Jag befann mig på annan plats i helgen. Nämligen i Örebro. Jag åtnjöt bland annat möten med människor som saknas mig i Stockholm. Och påmindes... vilka fantastiska kvinnor. Det är makalöst (konstigt ord... använder det aldrig) att jag fått lära känna dem. Nåd. Mycket så. Och så insåg jag att jag saknar dem. Att det inte är och är långt till Örebro. Att helger är korta, och att människor är upptagna men närvarande i mötet.
Jag skulle hälsa på hos Lisa och Bettan, och Matilda.
Jag sov en natt i ett imponerande radhus i Almby (där den sköna Josefine befann sig), och en natt i den lägenhet där Lisa och Bettan brukar tillbringa nätterna. Men nu fick jag istället göra mig mer bekant med Hanna, och sova i Bettans säng. Det var också bra.
Jag gav Matilda en snabbvisit innan tåget, och kände en avgrundsdjup sorg (eventuellt en smula för starka ord... lite betryck) över att missa hennes 25-årsfest med ett par timmar.
Och så var det lite ord om att hitta hem. Då fick jag lite hemlängtan.
Idag gick jag hem från jobbet en timme för tidigt. Jag mådde dåligt. Jag har lite olika misstankar om vad som kan ha orsakat det:
1. Sömnlösheten
2. Maten (jag har haft en skumt förhållande till mat i helgen)
3. Förkylningen (mår dåligt när jag hostar)
4. Min hemlängtan (för mycket att tänka på)
5. Hormonerna (fast de är nog i så fall mer skuld till sömnlösheten och hemlängtan än till illamåendet)
Jag misstänker förkylningen men hoppas på sömnbristen. Annars borde jag kanske inte jobba imorgon.
Så jag längtar bort. Och hem. Och efter att bli klar med den svenska kyrkohistorien. Och efter att bli frisk.
Snart femåriga killen på dagis som frågat om jag har en man, repeterade sin fråga idag. Det utmynnade i att jag förklarade att jag har många vänner. Jag blev glad av tanken. Han frågade mig hur många jag hade... Jag svarade inte att det är en fråga per definition, även om jag tänkte det. Kanske skönt att inte veta exakt, men underbart att att inte kunna räkna. Tack!
Nu borde inte jag sitta här förrän om en vecka. Bara så att ni vet. Inte ens nu.
måndag, mars 05, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
hejhej.
kul att ses i helgen!
hejhej
/Christian
Känner för att skriva precis som Christian... :)
Vad skumt det kändes! Jag kom ju till Örebro från barnlägret på Hjälmargården och inom en timme där hade jag träffat fem vänner! Hur stor är sannolikheten? När jag och Marcus gick ut ur huset fyra minuter efter att vi stötte ihop i korridoren, kom Hanna gående med sin cykel där... och sen var jag iväg och åt lunch med en till (Angeline).
Jaja. Det är verkligen nåd, det här med alla vänner vi har! Låter som en bra helg tycker jag. Men hemlängtan? Till Skåne eller? Jag var där för ett par veckor sen - det ligger kvar, du kan vara lugn...
Kram
...och jag var i Skåne i torsdags senast, fanns kvar då också. Och ska dit på måndag. Kan rapportera om dess existens när jag kommit fram.
Det var en fröjd att ha dig här (Örebro alltså, inte Skåne. Jag är i Örebro nu)!
Skrev ett långt svar på vad jag menade, men det försvann. Förkortad version: Hem - stabilare sammanhang. Olika platser är hemma, och med vänner kan man vara hemma även adresslöst. Och att hos Gud egentligen vara en plats att vara helt hemma på. Att vila i. Fast att man kanske inte är där än. På riktigt.
Skicka en kommentar