Fick tillbaka kursens andra skriftliga hemtenta idag. Och det stod samma betyg i den som i den första. Till min enorma förvåning, eftersom jag tyckte att jag använt begrepp utan ordentlig förståelse för dem själv. "Nej, men... Såhär kan hon ju inte göra!" utropade jag spontant när jag fick se resultatet. Helt ologiskt utrop, men jag tyckte verkligen inte att jag var värd det. Men jag måste uppenbarligen ha gjort uppgiften rätt. Skumt. Onödigt vilka kval jag hade inför att skicka in den... Men kanske är det kvalen, pressen och stressen som gör det.
Nu är vi mitt i vårterminens första femveckorskurs. Den är obegripligt fullproppad med litteratur. Jag kommer att vara glad om jag klarar den, för jag kommer kanske hinna läsa max en fjärdedel av allt som ska läsas. "Specialpedagogikens utmaningar i en skola för alla" Vi läser den tillsammans med andra lärarstudenter, och den är därför inte enbart inriktad på förskolan, utan omfattar hela spannet upp till gymnasiet. Men vi kommer att läsa profilinriktad litteratur också. Bra att de gör så. Skulle kännas lite onödigt för blivande förskollärare att läsa om gymnasiets specialpedagogiska dilemman. Nu känns det som att litteraturen är mer övergripande, även om en hel del utgår från situationen i grundskolan.
Jag har också insett det fantastiska med sådana där band som är
insydda i kläder för att de ska vara lättare att hänga upp, men som ofta är i vägen när man väl använder kläderna. Ett avklippt sådant band är alldeles perfekt till "bokbinderi"! Vi har mycket elektronisk litteratur i pdf-format i den här kursen, och utskrivna sidor behöver hänga ihop på något sätt, då häftklamrar inte alltid räcker till. Då gör man helt enkelt hål med hålslag och binder snöret mycket löst om de inre hålen. Binder man för hårt är det krångligare att vända blad. Perfekt!Jag agerar dessutom snåljåp slash miljökämpe och skriver ut varje pdf-sida i fjärdedelsstorlek, och får således plats med åtta sidor på en A4 (fram och baksida). Det blir ganska läsligt. Oftast.
