Småsjuka, barn och annat

Jag är ensam hemma. Det är lite tråkigt. Fast då har jag ju lite tid att sitta här i stället. Tråkigt nog hände det inte så mycket på Skype. Jag är sällan där, så då tycker jag att alla ska vara tillgängliga när jag väl kopplar upp mig. Men min syster (som är i Norge denna termin och som jag inte pratat med på mer än en månad) är där men ändå inte. Säger sig ha gäster. Det får hon ha. Det är okej. Nu kom någon hem! Det var nog Ingrid.
Tog en paus i skrivandet och pratade nästan 20 minuter med min bereste kusin som just fått reda på att han fått ett stipendium på 25 000 kr för ännu en resa (och ett examensarbete). Coolt.

Och från jobbet idag en dialog mellan mig och en fyraåring som jag hade lite duster med säkert både före och efteråt "du får inte slå och sparka" "du får inte puttas" "ta inte leksaken från honom/henne" "sluta kasta lego":

- Hur många pojkar har du?
(Jag tänker vad menar han... söner)
- Inga.
- Hur många flickor har du?
- Inga.
- Har du bara en man?
(Inte betoning på "en")
- Nej, inte det heller.
- Är du alldeles ensam?
- Ja, eller nej, jag bor med 1, 2, 3, 4 kompisar.
(visar på fingrarna)
- Hur många är ni?
- Vi är fem!
(Håller upp min hand)
- Så är inte fem.
- Jo. 1, 2, 3, 4, 5.
(Räknar mina fingrar.)

Fatta att man inte är alldeles ensam! Fy vad bra! Typ nåd eller så.

Igår var jag jätteseg (jag är lite småsjuk och går på C-vitaminbrus, Bafucin och Ipren 200 mg för att inte övermedicinera mig - kommer förmodligen snart behöva nässpray på natten). Jag tog då ganska illa vid mig när barnen gjorde en stor grej av att jag "pratar konstigt" och en tjej härmade mig när jag försökte läsa för dem. Det säger de ju typ jämt trots att jag förklarat varför. Och så blev jag sur på att jag reagerar som jag gör. Ibland önskar man förpassa barnen till någonstans där ansvaret ligger på någon helt annan än en själv, oftast tycker man om dem en hel massa, och ibland blir man så glad ena sekunden och så frustrerad den andra. Men så är det de gånger man inte fattar vad man ska göra och håller på att bli galen. Det har jag ännu inte blivit. Galen alltså. Det känns ju betryggande på något sätt.