Jag känner... befrielse.

Jag var på ett möte idag. Ännu ett icke protokollfört. Och jag kände för en gångs skull mig lättad på riktigt när jag gick därifrån. En sten som följt med hem efter tidigare gånger är borta. Det känns som att bitarna passar ihop bättre nu, och jag kan med mycket större tillförsikt hävda att vi har gjort rätt... Även om det finns en sorg i att det behövde bli så här. Men vi har gjort vad vi kunnat.

Det var en fantastisk gudstjänst idag. Jag vet att jag är lite partisk eftersom jag medverkade i gospelkören... men det var inte bara vi som var bra. Det var mycket folk, predikan var bra och det kändes gott.

Vi tror att det har vänt nu. Vi tror att församlingen kommer att bli starkare av det här.

Jag är glad, mest.


Och sedan har jag börjat gå en hel del sedan ett par dagar tillbaka. Det är min tävlingsinstinkt som satt fart. Jag vikarierar för en tjej nu i tre veckor, och förskolan där jag jobbar är med i en gå-tävling med hjälp av stegräknare. Jag har fått ta över stegräknaren, eftersom man inte ska behöva hålla koll på en sådan när man är i Indien. Mitt mål är att inte lämna tillbaka den med sämre snitt än vad hon hade innan. Men jag har gått ut stark och höjt snittet lite redan (på två dygn lite drygt). Därför har mitt mål också blivit högre... Snacka om motionsmotiverande! (Man blir piggare också.)