Hat är ett starkt ord - allergi?

Kanske kompenserar jag andras tystnad med att tjattra desto mer själv.
Eller så har jag bara mycket jag vill säga just nu.

Det finns få grejer som gör mig så galen som kedjebrev. Dessa skuldtyngda små notiser som kan innehålla massa fint, och sedan massa äckeldravel som "önska dig något innan du läser detta, och om fyra dagar så vet du varför... skicka till x antal personer, och till mig också om du bryr dig om mig den minsta lilla gnutta"

blablablabla

Detta är för övrigt inget personangrepp mot någon som nån gång råkat skicka kedjebrev till mig, utan mer min frustration över fenomenet. (Och sedan kan ni då ju veta att jag aldrig blir glad när jag får ett... men man kan ju klippa bort kedjebrevsbiten om innehållet i övrigt är fint och bra! Då skulle jag må mycket bättre...)

Mig veterligen finns ännu ingen medicin mot kedjebrevsallergi... och jag är en notorisk kedjebrytare... (återfallsbrottsling?)

Jag skriver inte på namnlistor via mail heller, om det inte är en länk till en sida (då är det absolut inga problem, för listan ifråga är EN och namnen är samlade på ETT ställe). För listor i mail verkar fullständigt bisarrt. Skriver jag på ett och skickar till tio så står ju jag på mängder av listor när/om de väl kommer fram....

Jag avslutar med en bön som kom med dagens kedjepost, en liten pärla:

Sankta Theresas Bön

Låt det idag finnas frid inom dig.
Må du lita på Gud att du är exakt var du är menad att vara.
Glöm inte bort de oändliga möjligheterna som föds från tro.
Må du använda de gåvorna som du har fått,

och ge vidare den kärlek som har givits till dig.
Må du vara tillfreds i vetskapen om att du är ett Guds barn.

Låt den närvaron sätta sig i din kropp,

och ge din själ friheten att sjunga, dansa, lovorda och älska.
Den finns där för oss alla.

Brustenhetens skumma ögon

I vår förkrosselse ropar vi till Dig.
Om nåd.
I all vår förtvivlan skymtar vi Dig i skuggorna.
När all vår ork är i botten, när vi kastas mellan hopp och uppgivenhet.
Är Du också där.
När vi missförstår, när vi sårar, när vi inte kan hålla tyst.
Ser Du på oss och Dina ögon är fulla av tårar.
När vi håller tyst, när vi drar oss bort från sorgen.
Skriker Du i tystnaden.
Bortom försoningen, bortom det vi hoppats på.
Lyser fortfarande ett ljus.

Gud.
Kom med helande.
Kom med försoning.
Kom med barmhärtighet, förlåtelse och hopp.

Varför kan ingen lära oss om hur man är människa?
Eller är det kanske det Du gör...
"Det är inte de friska som behöver en läkare"

Kyrie, kyrie eleison.

Insikter del 2

"Det här är problemet" säger jag till Gud och pekar. "Nej, mitt barn, här sitter knuten", säger han och rör vid min ömma punkt. "Men det är ju dig jag vill lära känna!" invänder jag. "Det ska du få, men för att det ska bli möjligt måste jag först visa dig några saker i ditt eget liv", svarar Gud.

Ur Vägvisare, Magnus Malm

Insikter

Uppenbarligen har jag lätt för att bli betryckt. När man inte varit det på ett tag (månader eller kanske veckor eller till och med dagar) glömmer man liksom bort det, eller tror att man vuxit bort från det. Men det är förmodligen en del av mig. Men jag går inte och tänker på det jämnt. Det är bra. Nåd och så.

Liljors frömjöl är extremt gulfärgat trots att det ser rött ut. (Som saffran?)
När jag plockade bort mina fula (tidigare så vackra) vissnade liljor från den vita fönsterkarmen blev den sistnämnda väldigt gul. När jag sedan försökte torka bort det med bara vatten blev det betydligt värre. Men tack vare att jag hade ett allrengöringsspray gick det plötsligt väldigt lätt och ångesten la sig genast. Uppenbarligen är färgen i frömjölet inte vattenlöslig. Kan vara en lärdom om inte annat. När jag sedan åkte till jobbet var naglarna på högra handen charmigt gula, och diverse vackra fläckar på handryggen. Hade glömt att titta där. Det mesta var dock borta vid dagens slut. (inte hand och naglar förstås)

Fikusar (vet inte om de är benjamin eller citron) mår bra av att få fikusnäring. Särskilt när jorden varit totalt urlakad.

Hur i hela världen ska man kunna lära sig att hantera livet,

när livet inte är intresserat av att bli hanterbart?

Jag är fortfarande hel

Det var församlingsråd (styrelsemöte) ikväll.
Ibland känns det som jag håller på att gå sönder.
Inte för att jag inte litar på de andra, det gör jag, det är ett mycket bra råd.
Men det var det vi pratade om.
Det känns som att vi står på en knivsegg (som någon sa).
Undrar hur det går på församlingsmötet på söndag...

Gud, ta det här nu!!! *ett inbordes skrik*

Sömn är nog viktigt

Jag har sovit för lite på sistone. Ska skärpa mig.

Jag misstänker att det är därför jag har varit lite ledsen idag. För att jag är trött. Då blir man känsligare.

Men också för att jag faktiskt fann en anledning till att vara ledsen.

Att det ska vara så svårt för människor att förstå varandra.

Att det ska vara så svårt att förstå sig själv.

Den som är nyfiken får veta saker

Inte så spännande kanske... :)
Men jag ville faktiskt veta.

Åbrodd
Artemisia abrotanum
Compositae

Växtbeskrivning:
Åbrodd är en starkt
doftande flerårig växt som blir c:a 80 cm hög. Bladen är trådsmala. Den blommar
sällan på våra breddgrader.
Blommorna är gröna och mycket små. Den är nära
släkt med malörten men doften är en helt annan. Doften är sötaktig och påminner
om parfym.

Odling:
Åbrodd är en lättodlad växt.
Odlas i halvskugga till full sol. Då blir den vackrast. Jorden skall vara lätt,
torr och väldränerad.

Användning:
Används som brännvinskrydda, till doftpåsar och
kryddbuketter.

Faster Katarina

Jag ska bli bonusfaster!
Fredrik och Josefina väntar en liten en till mars -08...
Kära nån. :)
Grattis fina ni.

Jag antar att det är Fredrik som är fotografen.

Bilden är lånad från Fredriks o Josefinas blogg.

Tidsmiss?

Ojoj. Här gäller det att vara vaken.

Jag hade satt min väckarklocka på halv nio, eftersom jag skulle upp och baka ut ett bröd. Så startade jag datorn bara för att kolla mailen, och tyckte att det var konstigt att datorns klocka låg så mycket efter (att det var en hel timme reflekterade jag inte över). Jag försökte således uppdatera klockan över internet, till ingen nytta. Då slog det mig... tittade på min väggklocka igen, tittade på mobilen, och slutligen på min radiokontrollerade lilla digitala. Och när jag insett att den sistnämnde stämde med datorns tittade jag i min kalender. Såklart att sommartiden slutat. Så nu har jag en timme extra. :) Ganska skönt att jag slapp upptäcka det när jag kom till kyrkan, även om jag har tillräckligt nära för att kunna gå hem igen.

Klockan är bara nio och jag har varit uppe sen halv åtta. Tja. Ganska trevligt, även om jag inte skulle ha sagt nej till en extra timmes sömn.

Stora bloggdöden

...heter den Facebook, månne?

En liten fundering kring lunchtid en fredag då solen skiner med höstens begränsade värme.