Glömska?!!

Kära nån.

Igår insåg jag två timmar för sent att jag borde ha varit på ungdomsråd i kyrkan. Det hade jag inte kommit på förrän dagen efter om jag inte tittat på mobilen just då och läst meddelandet jag fått när mötet började.

Och idag när jag satt på bussen hem från jobbet tittade jag så noga i min kalender och såg att kvällen såg så tom ut. Självklart så kom jag en timme för sent på att jag ju tänk att börja i kyrkans kör just ikväll. Och dessutom tydligt informerat körledaren om det.

Mig kan man lita på, minsann!

Typiskt.

Helgupplevelser

Nu ska jag betala/registrera lite räkningar. Det känns bra.

Galen helg. Betänk att jag inte varit helt frisk under veckan som gick. Nu är jag nära på det (frisk).

En dag stod en anatomimodell i hallen. Senare fick vi veta att han hette Ernst och hade kostat 150 kr på Netto.


Timbuktukonsert i fredagskväll starttid ca 22
Slutsats: Nej, jag älskar inte konserter (kanske i så fall de mer stillsamma, där man sitter). Jag älskar inte Timbuktu. Jag tycker inte om att stå tätt tätt ihop med människor jag inte känner som hoppar och trycker och trängs och nästan knuffar omkull i iver att stå främst. Att ha en armhåla i ansiktet och en armbåge i ryggen är inte så angenämnt. Jag förstår inte riktigt det här med omåttlig ljudvolym.
Men allt det är ganska litet mot att Ingrid blev så glad över att jag följde med och att hon älskade konserten. Det var hennes födelsedag. Och det var lätt värt det!

"Vi har Melodifestivalen på TV i ett rum"-festen i lördags starttid ca 18
Slutsats: Ja, jag kan älska fester. Jag gick runt i någon slags minieufori hela kvällen glad över blandningen av människor och att stämningen var så fin. Det kom lagom många, så att det fortfarande kan kallas en stor fest, men enligt tidigare mått så var den nog mera åt mellanhållet. Kvällens TV är åter bortplockad och antennsladden försvann med ägaren. Lite udda känsla kan man ju säga. Men det funkade utmärkt att sitta säkert minst 15 st och titta på finalen i Ingrids och mitt rum.
Tråkigt bara att den inte blev så mycket tid att prata med folk på grund av att finalen tog tre timmar.

Söndagsgudstjänsten starttid ca 11
Insats: Jag genomförde mitt livs första solonummer i ett sångframträdande (nja... har faktiskt sjungit för betydligt färre för någon sommar sedan). Det var modigt och läskigt. Tillsammans med ungdomsdiakonen sjöng jag första och tredje versen, och själv på andra. Med tanke på att jag till och med har haft svårt att sjunga så att min sånglärare hört mig, så var det ett stort framsteg. Men jag darrade i ben och händer när jag stod själv och lugnade mig igen när vi kom in på tredje versen. Hur kan det vara sådan skillnad att vara två?

Efter gudstjänsten tog jag en sväng i affärerna i Vällingby när jag ändå cyklat dit för att ta ut pengar. Passade också på att pumpa däcken i cykelaffären. De skrattade nästan åt skruttigheten på cykeln, och tyckte att jag skulle köpa en ny. Men lånecykeln har fungerat bra hittills och jag har inga planer på att köpa en ny så länge jag har en i Trelleborg. Men när jag kommit hem ställde jag cykeln som jag brukar, och gick in och åt lite innan jag skulle iväg igen till kyrkan på en grundkurs i kristen tro som jag går. När jag lite försent för att jag egentligen skulle hinna dit i tid kommer ut och låser upp låset och drar i cykeln upptäcker jag något väldigt konstigt. Det får mig att snabbt låsa cykeln igen, spring in och lämna hjälmen, och sedan gå ut igen med mobilen i högsta hugg. På väg till bussen ringer jag pastorn och anmäler sen ankomst i förskott.
Senare på kvällen när jag varit hemma i flera timmar och är på väg att gå till sängs, kommer jag plötsligt ihåg cykelns situation och att det nog inte är så bra att stå så allför länge. Så jag aktiverar Ingrid och vi inleder operation "fixa cykeldäcket". Då kanske den allmänne läsaren undrar om det är en vanlig punka som fått mig att flippa ur? Nejdå. Men lösningen var betydligt enklare än vad som först föll oss in. Ingrid tömde luften ur däcket. Och jag pustade ut. Och sedan gick vi och la oss. (Nu är däcket alltså punkigt.) Men då såg det ut ungefär såhär:

Hur hände detta?

Sjuknärvaro?

Jag fick sjukanmäla mina åtta timmar igår. Befann mig alltså hemma, och kände mig inte jättedålig. Närvarade därför fysiskt mina fyra timmar idag, men det kändes som en evighetsplåga. Inte riktigt kanske, men det var lite tungt. Efter två timmars arbete hade jag bortlängtan från förskolan. Kroppen är trött. Det måste vara förkylningen...

Sammanhang. Sammanhang. Sammanhang.

Jag försöker att inte tänka. Jag försöker att bara vara. Det går sådär bra.

Bortlängtan och hemlängtan

Jag befann mig på annan plats i helgen. Nämligen i Örebro. Jag åtnjöt bland annat möten med människor som saknas mig i Stockholm. Och påmindes... vilka fantastiska kvinnor. Det är makalöst (konstigt ord... använder det aldrig) att jag fått lära känna dem. Nåd. Mycket så. Och så insåg jag att jag saknar dem. Att det inte är och är långt till Örebro. Att helger är korta, och att människor är upptagna men närvarande i mötet.

Jag skulle hälsa på hos Lisa och Bettan, och Matilda.
Jag sov en natt i ett imponerande radhus i Almby (där den sköna Josefine befann sig), och en natt i den lägenhet där Lisa och Bettan brukar tillbringa nätterna. Men nu fick jag istället göra mig mer bekant med Hanna, och sova i Bettans säng. Det var också bra.

Jag gav Matilda en snabbvisit innan tåget, och kände en avgrundsdjup sorg (eventuellt en smula för starka ord... lite betryck) över att missa hennes 25-årsfest med ett par timmar.

Och så var det lite ord om att hitta hem. Då fick jag lite hemlängtan.

Idag gick jag hem från jobbet en timme för tidigt. Jag mådde dåligt. Jag har lite olika misstankar om vad som kan ha orsakat det:
1. Sömnlösheten
2. Maten (jag har haft en skumt förhållande till mat i helgen)
3. Förkylningen (mår dåligt när jag hostar)
4. Min hemlängtan (för mycket att tänka på)
5. Hormonerna (fast de är nog i så fall mer skuld till sömnlösheten och hemlängtan än till illamåendet)

Jag misstänker förkylningen men hoppas på sömnbristen. Annars borde jag kanske inte jobba imorgon.

Så jag längtar bort. Och hem. Och efter att bli klar med den svenska kyrkohistorien. Och efter att bli frisk.

Snart femåriga killen på dagis som frågat om jag har en man, repeterade sin fråga idag. Det utmynnade i att jag förklarade att jag har många vänner. Jag blev glad av tanken. Han frågade mig hur många jag hade... Jag svarade inte att det är en fråga per definition, även om jag tänkte det. Kanske skönt att inte veta exakt, men underbart att att inte kunna räkna. Tack!

Nu borde inte jag sitta här förrän om en vecka. Bara så att ni vet. Inte ens nu.

Video, TV och tacos

Som en förgyllning. Äntligen en deltävling på tv. Efter en fantastisk undervisningsvideo om identitet och en lång och intressant diskussion. Jag var i Spånga, oförskämt nära stationen, hemma hos Christins vän Karin. Fatta vad bra det är att känna folk som känner folk. Vi fick tacos, jag och Christin, när de andra gått hem och melodifestivalen skulle börja. Lyx. Ja, gott. Och glass och chokladsås. En toppen lördagseftermiddag och kväll, efter en trevlig vandring runt i Vällingby Centrums alla lämpliga butiker med Ingrid.
Jag var hemma en dryg kvart efter det att vi kollat på Karins dator när bussen gick. 179:an... Säger bara det. Fantastisk buss.

Åtaganden

Nu mycket snart vandrar jag hemifrån för att möta min arbetsförmedlingskontakt... Fick nämligen ett brev från dem igen. De vill så gärna ta hand om mig och jag bara reagerar "Vad vill ni mig!" när det faktiskt var jag som gick dit och skrev in mig även om jag aldrig haft det där obligatoriska mötet. Detta möte ska jag nu gå på. Otäckt. "Vad vill du med ditt liv?" "Vad kan du och vill du göra?" Vad vill dem att jag ska svara på det? Men eftersom jag inte jobbar idag, och de ville ha mig dit inom fem dagar från den 14:e räknat, så känns det synnerligen lämpligt att pallra sig dit just idag. Har kompletterat mina meriter sedan jag varit tvungen att söka nytt lösenord till min profil. Hänger ju aldrig på hemsidan ens.

Undrar lite varför jag ens är inskriven där. Har ju inte bemödat mig att söka till någon a-kassa, och får ändå inga pengar i bidrag som jag riskerar att förlora.

Tar mycket tid att pyssla med. Borde plugga.

Typiskt

Fick låna först Ellies dator och sedan Evas, men det är uppenbarligen bara min dator som har Real Player som råkade vara det enda format livesändningen gick ut på. Min dator är inte tillräckligt bra för att det skulle bli så bra resultat. Därför sitter jag nu i Ellies rum och lyssnar på radio och bloggar. Så det blev lite likt förra lördagen. Förutom att jag just bloggar och inte försöker lösa korsord... Hm. Ska kanske övertyga någon av nämnda damer att installera Real Player för att vara på den säkra sidan tills nästa lördag. Har nämligen startat lite tradition nu genom att sitta ensam två slagerkvällar.

Det känns verkligen lugnt. Jag mår inte heller helt bra, så det är skönt att inte åka iväg någonstans. Jag har varit lite småförkyld hela veckan och har jobbat nästan heltid (fantastiskt bra). Nu kom höjningen på Jessicas bidrag... Kom. Ja, den var väl helt okej, men har nästan redan glömt den. Eller det var kanske orättvist.

Det är väldigt varmt här förresten. Jag har nu sänkt termostaten som jag höjde när det var femton minus utomhus en morgon och fjorton komma nio grader i mitt rum.

Nu ska jag lyssna vidare, på det sista bidraget. Får se om det är så bra som det sägs.

Småsjuka, barn och annat

Jag är ensam hemma. Det är lite tråkigt. Fast då har jag ju lite tid att sitta här i stället. Tråkigt nog hände det inte så mycket på Skype. Jag är sällan där, så då tycker jag att alla ska vara tillgängliga när jag väl kopplar upp mig. Men min syster (som är i Norge denna termin och som jag inte pratat med på mer än en månad) är där men ändå inte. Säger sig ha gäster. Det får hon ha. Det är okej. Nu kom någon hem! Det var nog Ingrid.
Tog en paus i skrivandet och pratade nästan 20 minuter med min bereste kusin som just fått reda på att han fått ett stipendium på 25 000 kr för ännu en resa (och ett examensarbete). Coolt.

Och från jobbet idag en dialog mellan mig och en fyraåring som jag hade lite duster med säkert både före och efteråt "du får inte slå och sparka" "du får inte puttas" "ta inte leksaken från honom/henne" "sluta kasta lego":

- Hur många pojkar har du?
(Jag tänker vad menar han... söner)
- Inga.
- Hur många flickor har du?
- Inga.
- Har du bara en man?
(Inte betoning på "en")
- Nej, inte det heller.
- Är du alldeles ensam?
- Ja, eller nej, jag bor med 1, 2, 3, 4 kompisar.
(visar på fingrarna)
- Hur många är ni?
- Vi är fem!
(Håller upp min hand)
- Så är inte fem.
- Jo. 1, 2, 3, 4, 5.
(Räknar mina fingrar.)

Fatta att man inte är alldeles ensam! Fy vad bra! Typ nåd eller så.

Igår var jag jätteseg (jag är lite småsjuk och går på C-vitaminbrus, Bafucin och Ipren 200 mg för att inte övermedicinera mig - kommer förmodligen snart behöva nässpray på natten). Jag tog då ganska illa vid mig när barnen gjorde en stor grej av att jag "pratar konstigt" och en tjej härmade mig när jag försökte läsa för dem. Det säger de ju typ jämt trots att jag förklarat varför. Och så blev jag sur på att jag reagerar som jag gör. Ibland önskar man förpassa barnen till någonstans där ansvaret ligger på någon helt annan än en själv, oftast tycker man om dem en hel massa, och ibland blir man så glad ena sekunden och så frustrerad den andra. Men så är det de gånger man inte fattar vad man ska göra och håller på att bli galen. Det har jag ännu inte blivit. Galen alltså. Det känns ju betryggande på något sätt.

Slageryra?

Kanske att ta i. Men efter att jag lite halvhjärtat sökt efter någon med tv att besöka för en simpel delfinal fixade jag upp en liten myskväll framför radion allena. Tända ljus, lite chipsrester, te och ett korsord (för att ha något att pyssla med medan jag lyssnade). Klart godkänt sätt att hålla sig lite uppdaterad på.

Idag var det väldans fint väder med 5 grader i skuggan och nästan 20 grader på solsidan. (Hur klär man sig då?) Jag valde kappan. På vägen hem under promenaden jag företagit mig mötte jag en man som jag är lite bekant med genom kyrkan. Det var en sådan där "oj känner inte jag...? Jo just det det var ju han" och båda vänder sig om när vi gått förbi och går tillbaka och hälsar således på varandra och pratar lite artigt i någon minut. Fick en komplimang för min fina kappa och gick gladare hemåt.

Fick alldeles nyss (tja halv elva kanske?) en kram från en övertrött Mirjam som kommit hem från en kort skånevistelse (inkl en begravning) och som gjorde mig den stora äran att komma ner och hälsa, vilket gav mig mycken glädje.
Märker annars att jag är väldigt känslig mot ensamhet när man tvingas till det, det vill säga när man vill vara där andra är med andra vill vara ensamma just då. Problemet existerar knappast när man är fysiskt ensam hemma. Det brukar kunna vara ganska trevligt, bara det inte är alltför långa perioder. Så då kan man ju tänka att jag blir glad att få kortbesök i rummet vid hemkomst (om jag är vaken).

Vi fick storfrämmande idag. När jag kom hem efter min lilla spatsertur stod vår hyresvärd i köket och fixade med taklampan. Så nu äntligen har vi ljus där igen efter över en månads mörker. Tyvärr fick dimern plockas bort eftersom de ändå bara går sönder hela tiden. Nu är det alltså på och av som gäller, och endast en lampa i armaturen fungerar. Men nu när det inte finns en dimer längre kan vi ha en lågenergi däri. Bra bra.

Känner mig inte helt frisk. Hoppas att det hinner gå över innan det börjat. Har jobb i nästa vecka också nämligen och får inte vara sjuk... En stor nackdel med timvikariat. Alla förlorar på om vikarien blir sjuk. (Särskilt om man i stort sett är den enda.) Och inga pengar. Så jag är glad att jag bara har behövt ringa en gång än så länge och säga att jag inte kunde komma. Det var när jag skulle åka till akuten och kolla upp mitt hemmaihopplåstrade ögonbryn.

Internet är minsann inte så tokigt när man vill ha information. Sökte på vad de ihärdiga sprickorna i mungiporna kan vara och det verkar inte vara virus. Det är ju iaf skönt. Men de går under den allmänna termen munsår, och jag har uppenbarligen de rätta medlen för att bemästra... Liten notis om läget.

Luriga drömmar

Kändes som att det var alldeles nyligen jag skrev, men en vecka är inte så nyss ändå.

Drömde för andra gången i morse att de ringde från Pärlan. Det jobbiga är att det är så svårt att komma på om det verkligen är en dröm. Låg länge och funderade, tittade på min mobiltelefon, försökte dra mig till minnes om jag verkligen sprungit i trappan och hållit i en telefon. Jag blev först helt övertygad när telefonen ringde på riktigt. Det är nämligen bara Pärlan som ringer strax före åtta på vardagsmornar hemma hos oss. Då händer alltid samma sak. Jag tänker "Pärlan" och studsar kvickt upp ur sängen, tar några snabba steg genom rummet, springer alternativt går dubbla steg uppför källartrappa och halltrappa och rusar mot telefonen mitt i vardagsrummet och svarar nästan med andan i halsen (tror att jag oftast lyckas svälja den först). Senast jag drömde om ett sådant samtal var det ingen som ringde på riktigt sedan, vilket nästan fick mig att gå lite halvt på nålar hela förmiddagen. Det skulle ju ha varit så jobbigt om de ringt efter mig och jag helt sonika lät bli att dyka upp. Så jag förväntade mig nästan att de skulle ringa för att påpeka min miss. Väldigt skumt hur som... Men ganska kul. Efteråt.