Glädje och vemod

Så var jag där.
På vägen, i allén.
Jag hade gått där förut, många gånger.
Men idag. Gråten låg nära.
Jag gick i ett uppdrag.
Jag gick för att komma till en plats där jag kunde bli klar.
Biblioteket var nästan tomt.
Jag lämnade in boken jag burit i ett år.
Jag tog bort den sista halvsidan från mitt PM.
Mailade iväg det. Skrev ut.
Gick till Rune och sa: Nu är jag klar.

Men där på vägen. Där sörjde jag att skolans portar inte längre skulle öppnas för mig. Jag har inte längre en tag. Jag kan inte längre komma in på skolan.

När jag vet om jag blir godkänd i kursen jag äntligen blivit klar med, så ska jag kolla om jag kan ta ut en högskoleexamen. Jag blev tipsad om det. Det låter väl fint om inte annat...

Och jag är glad. Glad att mitt ständiga dåliga samvete kan lätta.

Och jag och Ingrid bekymrade oss över en text i den nya "Jubla i Herren 3". Den var inte fel. Absolut inte. Men det var ord som man sjunger i alla andra sånger. Så vi skrev om den. Nu är det mer en översättning i samma stuk liksom. Och vi är glada.