Tycker att det egentligen är aningen bisarrt

... att en sträcka som fågelvägen mäter till knappt 8 kilometer tar nästan en timme (53-57 min beroende på resealternativ) att resa i helgkollektivtrafiken...

Privilegier och nåd... mest nåd tror jag

Jag är bekant med och känner så många helt fantastiska människor...
Tanken gör mig lycklig.
Makalöst mycket nåd.

Idag har jag blivit knockad av minst två...

Ofattbart.

(Och varför har jag ingen etikett som heter: "glädje", "lycka" eller "skratt"?? Deprimerande... "Festligheter" är liksom fel ord...)

Stinkande huskur

Fick idag reda på att vi har förskjutit cellgruppsschemat så att det är hemma hos mig nu på onsdag istället för i nästa vecka... Det är väldigt bra. För nu måste jag städa. Och det är verkligen på tiden. Tips på vad jag ska laga för mat, någon?

Idag stannade jag hemma för att rekreera mig. Både igår och idag har jag gett mig på att blanda till en mixtur av vitlök och ingefära för att skrämma sjukan på flykten. Den har varit otäck, men ovanligt ätlig (sväljbar).
Första gången jag gav mig på vitlöksmetoden så pressade jag den på en macka... Det var väldigt obehagligt. Lite mindre spyvarning lyckades jag åstadkomma genom att göra tablettstora bitar av vitlöken som jag svalde ner med vatten. Det blir dock ganska många bitar att svälja ner av 3-4 medelstora/små klyftor, så det var inte så angenämt det heller egentligen. Bara lite mindre plågsamt än smörgåsversionen.

Men igår tog jag två riktigt stora klyftor, pressade dem och blandade med pressad färsk ingefära, hällde på lite citronjuice (från koncentrat - sån där plastcitron, för smakens skull tänker jag) och rörde ut det i lite ekologisk mild naturell yoghurt (den är lite fetare än den oekologiska varianten) och slevade långsamt i mig genom att lägga det långt bak på tungan och svälja, en sked i taget. Sköljde ner varje "sked" med C-vitaminbrus. Blandningen var stark, men det gick faktiskt ganska bra att göra så.

Idag valde jag ännu en variant. Samma sak med vitlök, ingefära och citron som igår, men jag blandade det med lite crème fraiche istället. Av den blandningen så blandade jag ut lite med ännu mer crème fraiche och hade på min linssoppa, och det sista åt jag sedan och sköljde ner med vatten och C-vitaminbrus. Inte alls omöjligt! Jag försökte först utan att bara svälja ner utan vatten, men det blev lite svettigt...

Jag satsar på att vara frisk imorgon, så att jag kan få gjort lite på min VFU-uppgift. (Och slippa ta igen alltför mycket senare.)

Alla planer för dagen strykta...

Jag har halsont.
Typiskt.
Blev ingen gudstjänst alls.
Hade planerat att spela Laserdoom ikväll.

Ska försöka vila mig frisk så jag inte missar så många dagar på VFU:n.
Missade timmar måste nämligen tas igen... *suck*

Facebook, relationer och karaoke

Jag tror att jag kanske använder Facebook lite för mycket. Då tror jag att jag redan har berättat allt av intresse och inte har något kvar att skriva om här. Men det är ju delvis andra som läser bloggen än som är på Facebook... Och tvärtom: Det är ändå ganska få av mina vänner på Facebook som har adressen till min blogg - och då kan jag ju skriva om saker här som jag inte skriver där. (Jag är ju lite hemlig - osökbar... och har inte uppgett min bloggadress i min information där) Samtidigt tror jag att Facebook är en social ventil för mig, även om den egentligen bidrar lite näringsfattigt till relationskontot. Bukfylla, som kan vara ganska trevlig om man håller lite konversationer igång (kan i och för sig väldigt viktigt för vissa relationer, med sådana man inte har möjlighet att träffa så ofta, men som man inte gärna tappar kontakten med). Beroendeframkallande tidsfördriv (noll på relationskontot) ger några små applikationer (spel) som jag använder ganska flitigt...

Jag tror att jag är lite socialt utarmad ibland. Jag har ett ganska stort behov av att ha människor omkring mig, så när jag träffar mina vänner (vilket ändå inte är SÅ sällan) så behöver jag det nästan för mycket. Eftersom jag inte har några relationer i min hemmabas, så måste jag se till att jag träffar folk (och vänner jag känner mig trygg med) så mycket utanför hemmet, så att jag också ibland får lite översvämningar på relationskontot, annars blir jämvikten väldigt svajig (och det blir så tydligt i mig när "det inte räcker"). Jag tror att det var längesedan jag hade översvämningar på relationskontot (i somras möjligen - kanske därför jag älskar Nybostrand om somrarna, nästan alltid folk där), och därför blir det tydligare att jag är ganska känslig. Jag är lite rädd att förvandlas till något som jag inte vill vara (något som kräver och därför kväver vänskap - låter otäckt). Varför ska det vara så svårt att bygga trygga relationer?

Denna reflektion kommer lite ur ingenstans... Det är lite konstigt att jag känner mest såhär när jag nyss har träffat vänner (och varit tvungen att gå). Om jag sitter hemma en hel dag, så är det ofta helt okej, och ibland nästan känslomässigt lättare för då behöver jag inte påminnas om vad jag saknar på samma sätt.

Idag var jag på en fantastiskt trevlig premiärvisning av filmen "Katt-tricket" - en romantisk komediparodi, gjord av två tjejer i min cellgrupp. Det var hur kul som helst! De hade lyckats hyra en salong på biograf Grand på Sveavägen, och vi var finklädda och på premiärhumör allihop. Efteråt var närmare ett trettiotal av gästerna på kinarestaurangen intill och åt buffé. Trevligt, trevligt, och mycket gott. Klockan fyra gick några av oss därifrån. M o M skulle hem till var sin kompis, Ellie skulle på ett slags femtimmars konsertgrejs (och jag hade kunnat få följa med där, men det kostade 300 kr, och det var lite i överkant kände jag), E och H skulle sjunga på en happening med sin gospelkör nu ikväll och följde inte med till restaurangen. Sen fanns det inte så många fler som jag kände frimodighet att hugga tag i, så jag åkte hem efter att ha hängt lite med Ellie innan konserten. Då har jag ändå haft vänner omkring mig i 4 timmar... Men det kändes så fruktansvärt tråkigt att åka hem till ett tomt hus. Men jag har planerat att låna grannens TV lite. De är så gulliga som låter mig låna den, när de inte är hemma.

I skolan är vi mitt i en femveckors VFU-period, och jag är på en förskola 8.30-15 varje dag under veckorna och försöker hitta på saker att göra för att kunna göra mina VFU-uppgifter och examinationer tillfredsställande. I torsdags så hade vi en muntlig examination där vi skulle analysera några samtal som vi hade haft med barnen, så då var jag i skolan istället 9-11. Vi fick också tillbaka vår skriftliga examination som vi lämnat in den 12:e oktober... Den gjorde mig superglad! Jag hade inte hunnit att riktigt läsa igenom den innan jag skickade in den, eftersom klockan var närmare halv fyra på natten när jag blev klar. Den skulle vara inskickad innan åtta på morgonen. Jag var alltså väldigt trött, och inte tillräckligt fokuserad för att bedöma den, så jag lät helt enkelt bli att läsa igenom den ordentligt. Efter det har jag inte vågat läsa den... Förrän i torsdags, alltså.

Efter muntliga examinationen behövde vi inte åka till VFU:n, så jag passade på att hälsa på borta på Pärlan i Rinkeby. Barnen har blivit så stora, och jag blir så glad av att många av dem fortfarande känner igen mig. Jag var där en sväng för ett par veckor sedan för att göra en uppgift från skolan tillsammans med en tjej i mitt studentarbetslag, men då kändes det besöket lite mer formellt, så det var jättemysigt att bara komma dit i torsdags utan att ha någon särskild anledning annat än att jag vill träffa dem.

På kvällen hade vi församlingsmöte i kyrkan med soppa, och vi funderade kring vad församlingen är och vad vi vill att den ska vara. Intressant och trevligt.

Igår var jag på förskolan igen och försökte spåna på hur jag skulle hitta språkspår som barnen var intresserade av att jobba vidare med... Känns lite osäkert med den kommande examinationen. Den ska bygga på saker vi ska göra med barnen utifrån deras intresse som ska beröra språk i vid bemärkelse. Och dessa saker ska vi göra de tre sista veckorna på VFU:n nu... Och efter det ska vi läsa litteraturen som vi sedan ska använda oss av till tentan. Känns lite... svårt. Ja.

Igår kväll åkte jag till Alby för att hänga med I. Hon och tjejen hon delar med har en jättefin lägenhet på sjunde våningen. Jag o I gjorde varma mackor sedan sjöng vi karaoke hela kvällen! Det var fruktansvärt kul! När jag skulle åka hade vi glömt en av sångerna jag sjöng, men sedan ringde hon när jag satt på tunnelbanan och sjöng den för mig. Precis när jag hörde ringsignalen hade jag också kommit på den. Roligt! :) Jag rekommenderar starkt www.karaokeparty.com! Det är typ som Singstar, fast på Internet. Vi tyckte att den var lite bråkig med oss i bedömningen ibland, men att utbudet av sånger var så stort (även olåsta) och att man faktiskt kunde få en form av bedömning, gjorde att vi höll på med det tills vi var tvungna att snabbt skynda oss till tunnelbanan för min hemresa. Man behöver inte ens registrera sig om man bara vill ha bedömningar till varje enskild sång! Men det tror jag att man måste göra om man vill spara resultaten. Petitesser! :)

Nu tror jag att det är dags att sluta!
Nu ska jag gå och borsta tänderna (godiset i Alby var billigt och jag hade kvar en del som jag just åt upp), sen ska jag kanske sjunga lite karaoke innan jag går upp till grannen och tittar på Little miss Sunshine. Blir nog att jag går på gudstjänsten i New Life imorgon... Hoppas att jag orkar till den klockan 10.

Registrera steg

Borde börja anteckna mina steg nånstans så att jag har något som motiverar mig... Typiskt. Har redan börjat glömma. Jag som verkligen försökte komma ihåg!

Men idag har jag över 14600!

Ska föra in det jag minns i ett exceldokument i alla fall....

Om oregelbundenhet och smärre livskriser

Jag ska försöka undvika att kommentera att det var en månad sedan jag skrev sist, men genom denna lilla inledning har jag redan misslyckats.

Man kan ju fundera kring vilken typ av bloggare man är, och vilka ambitioner man har för bloggen. Listan nedan är givetvis ofullständig.

Det finns ju en gigantisk mängd med "varje-dag-bloggare", som genom sin bloggs blotta existens tjänar en massa pengar på Google-annonser som de inte kan kontrollera annat än att nogsamt välja vad de skriver om. Dessa bloggare har läsare som skriker så fort en dag här eller där missas. Bloggaren måste således i förväg varna "imorgon ska jag shoppa hela dagen, och på kvällen måste jag fotografera allt, så jag kommer inte hinna skriva något. Ni bara måste se vilka fynd jag har sett ut! *LOL*" - för att de trogna läsarna inte ska tro att bloggaren blivit bortrövad...

Sedan finns det utpräglade "tema/ämnes-bloggare". En del av dessa kan även ingå i ovan nämnda kategori, men jag tror att det mest är modebloggare som är angelägna om att uppdatera dagligen (detta är givetvis en genuin fördom, men här sysslar jag enbart med generaliseringar). Ämnesbloggaren är angelägen om att synas. Kanske för att hitta nätverk av bloggare med samma inriktning, eller för att sprida sina åsikter. Dessa skriver när de hittat något nytt inom ämnesområdet/temat som de funderar kring, eller vill visa upp.

Sedan finns det dem som har en blogg som sin livlina. När livet gör för ont. Detta påminner lite om temabloggarna, eftersom även dessa bloggare är nätverksskapande. Dessa bloggare skriver troligtvis ganska oregelbundet - sjokvis i perioder. Allt efter hur behovet hos bloggaren ser ut. Dessa bloggar har säkert en terapeutisk/själavårdande funktion.

Så finns det givetvis fotobloggare. Fotografer som delar med sig av sina alster, antingen dagligen, eller efter tillgång på material.

Bloggen kan också vara som en offentlig anslagstavla, ett klotterplank, en plats för lek med ord, uttryck och meningar.
Eller som en resedagbok... Där livet är resan, och bloggaren delar detta liv med dem som inte är där man själv är.
Och kanske en ventil. När man inte kan skrika. Men måste få ur sig bråten.
Beroende på hur livet ser ut skriver den opreciserade bloggaren lite närsomhelst när tiden finns och inspirationen faller på.

Jag tillhör mest kategorin opreciserad. Jag skriver om det jag vill skriva om, när jag tycker mig ha tid med det och när jag tycker mig ha något att säga. Och ibland skriver jag även när jag inte har något att säga. Som nu.

Egentligen ville jag bara ge ett livstecken.
Jag har kanske saker att skriva om, men jag har inte gett det någon tid i sommar. Därför denna bloggtorka.

Jag har haft en mycket fin sommar. Samtidigt har jag minimalt med lust till att börja plugga igen. (Missar registreringen på måndag, men det sätter igång direkt på tisdag sen.) Jag vet inte vad jag håller på med. Just nu har jag liksom ingen lust att bli förskollärare. Men eftersom jag inte har något annat på gång så hoppar jag såklart på igen... Får se hur det går med allt.

Sen var det lite andra tankar jag hade om min återkomst till Stockholm. Men det får jag reda ut då. Det handlar om församling, och var man hör hemma.

Jag återkommer om bröllopet jag var på i helgen, och om det jag ska bevista på lördag.

To share cherries?

Körsbär från Kallerholm.
De röda är sötast, men de svarta är godast!
Mammas gul-röda är slut sedan ett par dagar tillbaka.
Men någon dag till kan jag njuta av morfars.

Utslitet och obrukbart

Jag är inne i en separationsprocess.

När man får blåsor på undersidan av hälen av att gå i ett par för slitna skor, då måste det vara dags att slänga dem. Egentligen har de aldrig varit supersköna, men jag har tyckt att de var snygga och stilrena - och de har oftast inte gett några skoskav. De har passat bra i storleken, men varit lite för platta i sulan. De har varit bra höst- och vårskor temperaturmässigt, för de har inte varit sådär överhettade som vissa skor kan vara, men de har aldrig kunnat stå emot väta särskilt bra. Sådant hänger nog ihop så länge man rör sig i de prisklasser jag gör.

När jag var med mamma på Kallerholm i förrgår för att njuta av sista säsongen körsbär på morfars gård (ska säljas), så klättrade en äcklig liten snigel omkring på min sko och orsakade ett föga tilltalande slemspår. Jag har inte varit väldigt ihärdig i att försöka ta bort det, men innan gudstjänsten igår gjorde jag ett tafatt försök. Istället för ett tydligt spår är det nu ett otydligt, men fortfarande ett mycket synligt spår av att något obehörigt varit på min sko.

Igår kväll rann droppen över. Jag var ute på en promenad med pappa och Anki, och fick såklart ont i hälen. Då tog jag av mig skorna och bestämde mig för att kasta dem. Detta är dock en process. De står på golvet i hallen nu, och jag ska ta med dem ut till soptunnan när jag ska gå hem till pappa om en stund.

Jag har haft dem i många år ändå... Dags att gå vidare.

En liten Nybostrandsredogörelse - galet sommarväder!

Det är sommar. Skitmycket sommar. Det är bra. Då får vi glada, och möjligen lite nöjdare semesterfirare på Nybostrand. Säsongen har kommit igång och sedvanliga missöden har självklart infunnit sig. Dock ännu ingen katastrofal fel- eller dubbelbokning. Men den som väntar på något gott... (eller nåt)

Jag känner mig ganska varm i kläderna, och då menar jag inte endast bokstavligt. För det ÄR hett med en svart t-shirt i lite tjockare bomullskvalitét i en föga fläktande arbetsmiljö. Men det känns att jag har jobbat där förut, och jag känner mig ganska säker på det mesta av det som jag gör där. Det känns bra och kul.

Igår kom Elise (med i samma cellgrupp som jag i Sthlm) och två vänner till henne från Värnamo och bodde över på Nybostrand i tält. De kom över på lite te efter att jag slutat, och imorse åt vi frukost tillsammans på verandan hemma hos pappa. Mycket trevligt!

Igår chockerades vi alla av något på Nybostrand mycket ovanligt. ALGBLOMNING... Tänka sig. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin sett det "på riktigt" förut, så jag tyckte att det var lite spännande. Men det bästa var nog att det hade försvunnit i morse (för att visserligen krypa tillbaka framåt kvällen, men ändå). Bältet med "blomningen" brukar vanligen stanna längre ut i havet och inte riktigt nå in till vår strand, men det har varit ganska vindstilla i några dagar nu (tills idag), så då blir det säkert gynnsammare för algerna. Se nedan för en liten bildkavalkad på sörjan i vattnet.

Ett av de lite festligare missödena som inträffat på Nybostrand hittills i år är att vi vid vår första matleverans skulle få en aktuell orderbok. Etiketten anlände, dock utan fysisk motsvarighet. Om orderboken inte var förklädd, vill säga... till två små flak med konserverade vattenkastanjer. Hur i hela världen det kan ha gått till, är det ingen som begriper! Hur kan man INTE se att vattenkastanjerna inte är den orderbok som etiketten ska sitta på??

På grund av brister i kommunikationen personalen emellan (information i tre led är inte att rekommendera), lyckades vi beställa 30 kg smör (förpackade i tre stycken tiokilos lådor med 500 grams smörpaket), samt två kartonger ägg innehållandes 12 gånger 12 ägg... Så många behöver vi verkligen inte, även om det går åt en hel del vid bakningen. Dessutom råkade vi uppenbarligen beställa 10 kg tomater (i stället för 10 stycken tomater - hade hamnat på fel lista). Dessa missöden var dock till synes ganska lätta att korrigera. Ett samtal till leverantörens kundtjänst löste det så att vi fick returnera de två kartonger smör som inte var öppnade, samt de två stora lådorna med ägg. Tomaterna kände jag viss tveksamhet inför om man kunde "ångra" eftersom de lär bli dåliga till fredag då leverantören kommer med nya varor och hämtar de returnerade. Till min stora förtjusning sa tjejen på kundtjänst att vi får behålla tomaterna, men att hon gör en restnotering (eller vad det nu heter) på dem. Vi fick alltså 10 kg tomater gratis, trots att vi hade råkat beställa dem. Skumt, men mycket glädjande för en lätt chockad föreståndare.

Stugor och platser är ännu inte så välbelagda, men snart är semesterveckorna igång och då brukar det bli trångt. Vecka 29 och 30 är nästan fullbokade redan...

I veckan ska jag jobba på min proffskarriär som körsångerska (sysslade även lite med detta förra året). Jag ska vara med i sångarskaran på sommarkvällen nu på lördag, och vår första övning är imorgon eftermiddag (jag har ledig dag), och det är ju inget konstigt med det. Det mer spännande händer på tisdag kväll. Samtidigt som jag jobbar (själv dessutom), ska jag delta i sångövningen vi har då. Även på lördagskvällen jobbar jag - tack och lov inte själv - så det ska nog gå bra. Eftersom jobb och övning, och jobb och uppträde är i samma byggnad så ska det hela troligtvis gå att genomföra, men jag får alltså i praktiken betalt för att sjunga tillsammans med andra som sjunger för nöjets och underhållningens skull. Och allt med kassörens goda minne... (han har inte sagt emot, i alla fall) Häpp...

Mums...