pallra sig dit. Läskigt.

Sälja hår?

Frågan är om jag kommer att våga - om det visar sig att håret har tillräckligt bra kvalitet för det vill säga. Jag har googlat lite och hittat en (finns förstås flera) salong i Stockholm som köper hår, minst 30 cm.

Men jag gillar ju att ha långt hår. Också. Samtidigt som det skulle vara skönt att bli av med det... Minns att jag gillade den längd som jag hade när jag flyttade till Stockholm. Det var kanske det kortaste jag haft sedan jag var liten, och det var ändå axellångt.

Nu har jag kanske något av det längsta jag haft. Till svanskotan ungefär. Men 30 cm är ganska mycket. Så då blir det kanske axellångt igen.

Men ett första steg skulle ju vara att gå och prata med de på salongen, för att höra om de ens skulle ha intresse för det. Annars känns det onödigt att klippa av så mycket på en gång.

Lite funderingar bara...