Jag vill möta Dig

Jag vill möta Dig
där det är underbart att vara Jag

I den närhet där vi är varandra och tydligast oss själva

Där min skönhet är självklar för att Du ser den

Och jag är levande för att Du lever med

I mötet där avståndet skriker

Och den stilla längtan

Jag vill möta Dig
där det är underbart att vara Du

(Nedtecknad i lönndom 22 januari, 2009, lätt beskuren)

Tillägnan - en vigseldikt

Två hjärtan

som slår
för varandra

väljer att vandra
tillsammans

Nu står ni här
Ni två
och säger ja
till att bli ett

och vi är här med er
vi gläds och ropar: Hurra!
För det här
är er dag

Inför Gud
och inför oss
ger ni era löften

Det är inte bara ni
Också Gud är en del i ert äktenskap
Och en tredubbel tråd brister inte så snart
Lär känna Honom tillsammans

Det finns tider
då livet kan vara tugnt

och svårt

Men se alla era vänner här
Göm inte det svåra
Glöm inte att söka stöd
hos varandra, hos Gud, och hos oss
Ni är inte ensamma
Ni finns i ett sammanhang
och vi vill stötta er
i ert liv
tillsammans

Ja, nu står ni här
Ni två
och säger ja

Till att bli ett

Självplågeri som botemedel?

Häromdagen funderade jag på om tröttheten jag kände i min kropp berodde på mina plötsliga nästan dagliga cykelturer i kombination med för lite sömn. Min analys kan mycket väl vara en del av problemet, men igår morse kände jag ett tydligare tecken på vad tröttheten berodde på. Tydliga förkylningssymptom som t.ex. halsont hade nämligen gjort sig påminda. Jag rotade därför fram en vitlök och en bit ingefära som såg ok ut (det var ett tag sedan jag använde dem) och gjorde en liten morgonshot. Jag tänkte att lidande skulle vara kortast om man pressade vitlöken och ingefäran i ett litet glas och hällde i lite vatten, för att sedan ta ett glas C-vitaminbrus (och samtidigt svälja en omega 3-kapsel). Men eftersom mycket av vitlöken blev kvar på glasbottnen så tänkte jag att kroppen kanske inte chockades tillräckligt. Men det verkade ändå som att förkylningen inte riktigt bröt ut igår, även om jag var trött (jag har ju sovit för lite också). Jag kände mig ändå inte så sjuk igår.

I morse kände jag dock ändå av halsen igen och bestämde mig för ännu en dunderkur. Den här gången tänkte jag försäkra mig om att minska vitlöksspillet. När jag pressat vitlöken och ingefäran och hällt på den lilla skvätten vatten, lyfte jag ur mycket av bitskrafset ur glaset och la i ett nytt glas och blandade med lite yoghurt (o salt). Jag började med att svälja yoghurtshoten, fortsatte med "juicen", tog min Omega 3-kapsel och hällde i mig C-vitaminbruset. Det kändes sannerligen som att jag skulle spy! Dock hjälpte det pyttelite att dricka ett glas vatten.
Redan efter yoghurtblandningen var känslan svårtuthärdlig, så jag vet inte riktigt hur jag ska göra nästa gång. Förhoppningsvis behöver jag inte ta det mer på ett tag.
Jag har ätit några mackor nu och tvingat ner vitlöken i magen, så nu är det ok igen förutom att jag förmodligen inte är så trevlig att umgås med. Det ligger förmodligen en otäck vitlöksodör runt mig.
Men den obehagliga upplevelsen väckte min poetiska kreativitet, och jag skapade lite snabbt ett mycket vackert rim...

Usch o tvi o blä o fy
Jag känner att jag måste spy

Nej, men ärligt talat. Nästa gång jag måste trycka i mig vitlök får jag nog prova att svälja bitar igen istället. Det är nog det mest skonsamma sättet jag provat, även om det är ett mer utdraget lidande. Man delar vitlöken i tablettstora bitar, som man därefter sköljer ner med vatten. Jag vet bara inte vart jag ska få in ingefäran, men den kanske man kan göra en liten shot av.

Förtydligande: Vi pratar alltså om 3-4 klyftor vitlök.

Värdighet

Vem är värdig?

Gud.

Inte jag.

Nej, Gud är värdig och full av nåd.

Genom Guds nåd blir också jag...

Värdig.

Det är bara nåd.

Men så stora ord...

Det är först vid insikten om min egen ovärdighet.

Som jag kan förstå storheten i Guds nåd.

På riktigt.

Gud, för mig dit.

Lyssna

Kom med mig ut
Kom låt oss gå ut och lyssna

På tystnaden

På regnet som duggar mot huvan
Ett glapp i tiden
Fyllt av allt
Tomt på allt

Stå där
Älska tystnaden
och regnet
och mörkret

Finns det nån
som kan fastna i tiden
och stå där med mig
i glappet
mellan ljuden

välkommen

Idag kom jag hem från Linköping. Har varit där på konferens. Och så har jag träffat folk. Bekanta. Obekanta. Nya. Och när jag var på väg hem så saknade jag människor. De där trygga. Så jag åkte hem till Ellie. Vi hängde en stund. Såg på film. Sen dansade vi. Galet och fritt. Och jag saknar. Att dela liv.

Och Gud. Jag saknar Dig. Kom nära mig. Du, Herre, som gör mig hel.