Helgupplevelser

Nu ska jag betala/registrera lite räkningar. Det känns bra.

Galen helg. Betänk att jag inte varit helt frisk under veckan som gick. Nu är jag nära på det (frisk).

En dag stod en anatomimodell i hallen. Senare fick vi veta att han hette Ernst och hade kostat 150 kr på Netto.


Timbuktukonsert i fredagskväll starttid ca 22
Slutsats: Nej, jag älskar inte konserter (kanske i så fall de mer stillsamma, där man sitter). Jag älskar inte Timbuktu. Jag tycker inte om att stå tätt tätt ihop med människor jag inte känner som hoppar och trycker och trängs och nästan knuffar omkull i iver att stå främst. Att ha en armhåla i ansiktet och en armbåge i ryggen är inte så angenämnt. Jag förstår inte riktigt det här med omåttlig ljudvolym.
Men allt det är ganska litet mot att Ingrid blev så glad över att jag följde med och att hon älskade konserten. Det var hennes födelsedag. Och det var lätt värt det!

"Vi har Melodifestivalen på TV i ett rum"-festen i lördags starttid ca 18
Slutsats: Ja, jag kan älska fester. Jag gick runt i någon slags minieufori hela kvällen glad över blandningen av människor och att stämningen var så fin. Det kom lagom många, så att det fortfarande kan kallas en stor fest, men enligt tidigare mått så var den nog mera åt mellanhållet. Kvällens TV är åter bortplockad och antennsladden försvann med ägaren. Lite udda känsla kan man ju säga. Men det funkade utmärkt att sitta säkert minst 15 st och titta på finalen i Ingrids och mitt rum.
Tråkigt bara att den inte blev så mycket tid att prata med folk på grund av att finalen tog tre timmar.

Söndagsgudstjänsten starttid ca 11
Insats: Jag genomförde mitt livs första solonummer i ett sångframträdande (nja... har faktiskt sjungit för betydligt färre för någon sommar sedan). Det var modigt och läskigt. Tillsammans med ungdomsdiakonen sjöng jag första och tredje versen, och själv på andra. Med tanke på att jag till och med har haft svårt att sjunga så att min sånglärare hört mig, så var det ett stort framsteg. Men jag darrade i ben och händer när jag stod själv och lugnade mig igen när vi kom in på tredje versen. Hur kan det vara sådan skillnad att vara två?

Efter gudstjänsten tog jag en sväng i affärerna i Vällingby när jag ändå cyklat dit för att ta ut pengar. Passade också på att pumpa däcken i cykelaffären. De skrattade nästan åt skruttigheten på cykeln, och tyckte att jag skulle köpa en ny. Men lånecykeln har fungerat bra hittills och jag har inga planer på att köpa en ny så länge jag har en i Trelleborg. Men när jag kommit hem ställde jag cykeln som jag brukar, och gick in och åt lite innan jag skulle iväg igen till kyrkan på en grundkurs i kristen tro som jag går. När jag lite försent för att jag egentligen skulle hinna dit i tid kommer ut och låser upp låset och drar i cykeln upptäcker jag något väldigt konstigt. Det får mig att snabbt låsa cykeln igen, spring in och lämna hjälmen, och sedan gå ut igen med mobilen i högsta hugg. På väg till bussen ringer jag pastorn och anmäler sen ankomst i förskott.
Senare på kvällen när jag varit hemma i flera timmar och är på väg att gå till sängs, kommer jag plötsligt ihåg cykelns situation och att det nog inte är så bra att stå så allför länge. Så jag aktiverar Ingrid och vi inleder operation "fixa cykeldäcket". Då kanske den allmänne läsaren undrar om det är en vanlig punka som fått mig att flippa ur? Nejdå. Men lösningen var betydligt enklare än vad som först föll oss in. Ingrid tömde luften ur däcket. Och jag pustade ut. Och sedan gick vi och la oss. (Nu är däcket alltså punkigt.) Men då såg det ut ungefär såhär:

Hur hände detta?