Igår var och var sen borta

Igår lämnade jag Huset. Det ni. Jag tog mitt pick och pack och stack. Möbler och grejer och en hel del kläder for till kyrkan i hyrd lastbil från Statoil och med Emelies hjälp (Tack!). Jag och kläder och andra prylar for till Skåne. Jag insåg hur hemskt dålig jag är på att planera packning. Jag hade fem kollin att släpa hem. Intelligent!? Men det gick faktiskt. Flyttgrejerna ska vi inte tala om. Jag hade säkert kunna reducera ner tio lådor/påsar bara genom att fixa lite fler banankartonger.

Hemresan var ett kapitel för sig. I lastbilen stod radion på och de varnade för att femtio tåg i södra Sverige ställts in. Jag ringde SJ strax över halv fyra (tunnelbanan från Vällingby skulle gå halv fem) och gladde mig över att det bara var fem minuters kö. Tåget 17.20 skulle gå, men enligt min informatör kunde det bli upp till 1 h och 40 minuter föresenat vid ankomsten till Malmö. Väl ombord på tåget ombads alla resenärer som skulle till Linköpng och Norrköping att stiga av eftersom vårt tåg skulle ledas om via katrineholm och jönköpng. Kanske 20 minuter senare fick vi veta att det ändå skulle gå som planerat, men med ersättningsbuss mellan Tranås och Nässjö. Banvallen var bortspolad och rälsen hängde i luften (min eventuellt felaktiga tolkning, men ungefär så sa de). Bussen tog drygt en timme. Sen var vi äntligen på tåget söderut igen. Missade bussen från Malmö som jag skulle ha tagit med 1,5 timmar, men eftersom den bara går 23.15 och 00.15, så var jag nödgad att ta den sista. Var således i Trelleborg strax före 01.00 där jag blev hämtad av min fantastiska pappa (som skulle upp och jobba idag).

Jag ska också jobba idag. Första dagen. Min syster har hoppat in för mig nu på förmiddagen, så jag kunde ta det lite lugnt. Tänkte gå dit nu.
Utanför fönstret vajar träden rejält i vinden.

Glädje och vemod

Så var jag där.
På vägen, i allén.
Jag hade gått där förut, många gånger.
Men idag. Gråten låg nära.
Jag gick i ett uppdrag.
Jag gick för att komma till en plats där jag kunde bli klar.
Biblioteket var nästan tomt.
Jag lämnade in boken jag burit i ett år.
Jag tog bort den sista halvsidan från mitt PM.
Mailade iväg det. Skrev ut.
Gick till Rune och sa: Nu är jag klar.

Men där på vägen. Där sörjde jag att skolans portar inte längre skulle öppnas för mig. Jag har inte längre en tag. Jag kan inte längre komma in på skolan.

När jag vet om jag blir godkänd i kursen jag äntligen blivit klar med, så ska jag kolla om jag kan ta ut en högskoleexamen. Jag blev tipsad om det. Det låter väl fint om inte annat...

Och jag är glad. Glad att mitt ständiga dåliga samvete kan lätta.

Och jag och Ingrid bekymrade oss över en text i den nya "Jubla i Herren 3". Den var inte fel. Absolut inte. Men det var ord som man sjunger i alla andra sånger. Så vi skrev om den. Nu är det mer en översättning i samma stuk liksom. Och vi är glada.

Om framtiden intet nytt

Eller mer... en vacker helg.

I fredags kämpade jag med min rest, och fick ytterligare uppskov. Nu känns det som att jag jobbar på nåder, och vill verkligen bli klar imorgon förmiddag så att jag kan åka till skolan och lämna den.

För varken igår eller idag hade jag så mycket tid till att jobba med den.

Igår gick jag på en vigsel. Det var fantastiskt!
Att träffa flera stycken från min ungdomsledartid (en av "mina" dåvarande tonåringar gifte sig... oj. Hon är ju 21 i år.) gjorde mig helt lycklig.
Ett citat: "När ska du komma hem till Blomstermåla igen?" Sen kom hon på sig själv med att det var ju inte så många som var kvar. Själv flyttar hon efter sommaren. Lilla Elle har tagit studenten. Det ni! Samma sköna tjej. Jag älskar de där människorna. De är nästan lika galna som jag. Eller jag blir mer galen när jag är med dem. Och jag njuter av det.
Sen att se att bruden har hittat hem. Det är vansinnigt vackert.


Sen hängde jag med in till stan med några som jag lärde känna i B-måla och som åkt upp för att vara med om vigseln. Så nu har jag varit i Kaknästornet också. Och ätit jättegott på en mysig italiensk restaurang i Gallerian, Fiore eller något sånt. Och eftersom jag fullständigt missbedömt vädret (det var varmt när jag åkte till bröllopet!) köpte jag mig en tröja på H&M.
Strax före halv åtta var jag i Filadelfiakyrkan på en ordinationsgudstjänst. Det var andra gången samma dag jag var nära att gråta. Det är så stort. Att se hur en nyligen examinerad teologistudent plötsligt får bära titeln pastor. Att de blivit valda, inte bara av Gud (stort nog), utan också av ett helt samfund samt att en församling väntar på dem. Några av dessa nykläckta pastorer har betytt mycket för mig, så jag kände mig så glad tillsammans med dem. Det mer spännande var bara att erkänna att jag inte var på väg åt samma håll. Jag får inte vara i sådana sammanhang. Jag får konstiga längtor. Det får vara så. Jag är tacksam att jag fått vara med på ett litet mantelsömnstygn i deras liv. Mött fantastiska människor. Det är stort.

Idag följde jag med Ingrid, Linnea och Given till gudstjänsten i New Life, eftersom min kyrka har börjat med sommarandakter på söndagskvällar i stället för förmiddagsgudstjänst. Och vem ser jag där om inte allra finaste Lisa. Fick hänga med henne och Hanna (som också dök upp) hela eftermiddagen sen. Tack ni. För att ni är.

Min pastor ringde. Jag har någonstans att bo i höst om jag vill. Ska bara komma på om jag ska vara här först.

Och sen kom jag hem halv åtta bytte om och satt lite med plugg. Ingrid, Linnea och Given spelade lovsång i köket. Sen cyklade jag och handlade strax efter nio, kom tillbaka, åt lite och hängde med de andra samt Linneas syster Stina som liksom från ingenstans bara var här.

Nu ska jag ta en timme och se om jag kan komma lite längre med textbearbetningen. Det är sent. Men jag ska vara effektiv.

Det är mycket nu...

Jag har kört fram och tillbaka med en bil jag lånat från en familj i kyrkan. Till Läkarmissionen och till återvinningsstationen i Lövsta. Både ligger härligt nära, men för långt för att bara släpa.

Nu är det bara lite stora möbler kvar som jag hoppas att Läkarmissionen hinner hämta innan vi flyttat. Två bord, två soffor. Ja.

Jag har också äntligen ringt och meddelat företag om att vi flyttar ut och familjen in, och anmält adressändring. Skriver mig hos mamma i sommar, för jag är ju faktiskt bostadslös.

För övrigt kan jag meddela att min framtid någonstans efter sommaren är som ett tomt blad. Det är spännande, och lite läskigt. Nu måste jag komma på vart jag vill vara i höst, och vad jag vill göra. Jag tror att mamma är den som blev mest besviken över att jag inte ska bli pastor...

Jag har också pratat med mitt sommarjobb och insett att de tänkt att jag skulle börja jobba under tre dagar då jag fortfarande befinner min 65 mil bort. Jag fick också en större befattning än vad jag tänkt mig, och är lite orolig.

Jag har dessutom en vecka på mig att bli klar med min rest från förra vårterminen, annars får jag inte mina poäng... Ska fika lite frukt och macka nu, sedan ska jag köra på.

Dålig timing

Om ni undrar så är jag inte där jag skulle vilja vara just nu. På bröllopsfest på Lövsta Gård i Bro. Klockan 14 var jag inte i S:t Tomaskyrkan i Vällingby på vigsel.

Förklaring?
Strax efter 19 igår började jag må dåligt. 21.20 gick jag och la mig helt utmattad.
Magens innehåll behagade komma upp vid tre tillfällen 22.10, 22.30 och 00.30. Och idag har jag varit lagom utslagen, hungrig, törstig och allmänt tung i huvudet.

(Förstår inte hur människor kan framkalla kräkningar självmant. Man måste verkligen hata sig själv.)

Nu mår jag bättre, men inte helt bra. Jag har ju inte så mycket näring i kroppen som där borde vara. Vågar inte stoppa i mig hur mycket som helst. Och så är jag seg. Men jag är glad att det inte höll på längre inatt.
Ingrid har tagit hand om mig idag och varit i kyrkan och lämnat presenten. Glad.

Jag har inte fått klä upp mig, som jag längtat efter.
Jag fick inte vara med när Cissi och Fredrik blev förenade genom löftena.
Jag får inte vara med nu när detta firas.

Jag överlever, men det hela känns väldigt trist.

Jag undrar jag

...är det någon som har sett min lilla minimala mascara någonstans?
Det är ett varuprov, därav storleken. Men det är den jag brukar använda. Tyvärr så sällan att jag knappast minns var jag var när jag använde den senast. Och så vet jag att jag har två ganska nya mascara som jag fick i julas någon gång, och dem hittar jag inte heller. Illa det här. Tänkte ju slå på stort på bröllopet imorgon. Hm.

Bröllopspresenten är i alla fall inhandlad, inslagen och kortet skrivet.
Jag har en klänning och accesoarer, samt en tanke om frisyr.
Men mascaran, var är den?

Jag kan ha glömt den i Trelleborg i påskas, men det förklarar ju inte de oöppnades bortvaro. Det är ett mysterium det här.

Nu ska jag ut på mascarajakt.

Bröllop del 1

Om ni undrar över titeln så beror det på att jag förmodligen kommer skriva en hel del fler inlägg på bloggen med liknande innebörd.

Jag är nämligen bjuden på fem bröllop i sommar. Den sista inbjudan kom idag (tack TH!). Jag tänker också att jag ska gå på en vigsel i Bro, där en av mina gamla ungdomar blir fru. Tre av tolv blivande makar är äldre än mig (mannen i alla tre fallen). Givetvis är jag inte bitter. Tack och lov.
Fatta vilken fantastisk sommar!

Mycket klänningar, och presenter blir det.

Första vigseln äger rum redan nu på lördag, så jag tänker gå en vända till Vällingby centrum och se om jag upptäcker något fint att ge. Hm... dags att börja bestämma prisklass, annars kommer det gå utför mot sista svängen i augusti. (Se upp TH!)

Den som väntar på nått gott...

Så mycket i huvudet de senaste dagarna. Det syntes i vardagsrummet där alla mina saker hamnade. Men nu är det bara att vänta och se. Och kanske göra annat jag har att göra. Köpa bröllopspresent nr 1 för i sommar t.ex. Det kommer nämligen att köpas fyra till. Göra färdigt mitt historisk teologi-pm och det kommer att ta lååång tid.

Jag köpte två klänningar idag. Undrar om det berodde på att jag var på gott humör? Solen brukar göra det lättare att handla. Men de var fina.

Glömska?!!

Kära nån.

Igår insåg jag två timmar för sent att jag borde ha varit på ungdomsråd i kyrkan. Det hade jag inte kommit på förrän dagen efter om jag inte tittat på mobilen just då och läst meddelandet jag fått när mötet började.

Och idag när jag satt på bussen hem från jobbet tittade jag så noga i min kalender och såg att kvällen såg så tom ut. Självklart så kom jag en timme för sent på att jag ju tänk att börja i kyrkans kör just ikväll. Och dessutom tydligt informerat körledaren om det.

Mig kan man lita på, minsann!

Typiskt.

Helgupplevelser

Nu ska jag betala/registrera lite räkningar. Det känns bra.

Galen helg. Betänk att jag inte varit helt frisk under veckan som gick. Nu är jag nära på det (frisk).

En dag stod en anatomimodell i hallen. Senare fick vi veta att han hette Ernst och hade kostat 150 kr på Netto.


Timbuktukonsert i fredagskväll starttid ca 22
Slutsats: Nej, jag älskar inte konserter (kanske i så fall de mer stillsamma, där man sitter). Jag älskar inte Timbuktu. Jag tycker inte om att stå tätt tätt ihop med människor jag inte känner som hoppar och trycker och trängs och nästan knuffar omkull i iver att stå främst. Att ha en armhåla i ansiktet och en armbåge i ryggen är inte så angenämnt. Jag förstår inte riktigt det här med omåttlig ljudvolym.
Men allt det är ganska litet mot att Ingrid blev så glad över att jag följde med och att hon älskade konserten. Det var hennes födelsedag. Och det var lätt värt det!

"Vi har Melodifestivalen på TV i ett rum"-festen i lördags starttid ca 18
Slutsats: Ja, jag kan älska fester. Jag gick runt i någon slags minieufori hela kvällen glad över blandningen av människor och att stämningen var så fin. Det kom lagom många, så att det fortfarande kan kallas en stor fest, men enligt tidigare mått så var den nog mera åt mellanhållet. Kvällens TV är åter bortplockad och antennsladden försvann med ägaren. Lite udda känsla kan man ju säga. Men det funkade utmärkt att sitta säkert minst 15 st och titta på finalen i Ingrids och mitt rum.
Tråkigt bara att den inte blev så mycket tid att prata med folk på grund av att finalen tog tre timmar.

Söndagsgudstjänsten starttid ca 11
Insats: Jag genomförde mitt livs första solonummer i ett sångframträdande (nja... har faktiskt sjungit för betydligt färre för någon sommar sedan). Det var modigt och läskigt. Tillsammans med ungdomsdiakonen sjöng jag första och tredje versen, och själv på andra. Med tanke på att jag till och med har haft svårt att sjunga så att min sånglärare hört mig, så var det ett stort framsteg. Men jag darrade i ben och händer när jag stod själv och lugnade mig igen när vi kom in på tredje versen. Hur kan det vara sådan skillnad att vara två?

Efter gudstjänsten tog jag en sväng i affärerna i Vällingby när jag ändå cyklat dit för att ta ut pengar. Passade också på att pumpa däcken i cykelaffären. De skrattade nästan åt skruttigheten på cykeln, och tyckte att jag skulle köpa en ny. Men lånecykeln har fungerat bra hittills och jag har inga planer på att köpa en ny så länge jag har en i Trelleborg. Men när jag kommit hem ställde jag cykeln som jag brukar, och gick in och åt lite innan jag skulle iväg igen till kyrkan på en grundkurs i kristen tro som jag går. När jag lite försent för att jag egentligen skulle hinna dit i tid kommer ut och låser upp låset och drar i cykeln upptäcker jag något väldigt konstigt. Det får mig att snabbt låsa cykeln igen, spring in och lämna hjälmen, och sedan gå ut igen med mobilen i högsta hugg. På väg till bussen ringer jag pastorn och anmäler sen ankomst i förskott.
Senare på kvällen när jag varit hemma i flera timmar och är på väg att gå till sängs, kommer jag plötsligt ihåg cykelns situation och att det nog inte är så bra att stå så allför länge. Så jag aktiverar Ingrid och vi inleder operation "fixa cykeldäcket". Då kanske den allmänne läsaren undrar om det är en vanlig punka som fått mig att flippa ur? Nejdå. Men lösningen var betydligt enklare än vad som först föll oss in. Ingrid tömde luften ur däcket. Och jag pustade ut. Och sedan gick vi och la oss. (Nu är däcket alltså punkigt.) Men då såg det ut ungefär såhär:

Hur hände detta?