Det finns olika former av beslut. Små, stora, livsomvälvande, obetydliga, och allt däremellan. Jag måste bestämma mig innan sommaren när jag planerar att upphäva mitt klädköpstopp. Mitt klädköpstopp är för övrigt mer som en nykterists förhållande till alkohol, snarare än en absolutists, även om liknelsen är synnerligen haltande. Jag har köpt enstaka plagg för att jag har behövt det, och jag har med glädje tagit emot kläder jag fått som gåva. När klädköpstoppet ska upphävas är ett ganska litet och obetydligt beslut, men det är ganska viktigt för mig att jag bestämmer hur jag vill göra, så att det inte abrupt avslutas för att jag kände för det just då.
Jag började köpstoppet någon gång i augusti i somras, och sa då att det skulle gälla till nästa sommar. Nästa sommar är dock ett luddigt begrepp. Det finns givetvis en poäng med att ta det ett helt år (då hade det ju inte varit helt fel med något slags datum när jag började, men det har jag mig veterligen inte).
Vad är då min poäng med klädköpstoppet från början?
Jag har många kläder, garderoben är liksom full. Jag ville visa för mig själv att jag inte behövde köpa mer. Det är ett slags statement, även om det är litet.
Jag köper oftast kläder när det är rea. Mitt klädkonto har således inte varit jättehögt, men varje gång jag inte köper något, sparar jag de pengarna till annat. Särskilt intressant då jag varken förra terminen eller denna tar lån från CSN (endast bidraget).
Kanske lite för att utmana min stolthet. Det har dock inte gått så bra. Jag har fortfarande försökt klä mig så att jag trivs i det jag har på mig, vilket är ganska viktigt för mig. Jag har försökt använda de kläder jag har mer. En del kläder tenderar, trots att jag gillar dem, att ligga eller hänga oanvända. Kanske ibland för att jag tycker att det är för fina, men också en del för att jag tycker att de sitter lite "fel".
Ibland har det varit lite jobbigt eller tråkigt, men mest har det hittills gått riktigt bra. Jag har mycket som jag tycker är fint. Då får jag använda det också.
Men för att komma tillbaka till min fundering. Jag vet inte om jag borde välja mitten på augusti, men just sommaren kan vara extra inspirerande till klädköp. Mitten på juni? (den lätta lösningen)
Äntligen har schemat inför kommande kurs dykt upp. Men VARFÖR har man inte fått reda på att vi faktiskt har en vecka påsklov?! Kanske mer berättigad fråga: Varför frågade jag inte någon som skulle ha kunnat veta en sådan sak?
Gah... Jag skulle, rent hypotetiskt kunna stanna några dagar i Skåne. Men det kostar mig minst 250 kr till (om jag åker på lördagen eller sent på söndagen - vilket inte skulle vara helt fel)... Alternativet är att hitta på andra saker i slutet på påskveckan, men frågan är om det verkligen skulle bli billigare. 250 kr är ju inte så farligt egentligen... Jag har ju faktiskt studiemedel.
Jag har avbokat en tågbiljett (som jag inte hade återbetalningsskydd på) - 329 kr. Och så har jag bokat en flygresa (annat datum). Och så har jag ombokat en flygresa avgift 250 kr (annat datum).
Jag tycker ändå att det blev en helt ok slutnota på resa tur och retur (inkl av- och ombokningar) på 1572 kr. Jag är nöjd.
I övrigt har jag varit ganska trött och seg idag. Och ganska otaggad på det här med studier. (Existentiella lilla frågan: vad håller jag på med?) Hoppas att det vänder snart. Men ikväll ska jag gå på bio med Anna. Kul!
Igår kväll led jag av något som jag tolkade som en kombinerad människotrötthet och människoabstinens. Mycket intressant...
Ok. I natt drömde jag att jag klippte mig själv. Om det där klippandet nu även gått på det undermedvetna så måste det verkligen vara på tiden. Men att försöka själv känns lite riskabelt. Kanske måste få pengarna från CSN (och ta mig tid till det) först...
CSN är för övrigt ett kapitel för sig själv! Jag vet att jag borde ha fixat med att skicka in mina betyg från THS för längesedan, men det blev ju inte riktigt aktuellt förrän nu. Jag hade fyllt i allt det andra och skickat in, sen så fick jag svar ett tag senare att de saknade mina betyg från tidigare utbildning. Ja, just det. Hm. Så då var det bara att kopiera handlingarna och be grannarna skriva på (vidimera). Sen så skickade jag in både inscannade versioner (bildfiler skulle det vara), och med brev... Så jag tycker ju att de borde registerat dem nu. Hm. Ja, får se om det händer något idag. Jag kan ju inte heller skicka in studieförsäkran innan de gett mig rätt att få studiemedel... Spännande, det här!
Och eniro.se har äntligen förstått att jag bara bor på ett ställe! Det skulle kännas lite otäckt om man liksom förökades genom delning, och den ena stannade kvar på stället, medan andra delen flyttade... uhu... usch...
Jag gillar att lämna blod. De som jobbar där är så trevliga så jag sitter och skrattar och myser. Och så är det värsta uppmuntran dessutom:
- Vilka bra hemoglobinvärden du har. (Nickar nöjt. Och undrar försiktigt om inte det kan ha ändrats sedan sist.)
Och sedan: - Redan klar? Det tog bara fem minuter. - Ja, jag är snabb!! :)
Haha... så kul att ta åt sig äran för sådant som bara är. Jag är ju helt oskyldig. :-D
Och äntligen har jag 6 st muggar! Jag råkade slå sönder den senaste när jag gick och handlade efter att jag lämnat blod. Och en tidigare gick sönder i Huset. Måste betyda att detta var min åttonde gång.
Ska kanske ta något annat nästa gång. Om muggarna fortfarande är hela, förstås. :)
Och idag blev jag student vid Stockholms universitet. Dagen gladaste nyhet vara att de flesta av våra föreläsningar kommer att vara på Campus Konradsberg - dvs gamla lärarhögskolans lokaler vid Thorildsplan. För icke stockholmare kan jag meddela att det är på rätt sida stan, vilket innebär en helt acceptabel restid! *lycka*
Tog en fika med Linnéa efter vi slutat våra respektive introduktioner. Mysigt att gå på samma skola!
Dessutom kommer min SL-remsa (kollektivtrafiken) räcka alldeles lagomt tills jag borde kunna få köpa ett SL-studentterminskort. Glädje för den sparande studenten!
Är för övrigt lite bekymrad över min cykel. Bakhjulet går inte att pumpa. Jag misstänker glapp i ventilen, men jag kan givetvis ha fel. Vad gör man åt det i så fall?!
Hjälp. Jag har storhandlat idag. Jag vet inte om jag någonsin köpt mat för så mycket bara till mig själv någon gång. 589,50 kronor landade det på. Ojoj. Jag ska köra storkok o grejer för att ta hand om allt nu i dagarna. Jag får minsann se till att fixa det så att inget blir gammalt. Hemska tanke. Tänkte ju spara pengar. Och det ska man visst göra genom att storhandla. Haha. Hepp. Till mitt försvar kan jag ju påminna om att jag inte hade någonting i vare sig kylskåp eller frys (förutom lite broccoli, lite fryst svamp o lite frysta wokgrönsaker), och inte så fullt i skåpen heller. Så det är ju inte SÅ konstigt.
Och nu till det jag hade tänkt skriva när jag startade datorn. Läs om ni orkar, det blev lite långt. Texten är hämtad ur Bildfaktorn av Magnus Malm, sid 171-174 (jag har försökt att förkorta lite). Kanske är det helt enkelt bättre att läsa hela boken... *blink blink* "Det var inte genom att orka hålla uppe allting eller lyckas förstå allting som genombrottet skedde, utan genom att släppa taget om allting. Alla våra försvar mobiliseras mot just denna punkt, och det är just den punkten vi inte kan gå runt om vi vill bli fria. Vid korset rasar allt vi byggde upp. Katastrof. Befrielse. Jesu död på korset öppnar vår direktkontakt med verkligheten. Där i dunklet stiger vi ur våra krossade bilder och rör trevande vid Gud, varann, världen. Där tar vi också emot koden av våra kriser och förluster. Varje mänskligt lidande som läggs i Jesu hand förenas med hans och leder ut ur bildvärldens instängdhet. Inte minst den mest seglivade självbilden av alla möter sin slutstation vid korset: Offret. 'Där är Guds lamm som tar bort världens synd' säger Johannes Döparen om Jesus. Det är till slut Jesus som är offret, inte jag. För den människa som länge varit inlåst i sin självbild av offer från uppväxt, omständigheter och andra människor, öppnas här en befrielsens källa som vi inte kan finna någon annanstans. Att överlämna sin kära offeridentitet till Jesus och låta honom bära den, innebär tre saker: 1. Att bekänna min synd. (...) Jag har ansvar för mitt liv, och mina val har konsekvenser för hur mitt liv gestaltar sig. (...) Paradoxen är denna: i syndabekännelsen slutar jag böja mig inför omständigheterna, reser mig som människa, för att böja mig inför Gud. 2. Att förlåta dem som har gjort mig illa. Också detta betyder att jag bryter med min identitet som offer för dem, och med den falska form av stolthet som försöka straffa andra genom att inte förlåta dem - men som i själva verket därmed bara låser in mig själv i bitterhet. (...) minnet (är) en nödvändig förutsättning för att kunna förlåta. Fakta och känslor måste få tid och frihet att komma upp till ytan för att jag ska veta vad jag förlåter. (...) (vi) förlåter (...) med viljan. (...) Jesus valde på korset att göra vad hans känslor knappast signalerade i den stunden: 'Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör'. (...) förlåtelsen (är) liksom frälsningen både en handling och en process. Det är bibliskt att säga 'jag är frälst'. Det är också bibliskt att säga 'jag håller på att frälsas'. Och det är bibliskt att säga 'en dag kommer jag att vara helt och hållet frälst'. Mitt viljebeslut öppnar för Guds handlande. 3. Att öppna tacksamheten på vid gavel. Offret stavar ständigt på sin självömkan: Jag har blivit utsatt för mer lidande än någon kan förstå. Tacksamheten stavar ständigt på sin förundran: jag har blivit föremål för mer godhet från Gud än jag kan fatta. I stället för att filtrera allt som händer genom en självbild av offer, där bara det negativa fastnar, söker tacksamheten hela tiden upp de tecken på Guds godhet som bekräftar den goda självbilden: jag är Guds älskade barn. (...) För den som lever i tacksam mottaglighet för Guds godhet känns inte offrets självtröst som ett särskilt spännande alternativ. (...) (...) När jag kommer till Jesus, vet jag att jag är välkommen. Han ensam är totalt befriad från alla bilder av mig. Han försöker inte pressa in mig i några mönster. Han uppfattar mig inte som ett störmoment, vänder sig inte bort eller försöker skydda sig. Han gläds, inte för att jag har gjort något bra utan för att det är jag som kommer. Han förstår mig. Jag måste inte hålla på att förklara allting för honom, eller försvara varför jag känner eller beter mig så, och ändå aldrig veta om han riktigt fattar. Han vet, jag behöver inte säga något. Han ser det goda i mig. Även när han vet att jag inte kan förverkliga det, därför att det finns så mycket jobbigt i mitt liv som går åt andra hållet, ser han min goda vilja och det fina i mig. Och jag vet att han gläds över det. Han stannar kvar hos mig. Ingenting hos mig tycks kunna driva honom på flykten. Han tittar inte på klockan för att dra vidare, han funderar inte på att avsluta relationen, han vill inte heller vara med någon annan, han tröttnar aldrig på att vänta ut mina flyktförsök. Jag vet: även i mörkret är han vänd mot mig. Var skulle en människa våga släppa sina fikonlöv om inte där?"
Sen tänkte jag... Jag försöker att förstå varför jag är som jag är, men kanske kommer det inte att hjälpa mig att veta vad jag vill o kan o ska. Visst kan det vara bra att försöka förstå varifrån man kommer, men är det inte bättre att försöka förstå vart man är (och vart man är på väg)? Det här råkar vara mitt liv. Jag vill ta ansvar för det. Jag vill inte vara bunden av egna o andras bilder. Släpp ut mig!! (Skriket är inte så kvalfyllt som det kan verka. Eller som det kanske borde vara.) :-P
Nu tror jag att frukosten har landat lite, så nu ska jag ut o springa! :-)
Häromdagen grät jag med Therese Alshammar, idag med Susanna Kallur. Alltså. Maximalt oturligt. Om man får påstå det. Jag tycker att man får det.
I övrigt är jag lite i någon slags upplösning. Känns faktiskt lite tråkigt att åka härifrån imorgon. Men det beror också på spänningar inför hösten. Kom på igår att jag inte riktigt vet hur jag ska hinna med allt som jag tänkt mig. Skola, jobba, kyrka, träna, ha ett socialt liv i övrigt (!?).
Får kanske minska en del med vissa saker i kyrkan antar jag.
Och har väl nästan bestämt mig för att inte ta studiemedel... *tugga naglar* (<-- vilket jag ju inte gör)
Och för att spara pengar måste jag skärpa mig med mat och sånt, nu när jag inte kommer att jobba så mycket - där jag ju fått mat. Får ju se om jag kan/får möjlighet att jobba alls. Hoppas!
Sen finns det ju andra saker att få in i programmet. Hej o hå.
