NYBOSTRAND ca 17.15
Ja, stilla. En stund emellan.
Stranden vittnar om det myckna regn som föll i förmiddags.
Överallt i sanden finns det spår. Små små gropar. Kratrar i miniformat.
Bris. Vinden är så tunn att havet inte bär någon våg. Endast en knottrig yta över det brunalgiga vattnet.
Vågorna böjer sig i vattenbrynet, ja nästan formas där,
och bildar tunna ränder i vitt obeständigt skum.
Luften är sval, men inte kall.
Sanden är mörkare än vanligt på grund av fukten som måste sugits ner en bra bit. Eller beror det på att dagsljuset silas genom molntäcket som helt uppfyller skyn? Ibland ser jag solen som en ljusblek cirkel.
Havet skvalpar i järngrått. Molnen är klara, lättsamma på något sätt, och går i blått, vitt, grått och ett litet osäkert mått av lila.
En färja lämnar Trelleborgs hamn mindre än en mil bort. En annan syns där ute.
Segelbåtar, kanske nio stycken väl spridda över havspanoramat. En siktar in sig mot Gislövs hamn.
Fiskmåsarna ser lite övergivna ut där de guppar fram längst strandkanten. Andra är fria, i luften.
Hör jag ljudet av ett segelflyg? Ingenting syns.
Nu har det passerat och är på väg bort igen.
Ja. Som sagt. Ibland vill man visa någon ögonblicken. Men det är inte säkert att ögonblicken är där då. Men ögonblicken kommer man ihåg när man bara letar lite i minnet. Som en gång för kanske fem år sedan då jag gick med pappa på stranden och det var månklart. Månen speglade sig i havsytan. Det var ett ögonblick. Stilla. Gick att dela. Eller den aprildagen 2005 nere vid mälarstranden med snö som höll på att smälta i vårsolen bland fågelkvittret. Stilla. Värdefull ensamhet, men säkert delbar. Finns många ögonblick. Där man existerar, stilla.
Ja, stilla. En stund emellan.
Stranden vittnar om det myckna regn som föll i förmiddags.
Överallt i sanden finns det spår. Små små gropar. Kratrar i miniformat.
Bris. Vinden är så tunn att havet inte bär någon våg. Endast en knottrig yta över det brunalgiga vattnet.
Vågorna böjer sig i vattenbrynet, ja nästan formas där,
och bildar tunna ränder i vitt obeständigt skum.
Luften är sval, men inte kall.
Sanden är mörkare än vanligt på grund av fukten som måste sugits ner en bra bit. Eller beror det på att dagsljuset silas genom molntäcket som helt uppfyller skyn? Ibland ser jag solen som en ljusblek cirkel.
Havet skvalpar i järngrått. Molnen är klara, lättsamma på något sätt, och går i blått, vitt, grått och ett litet osäkert mått av lila.
En färja lämnar Trelleborgs hamn mindre än en mil bort. En annan syns där ute.
Segelbåtar, kanske nio stycken väl spridda över havspanoramat. En siktar in sig mot Gislövs hamn.
Fiskmåsarna ser lite övergivna ut där de guppar fram längst strandkanten. Andra är fria, i luften.
Hör jag ljudet av ett segelflyg? Ingenting syns.
Nu har det passerat och är på väg bort igen.
Ja. Som sagt. Ibland vill man visa någon ögonblicken. Men det är inte säkert att ögonblicken är där då. Men ögonblicken kommer man ihåg när man bara letar lite i minnet. Som en gång för kanske fem år sedan då jag gick med pappa på stranden och det var månklart. Månen speglade sig i havsytan. Det var ett ögonblick. Stilla. Gick att dela. Eller den aprildagen 2005 nere vid mälarstranden med snö som höll på att smälta i vårsolen bland fågelkvittret. Stilla. Värdefull ensamhet, men säkert delbar. Finns många ögonblick. Där man existerar, stilla.
2 kommentarer:
Hej Putte! Jag hade garna suttit dar med dig, och stilla njutit av det skanska havet. Vackert beskrivet! Forlat att jag var sa trakig igar. Fram till lordag har vi i princip inga pauser i programmet, mellan 9-21 (antagligen for att vi ska undspillas hemlangtan). Sen kommer jag fa en forhoppningsvis luftig vardag. Vad kul att du har skype! Borde inte huset investera i en webbkamera)? Jag kopte en for 250kr pa claes olsson och den funkar utmarkt! Sa kan vi ses!! Ta hand om dig basta putte, sa hors vi nasta vecka!! KRAM BETTAN (man kan saga det ocksa...)
Mm... jag har faktiskt redan en webkamera... =)
Skicka en kommentar