Ibland blir man riktigt, riktigt ledsen...

...av väldigt underliga anledningar.

Idag fick jag inte jobba, vilket nog var bra med tanke på att jag skulle varit tvungen att tack nej på grund av en förkylning som vräkte sig över mig i fredags kväll vid sovdags (jobbat på en småbarnsavdelning i tre dagar... de håller inte för munnen när de nyser). Förhoppningsvis är jag snart pigg igen.

Men eftersom jag hängde hemma passade jag på att kolla lite lediga jobb. Hittade ett här i Vällingby som jag tror blir jättebra för mig, om jag får det. Kände mig nästan kvalificerad för det. Men tvingades då korrigera mitt CV som aldrig blev riktigt bra på grund av att mallen jag använde i Word krånglade till sig någonstans. Behövde också komplettera med mitt nuvarande timvik. Men hur som helt så kom jag i detta i alla fall till mitt sommarjobb jag hade någon gång på gymnasiet under två år. Pappas gamla jobb på ett sockerbruk. Jag blev då plötsligt osäker på om det verkligen låg i Trelleborg som jag trodde och Googlade på det. Hamnade då i en artikel som en man skrivit om Jordberga sockerbruks nedläggning (år 2001). En jättevacker artikel, och jag började gråta. Blev verkligen jätteledsen. Inte direkt rörd, inte direkt nostalgisk. Mest bara ledsen. Och arg. Och ledsen. Och så började jag tänka massa fåniga tankar i alla tårar, om att jag ville att det skulle vara igång nu (oj, nu blev jag ledsen igen, otippat) och att jag saknade röken och lukten och att få följa med pappa på spännande rundvandringar i de stora industrilokalerna. Och få smaka på helt färskt råsocker från bandet...

Att det kan kännas så hemskt och vemodigt med nedläggningar. Hm. Känner mig lite arg. Fortfarande.

Överskottsenergi

Jag är helt uppe i varv. Sådär bra, med tanke på att jag bör lägga mig om en halvtimma. För en och en halv timma sedan tänkte jag ge mig ut och jogga. Det var första gången på en evighet (nja, något år). Kom iväg kanske kvart tjugo över åtta. Och det var hur trevligt som helst! (Fatta MP3-spelare!) Kruxet var att jag tänkte att eftersom det var så längesedan sist så borde jag ta det lugnt. Så jag tog inte ut mig helt. Vilket innebar att när jag kom in igen efter strechingen hade jag en massa energi kvar. Jättedumt! Vart ska jag göra av den nu? Försökte givetvis hoppa bort den på rumsgolvet, men det kändes konstigt i de strechade musklerna, så jag slutade.

Jag hörde på Opera (för hundra år sedan ungefär eller kanske för tio) att det är bäst att idrotta på förmiddagen, för att vara lagom trött till kvällen. Kan bero på att man blir pigg. Kanske. Hm.

Jag kan ju försöka skriva in viktiga datum i min kalender som jag aldrig läser i om jag inte jobbar eller något annat viktigt.

Appropå jobb, så jag har inte blivit inkallad på två veckor (i morgon har det gått två veckor sedan jag jobbade sist), så jag ringde en annan förskola idag. Det börjar nämligen skaka lite i min tilltro att det ekonomiska kommer att lösa sig enbart på Pärlan. Det var fruktansvärt jobbigt att skriva ansökningsbrevet som jag uppmanades till. Inte som tidigare, för nu har jag ju lite erfarenhet att peka på, men tanken att (om) inte få jobba mer på Pärlan får mig nästan att börja gråta. Att inte få träffa barnen och personalen mer skulle vara jättejobbigt. Jag skulle älska om det gick att kombinera timmar på de olika förskolorna, men det känns ju praktiskt omöjligt eftersom man liksom kallas in efter behov. (Men jag vet ju inte vilka möjligheter det finns på den förskolan jag söker till än.) Ett vikariat skulle ju säkra det för mig ekonomisk, men orsaka sorgsenhet inför bristen av möjlig tid på Pärlan... Jag blir så ledsen av tanken.

Kul att leva lite på hoppet i alla fall.
Svältrisk: Obefintlig.

Kastat i glömskans hav men funnet, delvis försent

Jag har en bekännelse att göra... Mitt minne börjar visa större brister än jag tidigare trott, och det leder till pinsamma upptäckter. Denna insikt kom nämligen till mig för någon timma sedan då jag i godan ro gick upp för att kolla på vår väggalmanacka om någon tänkt att de skulle tvätta idag. Då läste jag till min förvåning och svaga fasa att min församlingsstyrelse ska träffas hemma här imorgon kväll. Detta visste jag givetvis sedan långt tidigare, men det hade tillfälligt vandrat ur mitt medvetande. Det kan man tänka inte borde vålla mig någon större samvetskval, eftersom jag ännu har ett dygn kvar till händelsen i fråga. Det geniala i en människas sätt att minnas aktiverades i denna stund också i mig, och jag kom ihåg att de tre första kvällarna denna vecka var uppbokade till församlingsärenden av olika karaktär. Igår skulle jag sålunda varit på kvällssoppa med SMU-ledarna i kyrkan och planerat årsmötet. Detta hade uppenbarligen helt fallit bort, jag hade dubbelbokat gårkvällen och tänkt att jag skulle lyssna på en föreläsning om "Intelligent Design" på Credoakademin, och när vi bestämde oss för att inte åka så var ju kvällen till synes ledig. Trodde jag. Jag praktiserade denna tro genom att titta på "Tears of the Sun" tillsammans med Ellie och Eva. Och bli arg och upprörd över omänsklighet.

Men nu tack vare min tvättiver (som kanske inte blir av för jag sitter ju här, och ska iväg sen) så kom jag plötsligt ihåg att vi har ett ungdomsrådsmöte i kyrkan ikväll.

Jag misstänker att den stora skurken i detta glömskedrama är min brist på rutiner. Hade jag tittat i min almanacka åtminstone en gång igår hade jag kanske inte missat soppan. Hade jag jobbat så hade jag så klart tittat i den för att kolla arbetstiden. Så... jag blir alltså mer pålitlig när jag jobbar? Oj, oj.

Undrar om de ringer efter mig i morgon?
Vad ska jag servera styrelsen när de kommer?
Hm, hm. Måste handla. Eller baka något.
Beror på om jag jobbar eller inte.

Tid och temperatur

Ofta kan man beräkna ungefär hur lång tid någonting tar. Men jag har kommit fram till att när det gäller datorer och spontana långa samtal är det svårare. Det finns visserligen en skillnad. Det är lättare att kontrollera tiden vid samtal.

I förrgår satte jag igång min dator vid tre-fyra tiden på dagen. Syfte: Att ladda upp digitala bilder mot Onoffs hemsida innan deras kampanj med 79 öre/bild vid framkallning av fler än 100 går ut (30 oktober). Det skulle inte vara så krångligt. Jag har gjort det förut med bra resultat på skolans datorer (när de kostade 99 öre/bild). Men det tog hundra år att ladda upp bilderna via Firefox på min dator.

Efter kanske tre timmar hade mindre än hälften laddats upp. Jag försökte en gång till under kvällen.
Vid tolv tiden på natten hade jag ändrat till Internet Explorer och trixat en del och lämnade jag datorn igång och hoppades att bilderna skulle ha laddats färdigt till morgonen... men ack. Jag hade inte räknat med att datorn gick in i vänteläge efter 45 minuter, då endast 70 av 284 bilder laddats in (inte så dåligt). Så när jag startade datorn igen vägrades alla nya bilder tillträde eftersom det avbröts (antar jag).

Klockan var kanske sex på morgonen när jag än en gång startade uppladdningen, ställde om datorns sparfunktion till oändligheten (förutom skärmen på 1 minut), och lämnade datorn åt sitt öde innan jag gav mig av till jobbet.

På eftermiddagen när jag kom hem (vid två-tiden möjligen) så var allt klart!

Mycket frustrationskapande i alla fall. Tid: ca 22 h.

Flera gånger har jag fascinerats över hur länge bussen (179:an) kan stå vid rödljuset som är innan man svänger vänster in i Tensta när man kommer från Rinkebyhållet, när det är rusningstrafik. Helt bisarrt länge. Idag tog jag tiden. Klockan var runt halv fem. Tid: Drygt 8 min.

Ikväll satte vi igång värmen (oljepannan). Vi har väldigt lite olja kvar men vi ska få ny om en vecka och hoppas att vi har så det räcker tills dess.
Temperatur i rummet i vårt rum i källaren: 16,4-16,5 grader C.
Och det var ändå varmast... 15,2 grader på ovanvåningen.
Enorm luftfuktighet i Ingrids rum (allting känns fuktigt), och hon sov med vantar sista natten (ca 16 grader när jag mätte nyss).

Utomhustemperatur idag: tja... 3-5 grader kanske.

Och... en storm ska visst vara i antågande.

Rörigheter

Bla bla bla... kom du enkelhet, kom!!!
Kära nån.
Ja, här är det lungt.
Bra, alltså.
Skönt att det inte går några svallvågor i hjärtat.
Häpp. Jobbigt bara att gamla luftslott skapar visst kaos, även om man vet att de inte är där längre.
Att man är fri från föreställningar.
Blir generad, och generas av att jag reagerar som jag gör. Dåligt. Hur i hela världen kan man mötas normalt? Ok. Konsten att göra bort sig.
Inte nu. Inte idag. Då. Innan. Just nu fullt medveten om vad jag håller på med. (?)

Var på THS idag o lånade om en bok.
Mötte någon. Det var mest det.

Och en annan, mindre komplicerat. (Som förvisso brutit nåt ben vid handen.)

Sen mötte jag Josefine och Emelie. Det var bra. Mycket bra.

Insåg idag också att det verkar finnas en viss tendens i min krets att finna manskap utsocknes. Vad är det där med Örebro? (Eller Uppsala eller Västerås?)
Finns det inga män i Stockholm?
(Känn dig icke glömd, Eme, jag försöker bara skapa en poäng.)

Nej, det bekymrar mig inte så mycket. Inte just nu.

Varför ska det vara så svårt med relationer?

thoughts inspiried of EoC-blog, home conversations and others

Och vidare... Skapade en mat idag som många nog skulle gilla (typ potatisgratäng med strimlad kassler i). Jag kan förstå att man kommer att göra det. Men jag ångrar ändå att jag hade lite purjolök i. För idag äter jag ensam. (Ganska skönt, för då kan jag blogga samtidigt.)

Eva sa adjö (ska till varmare breddgrader). Jessica ringde. Ellie jobbar. Ingrid dansar. Mirjam...?

Det är nåd att få bo såhär!

Titta bara:

Och nu har förkylningen nalkats mig. Man glömmer vad den gör med en. Trots mitt vitlöksförsök igår kom jag alltså inte undan. Kroppen är stel och huvudet lite tyngre än vanligt. Det är kallt i huset. Det sistnämnda har dock inte med mitt tillstånd att göra. Då är det härligt att rosorna blommar (se husblogg).

Irrande på känd plats?

Jag gick vilse vid Fridhemsplan idag när jag sökte efter en uttagsautomat och fick som en liten bonus en kändisskådning. Jag mötte vad jag uppfattade var Vanna Rosenberg instoppandes en snus på trottoaren. Jag hittade ingen automat. Jag hittade en kvinna som kunde berätta för mig hur man kom till tunnelbanan i stället. Det var trevligt. (Försöke anfalla någon som inte såg ut att vara i alltför stressigt tillstånd.)

Fick min femte blodgivarebägare idag. Det känns bra. Jag har numera fyra hela.

Gick och tittade på servisserien som den tillhör, men insåg att det kostar en del om man vill köpa assietter eller något sådant till. Klarar mig nog med bägarna.

Och samtidigt på andra sidan jorden...

Jag läste just Elisabets senaste inlägg på hennes och Christians blogg och uppväcktes av minnen från i våras. När jag lyfte min blick möttes den av en himmel i brand. Hämtade jag kameran? Svar: ja. Dock svårt att fånga färgerna. Lita mest på första bilden.

Vi dansade, jag och mamma

Vi var på "Sånger för livets" efterfest och det var dans. Fatta vilket dansgolv. Superbra stämning, och kul åldersblandning (typ 13-75 år). Och mamma dansade. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Fatta vad kul!

Och tidigare... samtal om alkohol i kyrka och samhälle i min kyrka. Intressant och aktuellt. Kändes viktigt.

Och nu ska mamma och jag sova.

Godnatt!

Tyg var det här!

Köpte världens kanske finaste tyg idag på Läkarmissionen för 5 kr (!).
Att det var så fint hade jag inte tyckt för kanske två år sedan.

Ett universaltyg till fondvägg, eller varför inte som insyningsskydd i ett fönster? Eller helt enkelt bara lägga på ett litet bord som prydnad (ej som duk för ack för fläckar). Men att sy i? Nej. Det är för tunt för en som är ovan, och med risk att förstöra dess mångfasetterade egenskaper.

Beskåda skönheten!



Och närmare...



Och som bonus mina kuddar.