Kastat i glömskans hav men funnet, delvis försent

Jag har en bekännelse att göra... Mitt minne börjar visa större brister än jag tidigare trott, och det leder till pinsamma upptäckter. Denna insikt kom nämligen till mig för någon timma sedan då jag i godan ro gick upp för att kolla på vår väggalmanacka om någon tänkt att de skulle tvätta idag. Då läste jag till min förvåning och svaga fasa att min församlingsstyrelse ska träffas hemma här imorgon kväll. Detta visste jag givetvis sedan långt tidigare, men det hade tillfälligt vandrat ur mitt medvetande. Det kan man tänka inte borde vålla mig någon större samvetskval, eftersom jag ännu har ett dygn kvar till händelsen i fråga. Det geniala i en människas sätt att minnas aktiverades i denna stund också i mig, och jag kom ihåg att de tre första kvällarna denna vecka var uppbokade till församlingsärenden av olika karaktär. Igår skulle jag sålunda varit på kvällssoppa med SMU-ledarna i kyrkan och planerat årsmötet. Detta hade uppenbarligen helt fallit bort, jag hade dubbelbokat gårkvällen och tänkt att jag skulle lyssna på en föreläsning om "Intelligent Design" på Credoakademin, och när vi bestämde oss för att inte åka så var ju kvällen till synes ledig. Trodde jag. Jag praktiserade denna tro genom att titta på "Tears of the Sun" tillsammans med Ellie och Eva. Och bli arg och upprörd över omänsklighet.

Men nu tack vare min tvättiver (som kanske inte blir av för jag sitter ju här, och ska iväg sen) så kom jag plötsligt ihåg att vi har ett ungdomsrådsmöte i kyrkan ikväll.

Jag misstänker att den stora skurken i detta glömskedrama är min brist på rutiner. Hade jag tittat i min almanacka åtminstone en gång igår hade jag kanske inte missat soppan. Hade jag jobbat så hade jag så klart tittat i den för att kolla arbetstiden. Så... jag blir alltså mer pålitlig när jag jobbar? Oj, oj.

Undrar om de ringer efter mig i morgon?
Vad ska jag servera styrelsen när de kommer?
Hm, hm. Måste handla. Eller baka något.
Beror på om jag jobbar eller inte.