Mat o Malm

Hjälp. Jag har storhandlat idag. Jag vet inte om jag någonsin köpt mat för så mycket bara till mig själv någon gång. 589,50 kronor landade det på. Ojoj. Jag ska köra storkok o grejer för att ta hand om allt nu i dagarna. Jag får minsann se till att fixa det så att inget blir gammalt. Hemska tanke. Tänkte ju spara pengar. Och det ska man visst göra genom att storhandla. Haha. Hepp.
Till mitt försvar kan jag ju påminna om att jag inte hade någonting i vare sig kylskåp eller frys (förutom lite broccoli, lite fryst svamp o lite frysta wokgrönsaker), och inte så fullt i skåpen heller. Så det är ju inte SÅ konstigt.

Och nu till det jag hade tänkt skriva när jag startade datorn. Läs om ni orkar, det blev lite långt. Texten är hämtad ur Bildfaktorn av Magnus Malm, sid 171-174 (jag har försökt att förkorta lite). Kanske är det helt enkelt bättre att läsa hela boken... *blink blink*

"Det var inte genom att orka hålla uppe allting eller lyckas förstå allting som genombrottet skedde, utan genom att släppa taget om allting. Alla våra försvar mobiliseras mot just denna punkt, och det är just den punkten vi inte kan gå runt om vi vill bli fria. Vid korset rasar allt vi byggde upp. Katastrof. Befrielse.
Jesu död på korset öppnar vår direktkontakt med verkligheten. Där i dunklet stiger vi ur våra krossade bilder och rör trevande vid Gud, varann, världen. Där tar vi också emot koden av våra kriser och förluster. Varje mänskligt lidande som läggs i Jesu hand förenas med hans och leder ut ur bildvärldens instängdhet. Inte minst den mest seglivade självbilden av alla möter sin slutstation vid korset:
Offret. 'Där är Guds lamm som tar bort världens synd' säger Johannes Döparen om Jesus. Det är till slut Jesus som är offret, inte jag. För den människa som länge varit inlåst i sin självbild av offer från uppväxt, omständigheter och andra människor, öppnas här en befrielsens källa som vi inte kan finna någon annanstans. Att överlämna sin kära offeridentitet till Jesus och låta honom bära den, innebär tre saker:
1. Att bekänna min synd. (...) Jag har ansvar för mitt liv, och mina val har konsekvenser för hur mitt liv gestaltar sig. (...) Paradoxen är denna: i syndabekännelsen slutar jag böja mig inför omständigheterna, reser mig som människa, för att böja mig inför Gud.
2. Att förlåta dem som har gjort mig illa. Också detta betyder att jag bryter med min identitet som offer för dem, och med den falska form av stolthet som försöka straffa andra genom att inte förlåta dem - men som i själva verket därmed bara låser in mig själv i bitterhet.
(...) minnet (är) en nödvändig förutsättning för att kunna förlåta. Fakta och känslor måste få tid och frihet att komma upp till ytan för att jag ska veta vad jag förlåter.
(...) (vi) förlåter (...) med viljan. (...) Jesus valde på korset att göra vad hans känslor knappast signalerade i den stunden: 'Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör'.
(...) förlåtelsen (är) liksom frälsningen både en handling och en process. Det är bibliskt att säga 'jag är frälst'. Det är också bibliskt att säga 'jag håller på att frälsas'. Och det är bibliskt att säga 'en dag kommer jag att vara helt och hållet frälst'. Mitt viljebeslut öppnar för Guds handlande.
3. Att öppna tacksamheten på vid gavel. Offret stavar ständigt på sin självömkan: Jag har blivit utsatt för mer lidande än någon kan förstå. Tacksamheten stavar ständigt på sin förundran: jag har blivit föremål för mer godhet från Gud än jag kan fatta. I stället för att filtrera allt som händer genom en självbild av offer, där bara det negativa fastnar, söker tacksamheten hela tiden upp de tecken på Guds godhet som bekräftar den goda självbilden: jag är Guds älskade barn.
(...) För den som lever i tacksam mottaglighet för Guds godhet känns inte offrets självtröst som ett särskilt spännande alternativ.
(...)
(...) När jag kommer till Jesus, vet jag att jag är välkommen. Han ensam är totalt befriad från alla bilder av mig. Han försöker inte pressa in mig i några mönster. Han uppfattar mig inte som ett störmoment, vänder sig inte bort eller försöker skydda sig. Han gläds, inte för att jag har gjort något bra utan för att det är jag som kommer.
Han förstår mig. Jag måste inte hålla på att förklara allting för honom, eller försvara varför jag känner eller beter mig så, och ändå aldrig veta om han riktigt fattar. Han vet, jag behöver inte säga något.
Han ser det goda i mig. Även när han vet att jag inte kan förverkliga det, därför att det finns så mycket jobbigt i mitt liv som går åt andra hållet, ser han min goda vilja och det fina i mig. Och jag vet att han gläds över det.
Han stannar kvar hos mig. Ingenting hos mig tycks kunna driva honom på flykten. Han tittar inte på klockan för att dra vidare, han funderar inte på att avsluta relationen, han vill inte heller vara med någon annan, han tröttnar aldrig på att vänta ut mina flyktförsök. Jag vet: även i mörkret är han vänd mot mig.

Var skulle en människa våga släppa sina fikonlöv om inte där?"

Sen tänkte jag... Jag försöker att förstå varför jag är som jag är, men kanske kommer det inte att hjälpa mig att veta vad jag vill o kan o ska. Visst kan det vara bra att försöka förstå varifrån man kommer, men är det inte bättre att försöka förstå vart man är (och vart man är på väg)?
Det här råkar vara mitt liv. Jag vill ta ansvar för det. Jag vill inte vara bunden av egna o andras bilder. Släpp ut mig!! (Skriket är inte så kvalfyllt som det kan verka. Eller som det kanske borde vara.) :-P

Nu tror jag att frukosten har landat lite, så nu ska jag ut o springa! :-)

Bildfaktorn del 1

Jag valde titel efter en viss aning om att det kan komma fler inlägg av liknande slag.

Det är Magnus Malm igen. Och åter en riktigt bra bok även om jag ännu bara har läst drygt en tredjedel. Jag ska dock inte göra någon recension eller så av den just nu. Mer en annan reflektion.

Jag funderade i natt på om jag kanske bär på något slags bild av att vara "utanför-stående". Att stå utanför. Och att jag kanske därför skulle ha svårt att släppa in. För det måste vara ett slags avancerad konst att släppa in någon när man inte själv är där. Först när man på allvar tagit steget in genom dörren och bosatt sig i sig själv, så kan man med öppet hjärta säga till en annan:
Välkommen in du också!

Sen är jag kanske bara på studiebesök utanför mig själv ibland, så det är förmodligen inte så alienerat som det låter. *ler*

En liten nattlig reflektion, bara. Vet inte om det alls finns någon sanning i den. :)

Göteborg, equmenia o sånt

Från i torsdags tills idag så var jag på equmenias riksstämma.

Jag hade med mig fyra femtonåriga tjejer samt två volontärer. Roligt!
Självklart hade vissa väsentliga saker som mobiltelefon och resväskenyckel glömts hemma, men de var ändå vid gott mod. Sakerna lyckades komma dem till del på lördagsförmiddagen, så sista natten kunde jag äntligen sova på båda mina liggunderlag (bra att jag tagit med två). :)
Jag insåg dock ännu en gång min stora brist i att uppfatta o vidarebefordra information. Vi skulle gå ett slags equmeniamarsch genom Göteborg, och jag fick höra information som skulle spridas vidare. Jag kände mig aningens rörig när jag spred vidare infon jag tyckt mig uppfatta... Kära nån! Trots detta verkade andra ha lyckats väl i spridningen och det hela flöt på bra. Det kändes lite som Jesusmanifestationsmarschen fast i miniatyr och med aningen mera hockeykör och lite mindre allvar men förmodligen lika mycket glädje. När "We are marsching in the light of God", "Jesus älskar alla barnen" och några andra sånger snurrat ett par varv, vandrade vi in i Svenska Mässan där modersamfundskonferensdeltagare och -ombud redan var samlade inför kvällsgudstjänsten. Denna marsch gjorde vi efter det att SMU, SBUF och MKU haft sina enskilda mindre förhandlingar på torsdagen. Så det var ett slags statement - från det gamla till det nya tillsammans. Vi bar stora lila flaggor (equmenias färg), vilket gjorde att man inte alltid såg vart man gick, och att man ibland fastnade i förbipasserande träd. (medveten felfomulering)

Vi sov i klassrum på Skillerska gymnasiet (som mer påminde om ett slott än en skola). Stentrapporna sluttade av slitage. De fungerade dock bra att hänga i. Man kunde sitta där och prata, sjunga och spela. (Vilket blev något av den sena lördagskvällens nöje för min del.)

På fredagen var det storforum med Shane Claiborne. Jag måste nog läsa hans bok. Jag och Ingrid satt och blev arga på oss själva. Det är nyttigt. Till slut blir det kanske konstruktivt?

Helgens stora händelse var givetvis ordinationsgudstjänsten. Flera av mina gamla klass- och skolkamrater ordinerades och jag berördes som vanligt ordentligt. Förutseende som jag var hade jag givetvis pappersnäsdukar med mig. Gud kallar och sänder, samfunden bekräftar och tar emot. Stort.

Jag träffade också vänner från andra håll. Många var med på konferensen, och två var det inte. Ingrid ska jobba på sommarkollo i Göteborg i sommar, så henne hängde jag med vid lunchen på fredagen och på samlingarna med Shane Claiborne. Och så träffade jag Rebecka - en vän jag lärde känna i Blomstermåla - på lördagens lunch innan hon skulle iväg och jobba. Väldigt trevligt.

Idag på gudstjänsten predikade Magnus Malm. Fantastiskt bra, men vi kunde inte stanna på hela predikan eftersom vårat tåg skulle gå 13.12, och kl 12 var predikan ännu inte slut. Hade inte flickorna skyndat på mig lite, så hade jag nog kunnat stanna en liten stund till. Men vi hade planerat för att ha gott om tid, och så blev det. De var dessutom inte lika imponerade av hans predikan som jag var, och om möjligt lite tröttare också, så det var ändå lägligt att gå.

På tåget hem satt det en familj på andra sidan gången. När vi närmade oss Stockholm började jag prata lite med mamman o dottern. Flickan var 2,5 år, så hon påminde om mina dagisbarn. Det var mysigt.

Insikter del 2

"Det här är problemet" säger jag till Gud och pekar. "Nej, mitt barn, här sitter knuten", säger han och rör vid min ömma punkt. "Men det är ju dig jag vill lära känna!" invänder jag. "Det ska du få, men för att det ska bli möjligt måste jag först visa dig några saker i ditt eget liv", svarar Gud.

Ur Vägvisare, Magnus Malm

Kan man läsa en bok profetiskt?

Jag läste ut en bok häromdagen. Den var så... bra. Hela boken var som en talande sticka rakt in i vår kristna kultur, i och utanför kyrkan. Och jag älskade den. Klockren. Profetisk. (Gud låt det viktiga få fäste i mig.)

Läs den. Än en gång vill jag säga läs den.
Viskningar från katakomberna - skisser för en kristen motkultur av Magnus Malm

Och så kommer jag till Lovsång 07, och det handlade om i stort sett samma saker. Mike Pilavachi var helt fantastisk att lyssna till. Klar och tydlig och mycket humor och självdistans.

Om rätt offer/gudstjänst, tjänst för de små, att inte stänga in sig i kyrkan, att inte bli en del av den "jag vill ha"-kultur som vi så tjusigt inlemmas i m.m.

Och jag tänker: "Försöker du säga mig något här Gud?"