Min titel för veckan.
Känns stort.
Det finns en TV hemma hos katterna.
Ikväll fick jag bland annat lära mig hemligheterna till ett långt liv (eller nåt), samt upplysas om hur en del av deltagarna som gick vidare från American Idol-uttagningen i Atlanta klarade sin audition.
Helkvällen framför teven avslutades med en promenad hem som gick genom Hässelby Gård. Spännande.
måndag, mars 31, 2008
söndag, mars 23, 2008
Intressekonflikt och ansvar
"Ert ja ska vara ett ja, och ert nej ska vara ett nej"
(ev felciterat, men det bjuder jag på isf)
Den femte april har jag lovat åka som ombud på årsmötet för Mälardalens distrikt.
Och det lovade jag eftersom det såg tomt ut i min kalender.
Det var tomt i min kalender eftersom jag hade glömt att skriva upp att det var gospelkördag samma dag (kl. 13-17) där vår kör 1st Garden Gospel kommer att öva tillsammans med gospelkören 2 the Lord från Vällingby, och därigenom bli en kör på ca 50 pers!
Det var också tomt i min kalender för att då när årsmötetsförfrågan kom, så visste jag inte att vi i Hasselkören skulle bli ombedda att sjunga på en 50-årsfest (en medlem i kören som fyller år) på kvällen.
Det var också tomt i min kalender, eftersom jag då inte visste att min syster skulle kunna komma och hälsa på den helgen. Detta kunde varken hon eller jag veta, eftersom min söta lillasyster inte visste förrän helt nyligen att hon förmodligen kommer att ha ledigt från Kolmården då...
Gny o gnäll o skit.
Jag vill inte åka på årsmöte! Jag vill sjunga i kör och träffa min syster!
Men jag har ju sagt att jag kan. (Och sådant som ett årsmöte kan faktiskt vara trevligt det också.)
Och det var ju ingen anmälan på kördagen, för då hade jag ju kunnat hävda att jag redan anmält mig till den när jag råkade lova bort mig till årsmötet.
Och kanske kan jag hitta någon annan som vill vara ombud. Och det hade säkert varit helt ok. Om inte mitt samvete säger mig: "Du har ju lovat att åka."
Gny o gnäll o skit, igen.
Och ponera att jag åker på årsmötet, har jättetrevligt, kommer hem på kvällen, och sedan är med och sjunger i kören på söndagens gospelmässa de sånger som jag faktiskt varit med och övat på redan. (Vilket nog är den mest troliga lösningen just nu.) Sen kommer jag sitta och vara lite sur/nedstämd över att inte få vara med på de andra sångerna, samt över att jag missat kördagen.
Alternativet är att fixa (om det ens går) ett nytt ombud.
Subalternativen bli då:
1. Ulrika kommer hit på fredagen och är med på spelkvällen på tonår (jag har inget annat ansvar för den samlingen än att vara där, vad jag vet just nu iaf). Jag väljer att vara med ett par timmar på kördagen och skippar 50-årsfirandet på kvällen och hänger med syster istället. Jag är sedan med och sjunger i de låtar jag tror mig fixa på söndagens mässa. Ulrika åker igen på sön em, och jag är med på kristen tro-kursen på söndagskvällen.
2. Jag är med på kördagen. Ulrika kommer på lördagskvällen (efter 17). På söndagen är jag med och sjunger i alla de gemensamma körsångerna vid mässan. Och efter kyrkan hänger jag med systern min, skippar kristen tro-kursen, och vinkar adjö när kvällen nalkas.
3. Syster kommer inte. Katarina har tonår på fredagskvällen. Hon har sedan kördag på lördagen och sjunger på 50-årskalas på kvällen. På söndagen sjunger hon med i alla de gemensamma låtarna, och på söndagskvällen (kl 16.30) går hon på kristen tro-kurs.
Inget alternativ är riktigt bra. Alternativ 3 skulle vara fullkomligt om inte den första frasen förstört alltihop. "Syster kommer inte". Nähä.
Och hade hon kommit då så hade alternativet inte varit fullkomligt, för om hon kommit och jag skulle ha gjort allt det upptecknade, så skulle hon få det jättetråkigt, och vi skulle knappt ha träffats alls, vilket skulle göra att jag skulle ha tråkigt på de annars så roliga sakerna, eftersom jag då lika gärna skulle vilja vara med henne. Och att jag dessutom förmodligen dragits med lite samvetskval angående mitt bristande ansvar i årsmötesfrågan hade lagt en dimma över den eventuella lyckan. Å andra sidan kan man tycka att om jag lyckas hitta ett annat ombud, så har jag tagit mitt ansvar. Trots ett brutet löfte. Hm. Vet inte det, jag.
Nu har jag skrivit av mig mitt lilla dilemma... men det förstås... det är ju bara en världslig sak. Man kan inte vara med på allt. Som att det skulle vara en nyhet. Skit.
(ev felciterat, men det bjuder jag på isf)
Den femte april har jag lovat åka som ombud på årsmötet för Mälardalens distrikt.
Och det lovade jag eftersom det såg tomt ut i min kalender.
Det var tomt i min kalender eftersom jag hade glömt att skriva upp att det var gospelkördag samma dag (kl. 13-17) där vår kör 1st Garden Gospel kommer att öva tillsammans med gospelkören 2 the Lord från Vällingby, och därigenom bli en kör på ca 50 pers!
Det var också tomt i min kalender för att då när årsmötetsförfrågan kom, så visste jag inte att vi i Hasselkören skulle bli ombedda att sjunga på en 50-årsfest (en medlem i kören som fyller år) på kvällen.
Det var också tomt i min kalender, eftersom jag då inte visste att min syster skulle kunna komma och hälsa på den helgen. Detta kunde varken hon eller jag veta, eftersom min söta lillasyster inte visste förrän helt nyligen att hon förmodligen kommer att ha ledigt från Kolmården då...
Gny o gnäll o skit.
Jag vill inte åka på årsmöte! Jag vill sjunga i kör och träffa min syster!
Men jag har ju sagt att jag kan. (Och sådant som ett årsmöte kan faktiskt vara trevligt det också.)
Och det var ju ingen anmälan på kördagen, för då hade jag ju kunnat hävda att jag redan anmält mig till den när jag råkade lova bort mig till årsmötet.
Och kanske kan jag hitta någon annan som vill vara ombud. Och det hade säkert varit helt ok. Om inte mitt samvete säger mig: "Du har ju lovat att åka."
Gny o gnäll o skit, igen.
Och ponera att jag åker på årsmötet, har jättetrevligt, kommer hem på kvällen, och sedan är med och sjunger i kören på söndagens gospelmässa de sånger som jag faktiskt varit med och övat på redan. (Vilket nog är den mest troliga lösningen just nu.) Sen kommer jag sitta och vara lite sur/nedstämd över att inte få vara med på de andra sångerna, samt över att jag missat kördagen.
Alternativet är att fixa (om det ens går) ett nytt ombud.
Subalternativen bli då:
1. Ulrika kommer hit på fredagen och är med på spelkvällen på tonår (jag har inget annat ansvar för den samlingen än att vara där, vad jag vet just nu iaf). Jag väljer att vara med ett par timmar på kördagen och skippar 50-årsfirandet på kvällen och hänger med syster istället. Jag är sedan med och sjunger i de låtar jag tror mig fixa på söndagens mässa. Ulrika åker igen på sön em, och jag är med på kristen tro-kursen på söndagskvällen.
2. Jag är med på kördagen. Ulrika kommer på lördagskvällen (efter 17). På söndagen är jag med och sjunger i alla de gemensamma körsångerna vid mässan. Och efter kyrkan hänger jag med systern min, skippar kristen tro-kursen, och vinkar adjö när kvällen nalkas.
3. Syster kommer inte. Katarina har tonår på fredagskvällen. Hon har sedan kördag på lördagen och sjunger på 50-årskalas på kvällen. På söndagen sjunger hon med i alla de gemensamma låtarna, och på söndagskvällen (kl 16.30) går hon på kristen tro-kurs.
Inget alternativ är riktigt bra. Alternativ 3 skulle vara fullkomligt om inte den första frasen förstört alltihop. "Syster kommer inte". Nähä.
Och hade hon kommit då så hade alternativet inte varit fullkomligt, för om hon kommit och jag skulle ha gjort allt det upptecknade, så skulle hon få det jättetråkigt, och vi skulle knappt ha träffats alls, vilket skulle göra att jag skulle ha tråkigt på de annars så roliga sakerna, eftersom jag då lika gärna skulle vilja vara med henne. Och att jag dessutom förmodligen dragits med lite samvetskval angående mitt bristande ansvar i årsmötesfrågan hade lagt en dimma över den eventuella lyckan. Å andra sidan kan man tycka att om jag lyckas hitta ett annat ombud, så har jag tagit mitt ansvar. Trots ett brutet löfte. Hm. Vet inte det, jag.
Nu har jag skrivit av mig mitt lilla dilemma... men det förstås... det är ju bara en världslig sak. Man kan inte vara med på allt. Som att det skulle vara en nyhet. Skit.
fredag, mars 21, 2008
torsdag, mars 20, 2008
Vem följer vi?
Ibland undrar jag.
Igår läste jag ut en bok. En sån där missionsbok.
Jag hade haft den med mig på bussen till jobbet i flera dagar, och hade ganska svårt att lägga den ifrån mig. I ärlighetens namn så smusslade jag lite med den, eftersom jag inte vill få folk att tro att jag utbildar mig till terrorist eller nåt liknande. Som man av utsidan att döma nästan skulle kunna tro.
För en liten stund sedan läste jag Matteus kapitel 10. Jesus är inte mjuk. Orden är vassa. Griper tag. Som i ett strupgrepp. Om den bångstyriga själen som vägrar ta emot. Om det förhårdnade hjärtat. Om det liv som inte känner honom. Om mig.
Det som Jesus skickar iväg sina lärjungar till att genomföra och möta, påminner knappast alls om mitt liv. Det är som att det inte är samma väg, samma Mästare, samma Gud... (!?)
Det är lätt att hävda att det beror på att vi lever i en annan tid, annan kultur. Att vi kallar saker vid andra namn. Jag tror inte helt på det. Jag tror att vi (eller det kanske bara är jag) ofta har smutsiga glasögon, Gud blir svår att urskilja. Det är som att det som får oss att känna oss trygga lägger en plastfilm över ögonlocken som förvränger bilden. Men jag vet inte. Gud är stor.
Jag tror att vi behöver omvända oss. Gång på gång. Vill vi? Vill jag?
Kopplingen bok - bibel?
Det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra hände inte bara hände då. Utan också nu (jag tycker att 1974 ligger tillräckligt nära i tiden för att kallas "nu").
Människor blir botade från sjukdomar, befriade från andar, uppväckta från det döda (!) i Jesu namn, förrådda, förföljda o dödade för Jesu skull. I det som ser svagt och svårt ut, syns Gud desto mer.
Och så undrar jag...
Vad håller jag på med?!
Jag menar inte att vi måste söka efter sensationskristendom. Det kan ju missbrukas så lätt (för att skaffa sig pengar och makt genom en from fasad). Men det känns som att vissa saker borde vara mer självklara för mig än vad de har blivit.
Jag läste en palmsöndagspredikan (som jag fått mig rekommenderad) häromnatten (när det var tänkt att jag skulle ha sovit)... Definitivt tänkvärd. Om att bakom vår tro (uppbyggd av våra föreställningar), hitta en sannare tro. Typ.
Var på nattvardsandakt nu ikväll. Det är starkt med nattvardsbordets avdukning... Långfredagen imorgon. Att få leva med in i döden. För att kunna ta del av påskdagen.
Nedan kommer två låtsasvinterbilder... på den ena ser man upp mot Rinkeby Centrum (tagen på väg hem från jobbet igår eftermiddag kvart över fyra), och den andra är tagen vid hållplatsen Vinsta Gård (på väg till jobbet i morse kvart i sju). Det är ljust både till och från jobbet numera! Det är vår! (!?)
Igår läste jag ut en bok. En sån där missionsbok.
Jag hade haft den med mig på bussen till jobbet i flera dagar, och hade ganska svårt att lägga den ifrån mig. I ärlighetens namn så smusslade jag lite med den, eftersom jag inte vill få folk att tro att jag utbildar mig till terrorist eller nåt liknande. Som man av utsidan att döma nästan skulle kunna tro.
För en liten stund sedan läste jag Matteus kapitel 10. Jesus är inte mjuk. Orden är vassa. Griper tag. Som i ett strupgrepp. Om den bångstyriga själen som vägrar ta emot. Om det förhårdnade hjärtat. Om det liv som inte känner honom. Om mig.
Det som Jesus skickar iväg sina lärjungar till att genomföra och möta, påminner knappast alls om mitt liv. Det är som att det inte är samma väg, samma Mästare, samma Gud... (!?)
Det är lätt att hävda att det beror på att vi lever i en annan tid, annan kultur. Att vi kallar saker vid andra namn. Jag tror inte helt på det. Jag tror att vi (eller det kanske bara är jag) ofta har smutsiga glasögon, Gud blir svår att urskilja. Det är som att det som får oss att känna oss trygga lägger en plastfilm över ögonlocken som förvränger bilden. Men jag vet inte. Gud är stor.
Jag tror att vi behöver omvända oss. Gång på gång. Vill vi? Vill jag?
Kopplingen bok - bibel?
Det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra hände inte bara hände då. Utan också nu (jag tycker att 1974 ligger tillräckligt nära i tiden för att kallas "nu").
Människor blir botade från sjukdomar, befriade från andar, uppväckta från det döda (!) i Jesu namn, förrådda, förföljda o dödade för Jesu skull. I det som ser svagt och svårt ut, syns Gud desto mer.
Och så undrar jag...
Vad håller jag på med?!
Jag menar inte att vi måste söka efter sensationskristendom. Det kan ju missbrukas så lätt (för att skaffa sig pengar och makt genom en from fasad). Men det känns som att vissa saker borde vara mer självklara för mig än vad de har blivit.
------------------------------------
Jag läste en palmsöndagspredikan (som jag fått mig rekommenderad) häromnatten (när det var tänkt att jag skulle ha sovit)... Definitivt tänkvärd. Om att bakom vår tro (uppbyggd av våra föreställningar), hitta en sannare tro. Typ.
Var på nattvardsandakt nu ikväll. Det är starkt med nattvardsbordets avdukning... Långfredagen imorgon. Att få leva med in i döden. För att kunna ta del av påskdagen.
Nedan kommer två låtsasvinterbilder... på den ena ser man upp mot Rinkeby Centrum (tagen på väg hem från jobbet igår eftermiddag kvart över fyra), och den andra är tagen vid hållplatsen Vinsta Gård (på väg till jobbet i morse kvart i sju). Det är ljust både till och från jobbet numera! Det är vår! (!?)
måndag, mars 17, 2008
Gångna tider
Hm... Jag vet att jag som 12-årig melodifestivalsentusiast gjorde ett besviket "fel låt vann"-statement 1994 när Roger Pontare o Marie Bergman vann med "Stjärnorna". Jag har dock numera inte den blekaste aning om vilket bidrag jag tyckte skulle ha vunnit istället.
Jag hoppas dock - av hela mitt musikaliska (?) hjärta - att det inte var detta.
Men med tanke på att jag hade en viss annan musikalisk läggning när jag var yngre, så kan man inte vara säker. Det enda jag vet är att jag med bestämdhet skulle kunnat hävda att jag aldrig har hört låten förut. Vilket skulle ha varit en lögn, eftersom jag måste ha sett Melodifestivalen 1994. Dels för att jag aldrig missade en sådan, och dels för att jag minns just denna frustration över att "fel låt vann".
Ja, där ser man.
Det här är för övrigt ganska dumt, för nu vill jag jättegärna komma på vilken låt som jag hejade på... Tror ni jag lyckas? *skratt*
Jag hoppas dock - av hela mitt musikaliska (?) hjärta - att det inte var detta.
Men med tanke på att jag hade en viss annan musikalisk läggning när jag var yngre, så kan man inte vara säker. Det enda jag vet är att jag med bestämdhet skulle kunnat hävda att jag aldrig har hört låten förut. Vilket skulle ha varit en lögn, eftersom jag måste ha sett Melodifestivalen 1994. Dels för att jag aldrig missade en sådan, och dels för att jag minns just denna frustration över att "fel låt vann".
Ja, där ser man.
Det här är för övrigt ganska dumt, för nu vill jag jättegärna komma på vilken låt som jag hejade på... Tror ni jag lyckas? *skratt*
söndag, mars 16, 2008
Volontärer
Har jag glömt att nämna våra eucadorianska volontärer?
Skandal!
De kom för övrigt i måndags, och ska vara hos "oss" i sex månader. (Vi får delvis dela dem med resten av SMU, men de är mest våra ;)
Två killar, 19 och 21 år gamla.
Gillar dem redan.
Skandal!
De kom för övrigt i måndags, och ska vara hos "oss" i sex månader. (Vi får delvis dela dem med resten av SMU, men de är mest våra ;)
Två killar, 19 och 21 år gamla.
Gillar dem redan.
Liten fundering...
Min stabila läsekrets kan man i princip räkna upp på en hand (möjligen två, men det beror på hur stabil en läsare måste vara för att räknas som stabil).
Det som fascinerar mig är att en av mina stabila läsare verkar befinna sig i Frankrike. Och det förvirrar mig. Men det är roligt. Avslöja dig inte!
Källa: geo visitors
Det som fascinerar mig är att en av mina stabila läsare verkar befinna sig i Frankrike. Och det förvirrar mig. Men det är roligt. Avslöja dig inte!
Källa: geo visitors
lördag, mars 15, 2008
Läsvärt
Fick den här länken av en vän.
Absolut tänkvärt.
Jag längtar efter att bli en bättre lyssnare (och predikare för all del - predikant låter inte som jag - prediktant kanske?).
Absolut tänkvärt.
Jag längtar efter att bli en bättre lyssnare (och predikare för all del - predikant låter inte som jag - prediktant kanske?).
Gula post-it
Mitt liv just nu består till stor del av dem.
De gula post-itlapparna.
Eller kanske inte.
Men min väska innehåller väldigt ofta en eller flera lappar av detta slag.
Intressant?
Nej, inte det minsta.
Fint, så fint
Jag kommer precis ifrån Elin och Mattias vigsel.
Fint och roligt att få vara med.
I like.
(För övrigt så kommer inte förra årets bröllopsboom att upprepas för mig i år. Tre bröllop är väl lagom?)
onsdag, mars 12, 2008
En liten till
Denne lille heter Sven.
Han föddes inatt.
Han är mitt bonusbrorsbarn.
Det är riktigt kul.
Välkommen!
Här kommer förmodligen bild läggas upp snart.
Grattis Fredrik o Josefina!
Han föddes inatt.
Han är mitt bonusbrorsbarn.
Det är riktigt kul.
Välkommen!
Här kommer förmodligen bild läggas upp snart.
Grattis Fredrik o Josefina!
lördag, mars 08, 2008
Andra chansen
Jag har goda grannar.
Jag fick komma över på melodifestivalskväll igen.
Det gick ganska olikt än vad jag hade hoppats.
Och det kan väl vara ok.
Min smak är definitivt inte allenarådande.
Men Nordmans låt ger mig dåliga vibbar.
Trots att jag kan gilla Nordmans låtar, så mådde jag mest halvdåligt varje gång som de avancerade i kvällens tävling.
Musiken är väl bra (förutom den obegripliga versmelodin), och refrängen stark (så jag förstår att den gick hem). Men det är någonting som smakar beskt. Kanske häxbränningen och de religiösa anspelningarna... mycket möjligt. Kanske jag som är för känslig?
Och även om jag tyckte att One Love inte var tillräckligt bra för att gå direkt till final i delfinalen (Sanna Nielsen och Rongedal var bättre), så tyckte jag att den kunde ha fått gå vidare ikväll. Kanske är det häxjakten på Carola (hånskratten som väntar?) som bidrar till att jag mest hade en känsla av obehag när tävligen var slut.
Jag gillade inte ens Luuk ikväll. Men det var kanske inte hans fel.
Jag fick komma över på melodifestivalskväll igen.
Det gick ganska olikt än vad jag hade hoppats.
Och det kan väl vara ok.
Min smak är definitivt inte allenarådande.
Men Nordmans låt ger mig dåliga vibbar.
Trots att jag kan gilla Nordmans låtar, så mådde jag mest halvdåligt varje gång som de avancerade i kvällens tävling.
Musiken är väl bra (förutom den obegripliga versmelodin), och refrängen stark (så jag förstår att den gick hem). Men det är någonting som smakar beskt. Kanske häxbränningen och de religiösa anspelningarna... mycket möjligt. Kanske jag som är för känslig?
Och även om jag tyckte att One Love inte var tillräckligt bra för att gå direkt till final i delfinalen (Sanna Nielsen och Rongedal var bättre), så tyckte jag att den kunde ha fått gå vidare ikväll. Kanske är det häxjakten på Carola (hånskratten som väntar?) som bidrar till att jag mest hade en känsla av obehag när tävligen var slut.
Jag gillade inte ens Luuk ikväll. Men det var kanske inte hans fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
