Ja, jag saknar dem. Det insåg jag redan för någon vecka sedan då Lisa (i köket) körde förbi mig i sin bil och tutade och vinkade. Jag vinkade då glatt tillbaka och fick ett gigantiskt leende över läpparna på vägen till min VFU-förskola.
Kan man annat än smälta när en nästan treåring tittar upp på en och säger:
"Ja tycke om dej"
Och från en i personalgruppen:
"De har saknat dig, Katarina."
Och när de som var så små faktiskt kommer ihåg en (efter viss tvekan, såklart).
Jag var ute på gården först en stund. Och sedan följde jag med Stjärnan in. Månenbarnen knackade ivrigt på rutat på dörren mellan avdelningarna: "När kommer du in till oss?"
Jag fick mat på Stjärnan. Sen så gick jag in på Månen och läste ett par böcker.Hjälp vad jag saknar dem!
Sedan hängde jag såklart en stund i personalrummet... Häpp.
Jag fick en teckning och blev glad. Konstnären är fem år. Jag blev grymt imponerad. Titta bara vilka detaljer!



