Ibland blir man riktigt, riktigt ledsen...

...av väldigt underliga anledningar.

Idag fick jag inte jobba, vilket nog var bra med tanke på att jag skulle varit tvungen att tack nej på grund av en förkylning som vräkte sig över mig i fredags kväll vid sovdags (jobbat på en småbarnsavdelning i tre dagar... de håller inte för munnen när de nyser). Förhoppningsvis är jag snart pigg igen.

Men eftersom jag hängde hemma passade jag på att kolla lite lediga jobb. Hittade ett här i Vällingby som jag tror blir jättebra för mig, om jag får det. Kände mig nästan kvalificerad för det. Men tvingades då korrigera mitt CV som aldrig blev riktigt bra på grund av att mallen jag använde i Word krånglade till sig någonstans. Behövde också komplettera med mitt nuvarande timvik. Men hur som helt så kom jag i detta i alla fall till mitt sommarjobb jag hade någon gång på gymnasiet under två år. Pappas gamla jobb på ett sockerbruk. Jag blev då plötsligt osäker på om det verkligen låg i Trelleborg som jag trodde och Googlade på det. Hamnade då i en artikel som en man skrivit om Jordberga sockerbruks nedläggning (år 2001). En jättevacker artikel, och jag började gråta. Blev verkligen jätteledsen. Inte direkt rörd, inte direkt nostalgisk. Mest bara ledsen. Och arg. Och ledsen. Och så började jag tänka massa fåniga tankar i alla tårar, om att jag ville att det skulle vara igång nu (oj, nu blev jag ledsen igen, otippat) och att jag saknade röken och lukten och att få följa med pappa på spännande rundvandringar i de stora industrilokalerna. Och få smaka på helt färskt råsocker från bandet...

Att det kan kännas så hemskt och vemodigt med nedläggningar. Hm. Känner mig lite arg. Fortfarande.