Igår läste jag ut en bok. En sån där missionsbok.
Jag hade haft den med mig på bussen till jobbet i flera dagar, och hade ganska svårt att lägga den ifrån mig. I ärlighetens namn så smusslade jag lite med den, eftersom jag inte vill få folk att tro att jag utbildar mig till terrorist eller nåt liknande. Som man av utsidan att döma nästan skulle kunna tro.
För en liten stund sedan läste jag Matteus kapitel 10. Jesus är inte mjuk. Orden är vassa. Griper tag. Som i ett strupgrepp. Om den bångstyriga själen som vägrar ta emot. Om det förhårdnade hjärtat. Om det liv som inte känner honom. Om mig.
Det som Jesus skickar iväg sina lärjungar till att genomföra och möta, påminner knappast alls om mitt liv. Det är som att det inte är samma väg, samma Mästare, samma Gud... (!?)
Det är lätt att hävda att det beror på att vi lever i en annan tid, annan kultur. Att vi kallar saker vid andra namn. Jag tror inte helt på det. Jag tror att vi (eller det kanske bara är jag) ofta har smutsiga glasögon, Gud blir svår att urskilja. Det är som att det som får oss att känna oss trygga lägger en plastfilm över ögonlocken som förvränger bilden. Men jag vet inte. Gud är stor.
Jag tror att vi behöver omvända oss. Gång på gång. Vill vi? Vill jag?
Kopplingen bok - bibel?
Det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra hände inte bara hände då. Utan också nu (jag tycker att 1974 ligger tillräckligt nära i tiden för att kallas "nu").
Människor blir botade från sjukdomar, befriade från andar, uppväckta från det döda (!) i Jesu namn, förrådda, förföljda o dödade för Jesu skull. I det som ser svagt och svårt ut, syns Gud desto mer.
Och så undrar jag...
Vad håller jag på med?!
Jag menar inte att vi måste söka efter sensationskristendom. Det kan ju missbrukas så lätt (för att skaffa sig pengar och makt genom en from fasad). Men det känns som att vissa saker borde vara mer självklara för mig än vad de har blivit.
------------------------------------
Jag läste en palmsöndagspredikan (som jag fått mig rekommenderad) häromnatten (när det var tänkt att jag skulle ha sovit)... Definitivt tänkvärd. Om att bakom vår tro (uppbyggd av våra föreställningar), hitta en sannare tro. Typ.
Var på nattvardsandakt nu ikväll. Det är starkt med nattvardsbordets avdukning... Långfredagen imorgon. Att få leva med in i döden. För att kunna ta del av påskdagen.
Nedan kommer två låtsasvinterbilder... på den ena ser man upp mot Rinkeby Centrum (tagen på väg hem från jobbet igår eftermiddag kvart över fyra), och den andra är tagen vid hållplatsen Vinsta Gård (på väg till jobbet i morse kvart i sju). Det är ljust både till och från jobbet numera! Det är vår! (!?)
