Från klarhet till oklarhet...

Häromdagen fick vi ett telefonsamtal. Det var från vår hyresvärd. Hon sa att de nu bestämt sig för att stanna ett år till i USA. Eftersom fyra av oss flyttar till sommaren, skulle jag och Ellie ringa upp dem igen för att prata igenom lite hur det nu kommer att bli för oss som tänker att vi vill stanna kvar.
Vi ringde därför upp dem igårkväll. Och nu:

"Tyvärr har en sak till dykt upp som vi inte visste när vi ringde senast. Vi kan inte lämna något klart besked om hur det blir än. Vi återkommer igen i slutet på nästa vecka."

Och jag som redan börjat tänka om med visst pirr i magen.
(Jag har tidigare varit så inställd på att deras besked skulle vara att de var på väg hem till Sverige igen, så jag blev ganska ställd när vi fick veta att vi skulle få stanna.)

Men vi vet alltså fortfarande inte. Vi måste nog ändå leta nytt folk för säkerhets skull. Vet du någon?

Ännu en sten släppt och ändå viss oro

Ja, nu har jag predikat och lämnat in hemtentan.

Men det ligger fortfarande en klump i magen.

Och jag tror inte att det beror på grekiskatentan jag ska ha om en och en halv vecka, för den har jag inte hunnit börja oroa mig för. Nu har jag ju bara det kvar innan två nya kurser startar. Jag måste lära mig att släppa det jag lämnat ifrån mig, även om det känns jättedåligt...

Jag känner någon slags olust. Tror att jag är inne i en lite negativ period, där jag har lite svårt att tänka att det jag gör är bra. Å andra sidan så får jag skylla mig själv i fallet med ST-tentan om den blev dålig. Jag har ju inte läst allt, och det känns väldigt jobbigt. Jag vill ju gärna ha gjort det jag ska. Och tanken med kursen var väl att vi skulle få en inblick och förståelse för dessa teologer. Och så har jag läst för lite för att kunna säga vem jag står närmast. Varför läser jag så långsamt?
Och predikan. Jag känner mig ofta negativ efter att jag har predikat... Även när någon säger att det var bra. Det är konstigt. Jag har hört att det visst kallas "after sermon blues". Att artister går ut och super för att hantera känslan som infinner sig när de gått av scenen. Fast jag har lite svårt att dra så självklara paralleller mellan en predikant och en skådespelare eller sångare. Fast ändå... det är ju något man vill förmedla.
Kanske har det att göra med den sårbarhet man möter hos sig själv. Gav jag för mycket? Eller våldförde jag mig på mig själv genom att säga det jag trodde folk önskade höra, och inte det jag ville säga (eller kanske trodde att Gud ville säga)? Vem var det jag förmedlade: Gud eller mig själv?
Mycket förberedelser, och många genomgångar... sen är det slut på en kvart. Och så vet man inte hur det mottagits.

Vad är mina motiv?!

Träffade inte farmor och farfar när jag var hemma. När ska jag lära mig att prioritera?
Men träffade många i församlingen och slogs av att människor faktiskt blir äldre. Ja, flera har faktiskt blivit gamla. När hände det? Spännande existentiella frågor knackar på dörren. Ansikten som är rynkigare än man mindes, kroppar som blivit svagare... och så står jag där, och vet inte vad jag ska göra med mitt liv! Känns som ett hån mot dem som levt så länge. (Gud, hjälp mig!)

Idag ska jag träffa en vän på stan för en kort fika.
Sedan ska jag åka på Församlingsråd.

Igår kväll var vi och hälsade på en annan vän i en fin lägenhet i Blackeberg. Det var trevligt. Brödpinnar, pistagenötter och ett "wildchrysantemumtum"-te från Kina. Och rostat bröd, kex och frukt.

Imorgon är en annan dag... (för att citera Bettan som citerar Christer Björkman)

Och viktigt: Gå in på www.tejic.se, läs om familjens situation och skriv upp er på namninsamlingen!

Viskningar i tystnaden... Sedan tyst igen

Kunde inte låta bli. Får hålla det kort.

Glad över att min syster var här. Trevligt. (Trots att hon blev sjuk.) Jag skulle ha velat göra något mer med henne, men tiden fanns inte för någon av oss. Bio? Eller så. Får bli en annan gång.

Känner mig befriad. Trots att jag är mitt i en massa "things to do". Som jagar. Men just nu... Tror att den teologiska reflektionen jag skrev på en timme igår befriade mig lite. Speciellt nu när jag "lagt fram" den. Vi diskuterade dem i ett gruppseminarium. Men jag har läst så lite, så lite. Ca 16 % av boken. Men det verkade fungera. Visst är det så att när man är färdig med något, om än så litet, så kan man lägga det bakom sig, och har plötsligt en mindre sak att oroa sig för? Ja.

Ska jag sätta mig och tänka vidare kring predikan nu, eller börja med hemtentan? Eller jag ska nog se till att göra grekiskaläxan tills imorgon nu först. Och blir det tid över så kan jag ju börja med hemtentan. Känns bättre då.

Men just nu. Befriad.

En ovanlig tystnad

Jo, så är det. Det kommer förmodligen (förhoppningsvis) vara ovanligt tyst här på bloggen min i ca två veckors tid. Jag har nämligen lyckas samla alltför mycket att göra på en och samma gång. Det vanliga med grekiska och systematisk teologi kompletteras lämpligt med ett mycket efterlängtat besök av min syster, en hemtenta i ST, ett UR-möte, en predikan tills nästa helg då jag även kommer att förgylla Trelleborg med min närvaro. (Vilket säkerligen kommer att försämra min effektivitet kring min hemtenta.) Tentan har jag en vecka på mig att skriva från och med nästa tisdag. Jag satsar alltså på att bli färdig med min predikan redan denna vecka, parallellt med att jag håller min grekiska någorlunda i fas och läser en bok i ST. Hm... Ska bli så spännande att se hur jag kommer att lösa det här. Några lite för sena kvällar månne, och ett ytterst sporadiskt umgänge med människor förutom när jag i andra delen av denna vecka hänger med min syster och hennes manliga bekant.

Vi ses igen...

Och: Jag valde alternativ b, eftersom bönegruppen ställdes in...

Hemma

Detta är sannerligen ovanligt. Sitter för en gångs skull vid min dator här hemma vid slö-internetet. Och eftersom det var längesedan jag gick ut här senast så är det en massa grejer jag måste göra som tar tid. Typ hämta hem mail och sånt som strular en massa. Och därför kan jag skiva här nu. Bonus? Kanske. Är ensam hemma, vilket kan vara ganska skönt emellanåt. Borde jag kanske sova snart? Jo, möjligen. Krångel med grejer som kräver att jag är kvar.

Idag har jag varit i skolan. Har diskuterat Treenigheten på ett gruppseminarium utifrån en text av en viss Karl Rahner. Spännande. Så måste man ju tänka hur man själv tänker att Gud är. Fascinerande och svårt. Hur viktigt är det att vi vet exakt hur Gud är till sitt väsen? Liksom hur det hänger ihop med att han är både tre och en samtidigt? Det känns ju viktigt, och inte heller. Bara att han är det. Annars gör vi grymma misstag. Men vi kan ändå inte med våra ord beskriva honom helt! Det blir bara försök att kunna förklara honom för varandra. Konstigt det där. Fatta hur stor Gud är!! Och hur små våra ord är. Undrar om han ler åt våra försök, eller om han bekymmersamt blickar ner på oss. Jag kan tänka att det nog är mer det första... Jag tänker att vår splittring och våra inbördes bråk bekymrar honom mer. Men svårt att hantera när vi inte tror lika, och det spelar roll för vår tillbedjan. Skumt.

Och så har jag skrivit rent ett protokoll, varit på styrelsemöte och skrivit rent två protokoll till. Säger ju en del om hur efter jag har varit. Men nu är jag i fas i alla fall. Känns ju bra. Kan ju annars verka lite opålitlig om jag inte gör det jag ska...
Sen läste jag lite bloggar innan jag gick från skolan, postade ett brev till USA (ansvar igen) och kom så småningom hem. Och var inte alls sugen på mat. Åt gröt istället. Och godis. Smart?

Så försöker jag läsa en predikan om dagen från en predikosamlingsbok med olika typer av predikoformer i. Väldigt intressant och givande! Började 1 mars, och om jag lyckas med att läsa en om dagen har jag nästan läst ut den på en månad. Gillar om det blir så.

Imorgon bli nog en bra dag.

Hur ska jag göra på söndag?
1. Åka hem till en vän och klasskompis som fyller år klockan 15 och därför missa bönegruppen
2. Eller inte fira henne och istället åka på bönegrupp 18

Lösning a
Jag åker och firar henne i Viksjö i två timmar, och åker därefter till Hässleby på bön.

Lösning b
Jag åker till Viksjö.

Lösning c
Jag åker till Hässelby.

Det lutar åt lösning b. För det känns roligt och viktigt. Och man fyller ju bara år en gång om året. Min underbara bönegrupp träffas ju varje vecka.

Frustration

Obefogad och irrationell.
Jag begriper inte hur man fungerar.
Den äter och tuggar.
Höj blicken, höj blicken!
Det finns viktigare saker att gräma sig över än sig själv...
Jag tillåter mig att känna mig ensam och övergiven,
fast jag vet att jag verkligen inte är det.
Knas.
Sluta gräv, höj blicken!

Svagheter

Första mars idag. Är det inte vår då? Men det snöar, och smutsig blötsnö ligger på delar av trottoarerna. Vinden är kall.
Sol, var är du?
Samtidigt vill jag inte att det ska bli vår. Vintern lurar mig att tro att jag får bo med mina fina länge till. När våren kommer, närmar vi oss uppbrottet.
Varför har vi ännu inte fått svar från våra hyresvärdar?


Det är så befriande att kunna bekänna sina svagheter. I alla fall om man känner att man är trygg. Man kan erkänna att man är sur utan anledning, eller känner sig förbidosedd fast så inte alls är fallet. Till och med att man ibland är avundsjuk... Jag har några jag kan berätta sånt för. Det känns väldigt bra. All bråte jag bär omkring på, allt som riskerar att bryta ner mig inifrån om jag låter det få fäste och rötter. Jag behöver goda rötter, och djupa sådana. Då måste ogräset fram i ljuset. Befriande. Så kan man ju lämna det till Gud också. Det är bra. Jag menar, han vet ju redan om allt mitt skräp, det är bara för mig att tillåta honom att ta hand om det. Återvinning. Kanske blir det något bra av det till slut.

"Vill du att Gud ska lösa ditt liv, eller lysa genom det?" - E. Eriksson (?), pastor i Sv. Baptistsamfundet, predikande i kapellet på gudstjänsten idag. Kanske blev inte citatet riktigt ordagrant, men ungefär så... Mycket bra predikan.

Men kanske borde man lära sig att bekänna sina starkheter också? När vi lever i förnekelse av det vi faktiskt kan, förnekar vi det Gud har gett oss. Sådär bra... Men det är svårt. Svårt att veta vad som menas med att vara "bra" på något. Måste sluta jämföra. Det kanske finns en miljard människor som är bättre än jag på något, men det innebär ju inte att jag måste vara dålig på det för det. Vad finns det för kriterier? (retorisk fråga)

Igår var fyra av oss (inte Joss och Em) och besökte två vänner (Frans och Nunne). Det var mycket trevligt. Vi bjöds på en lyxig kryddig grön ärtsoppa, men vitlöks-cremé fraise, räkor, ägg och bröd. Även fetaostfyllda oliver fann att tillgå. Efterrätten bestod av ljummen fruktsallad toppad med vit choklad. Det var väldigt gott alltihop! De är fina. Och så bor de fint också.