Ibland blir man riktigt, riktigt ledsen...

...av väldigt underliga anledningar.

Idag fick jag inte jobba, vilket nog var bra med tanke på att jag skulle varit tvungen att tack nej på grund av en förkylning som vräkte sig över mig i fredags kväll vid sovdags (jobbat på en småbarnsavdelning i tre dagar... de håller inte för munnen när de nyser). Förhoppningsvis är jag snart pigg igen.

Men eftersom jag hängde hemma passade jag på att kolla lite lediga jobb. Hittade ett här i Vällingby som jag tror blir jättebra för mig, om jag får det. Kände mig nästan kvalificerad för det. Men tvingades då korrigera mitt CV som aldrig blev riktigt bra på grund av att mallen jag använde i Word krånglade till sig någonstans. Behövde också komplettera med mitt nuvarande timvik. Men hur som helt så kom jag i detta i alla fall till mitt sommarjobb jag hade någon gång på gymnasiet under två år. Pappas gamla jobb på ett sockerbruk. Jag blev då plötsligt osäker på om det verkligen låg i Trelleborg som jag trodde och Googlade på det. Hamnade då i en artikel som en man skrivit om Jordberga sockerbruks nedläggning (år 2001). En jättevacker artikel, och jag började gråta. Blev verkligen jätteledsen. Inte direkt rörd, inte direkt nostalgisk. Mest bara ledsen. Och arg. Och ledsen. Och så började jag tänka massa fåniga tankar i alla tårar, om att jag ville att det skulle vara igång nu (oj, nu blev jag ledsen igen, otippat) och att jag saknade röken och lukten och att få följa med pappa på spännande rundvandringar i de stora industrilokalerna. Och få smaka på helt färskt råsocker från bandet...

Att det kan kännas så hemskt och vemodigt med nedläggningar. Hm. Känner mig lite arg. Fortfarande.

Överskottsenergi

Jag är helt uppe i varv. Sådär bra, med tanke på att jag bör lägga mig om en halvtimma. För en och en halv timma sedan tänkte jag ge mig ut och jogga. Det var första gången på en evighet (nja, något år). Kom iväg kanske kvart tjugo över åtta. Och det var hur trevligt som helst! (Fatta MP3-spelare!) Kruxet var att jag tänkte att eftersom det var så längesedan sist så borde jag ta det lugnt. Så jag tog inte ut mig helt. Vilket innebar att när jag kom in igen efter strechingen hade jag en massa energi kvar. Jättedumt! Vart ska jag göra av den nu? Försökte givetvis hoppa bort den på rumsgolvet, men det kändes konstigt i de strechade musklerna, så jag slutade.

Jag hörde på Opera (för hundra år sedan ungefär eller kanske för tio) att det är bäst att idrotta på förmiddagen, för att vara lagom trött till kvällen. Kan bero på att man blir pigg. Kanske. Hm.

Jag kan ju försöka skriva in viktiga datum i min kalender som jag aldrig läser i om jag inte jobbar eller något annat viktigt.

Appropå jobb, så jag har inte blivit inkallad på två veckor (i morgon har det gått två veckor sedan jag jobbade sist), så jag ringde en annan förskola idag. Det börjar nämligen skaka lite i min tilltro att det ekonomiska kommer att lösa sig enbart på Pärlan. Det var fruktansvärt jobbigt att skriva ansökningsbrevet som jag uppmanades till. Inte som tidigare, för nu har jag ju lite erfarenhet att peka på, men tanken att (om) inte få jobba mer på Pärlan får mig nästan att börja gråta. Att inte få träffa barnen och personalen mer skulle vara jättejobbigt. Jag skulle älska om det gick att kombinera timmar på de olika förskolorna, men det känns ju praktiskt omöjligt eftersom man liksom kallas in efter behov. (Men jag vet ju inte vilka möjligheter det finns på den förskolan jag söker till än.) Ett vikariat skulle ju säkra det för mig ekonomisk, men orsaka sorgsenhet inför bristen av möjlig tid på Pärlan... Jag blir så ledsen av tanken.

Kul att leva lite på hoppet i alla fall.
Svältrisk: Obefintlig.

Kastat i glömskans hav men funnet, delvis försent

Jag har en bekännelse att göra... Mitt minne börjar visa större brister än jag tidigare trott, och det leder till pinsamma upptäckter. Denna insikt kom nämligen till mig för någon timma sedan då jag i godan ro gick upp för att kolla på vår väggalmanacka om någon tänkt att de skulle tvätta idag. Då läste jag till min förvåning och svaga fasa att min församlingsstyrelse ska träffas hemma här imorgon kväll. Detta visste jag givetvis sedan långt tidigare, men det hade tillfälligt vandrat ur mitt medvetande. Det kan man tänka inte borde vålla mig någon större samvetskval, eftersom jag ännu har ett dygn kvar till händelsen i fråga. Det geniala i en människas sätt att minnas aktiverades i denna stund också i mig, och jag kom ihåg att de tre första kvällarna denna vecka var uppbokade till församlingsärenden av olika karaktär. Igår skulle jag sålunda varit på kvällssoppa med SMU-ledarna i kyrkan och planerat årsmötet. Detta hade uppenbarligen helt fallit bort, jag hade dubbelbokat gårkvällen och tänkt att jag skulle lyssna på en föreläsning om "Intelligent Design" på Credoakademin, och när vi bestämde oss för att inte åka så var ju kvällen till synes ledig. Trodde jag. Jag praktiserade denna tro genom att titta på "Tears of the Sun" tillsammans med Ellie och Eva. Och bli arg och upprörd över omänsklighet.

Men nu tack vare min tvättiver (som kanske inte blir av för jag sitter ju här, och ska iväg sen) så kom jag plötsligt ihåg att vi har ett ungdomsrådsmöte i kyrkan ikväll.

Jag misstänker att den stora skurken i detta glömskedrama är min brist på rutiner. Hade jag tittat i min almanacka åtminstone en gång igår hade jag kanske inte missat soppan. Hade jag jobbat så hade jag så klart tittat i den för att kolla arbetstiden. Så... jag blir alltså mer pålitlig när jag jobbar? Oj, oj.

Undrar om de ringer efter mig i morgon?
Vad ska jag servera styrelsen när de kommer?
Hm, hm. Måste handla. Eller baka något.
Beror på om jag jobbar eller inte.