Åtaganden

Nu mycket snart vandrar jag hemifrån för att möta min arbetsförmedlingskontakt... Fick nämligen ett brev från dem igen. De vill så gärna ta hand om mig och jag bara reagerar "Vad vill ni mig!" när det faktiskt var jag som gick dit och skrev in mig även om jag aldrig haft det där obligatoriska mötet. Detta möte ska jag nu gå på. Otäckt. "Vad vill du med ditt liv?" "Vad kan du och vill du göra?" Vad vill dem att jag ska svara på det? Men eftersom jag inte jobbar idag, och de ville ha mig dit inom fem dagar från den 14:e räknat, så känns det synnerligen lämpligt att pallra sig dit just idag. Har kompletterat mina meriter sedan jag varit tvungen att söka nytt lösenord till min profil. Hänger ju aldrig på hemsidan ens.

Undrar lite varför jag ens är inskriven där. Har ju inte bemödat mig att söka till någon a-kassa, och får ändå inga pengar i bidrag som jag riskerar att förlora.

Tar mycket tid att pyssla med. Borde plugga.

Typiskt

Fick låna först Ellies dator och sedan Evas, men det är uppenbarligen bara min dator som har Real Player som råkade vara det enda format livesändningen gick ut på. Min dator är inte tillräckligt bra för att det skulle bli så bra resultat. Därför sitter jag nu i Ellies rum och lyssnar på radio och bloggar. Så det blev lite likt förra lördagen. Förutom att jag just bloggar och inte försöker lösa korsord... Hm. Ska kanske övertyga någon av nämnda damer att installera Real Player för att vara på den säkra sidan tills nästa lördag. Har nämligen startat lite tradition nu genom att sitta ensam två slagerkvällar.

Det känns verkligen lugnt. Jag mår inte heller helt bra, så det är skönt att inte åka iväg någonstans. Jag har varit lite småförkyld hela veckan och har jobbat nästan heltid (fantastiskt bra). Nu kom höjningen på Jessicas bidrag... Kom. Ja, den var väl helt okej, men har nästan redan glömt den. Eller det var kanske orättvist.

Det är väldigt varmt här förresten. Jag har nu sänkt termostaten som jag höjde när det var femton minus utomhus en morgon och fjorton komma nio grader i mitt rum.

Nu ska jag lyssna vidare, på det sista bidraget. Får se om det är så bra som det sägs.

Småsjuka, barn och annat

Jag är ensam hemma. Det är lite tråkigt. Fast då har jag ju lite tid att sitta här i stället. Tråkigt nog hände det inte så mycket på Skype. Jag är sällan där, så då tycker jag att alla ska vara tillgängliga när jag väl kopplar upp mig. Men min syster (som är i Norge denna termin och som jag inte pratat med på mer än en månad) är där men ändå inte. Säger sig ha gäster. Det får hon ha. Det är okej. Nu kom någon hem! Det var nog Ingrid.
Tog en paus i skrivandet och pratade nästan 20 minuter med min bereste kusin som just fått reda på att han fått ett stipendium på 25 000 kr för ännu en resa (och ett examensarbete). Coolt.

Och från jobbet idag en dialog mellan mig och en fyraåring som jag hade lite duster med säkert både före och efteråt "du får inte slå och sparka" "du får inte puttas" "ta inte leksaken från honom/henne" "sluta kasta lego":

- Hur många pojkar har du?
(Jag tänker vad menar han... söner)
- Inga.
- Hur många flickor har du?
- Inga.
- Har du bara en man?
(Inte betoning på "en")
- Nej, inte det heller.
- Är du alldeles ensam?
- Ja, eller nej, jag bor med 1, 2, 3, 4 kompisar.
(visar på fingrarna)
- Hur många är ni?
- Vi är fem!
(Håller upp min hand)
- Så är inte fem.
- Jo. 1, 2, 3, 4, 5.
(Räknar mina fingrar.)

Fatta att man inte är alldeles ensam! Fy vad bra! Typ nåd eller så.

Igår var jag jätteseg (jag är lite småsjuk och går på C-vitaminbrus, Bafucin och Ipren 200 mg för att inte övermedicinera mig - kommer förmodligen snart behöva nässpray på natten). Jag tog då ganska illa vid mig när barnen gjorde en stor grej av att jag "pratar konstigt" och en tjej härmade mig när jag försökte läsa för dem. Det säger de ju typ jämt trots att jag förklarat varför. Och så blev jag sur på att jag reagerar som jag gör. Ibland önskar man förpassa barnen till någonstans där ansvaret ligger på någon helt annan än en själv, oftast tycker man om dem en hel massa, och ibland blir man så glad ena sekunden och så frustrerad den andra. Men så är det de gånger man inte fattar vad man ska göra och håller på att bli galen. Det har jag ännu inte blivit. Galen alltså. Det känns ju betryggande på något sätt.

Slageryra?

Kanske att ta i. Men efter att jag lite halvhjärtat sökt efter någon med tv att besöka för en simpel delfinal fixade jag upp en liten myskväll framför radion allena. Tända ljus, lite chipsrester, te och ett korsord (för att ha något att pyssla med medan jag lyssnade). Klart godkänt sätt att hålla sig lite uppdaterad på.

Idag var det väldans fint väder med 5 grader i skuggan och nästan 20 grader på solsidan. (Hur klär man sig då?) Jag valde kappan. På vägen hem under promenaden jag företagit mig mötte jag en man som jag är lite bekant med genom kyrkan. Det var en sådan där "oj känner inte jag...? Jo just det det var ju han" och båda vänder sig om när vi gått förbi och går tillbaka och hälsar således på varandra och pratar lite artigt i någon minut. Fick en komplimang för min fina kappa och gick gladare hemåt.

Fick alldeles nyss (tja halv elva kanske?) en kram från en övertrött Mirjam som kommit hem från en kort skånevistelse (inkl en begravning) och som gjorde mig den stora äran att komma ner och hälsa, vilket gav mig mycken glädje.
Märker annars att jag är väldigt känslig mot ensamhet när man tvingas till det, det vill säga när man vill vara där andra är med andra vill vara ensamma just då. Problemet existerar knappast när man är fysiskt ensam hemma. Det brukar kunna vara ganska trevligt, bara det inte är alltför långa perioder. Så då kan man ju tänka att jag blir glad att få kortbesök i rummet vid hemkomst (om jag är vaken).

Vi fick storfrämmande idag. När jag kom hem efter min lilla spatsertur stod vår hyresvärd i köket och fixade med taklampan. Så nu äntligen har vi ljus där igen efter över en månads mörker. Tyvärr fick dimern plockas bort eftersom de ändå bara går sönder hela tiden. Nu är det alltså på och av som gäller, och endast en lampa i armaturen fungerar. Men nu när det inte finns en dimer längre kan vi ha en lågenergi däri. Bra bra.

Känner mig inte helt frisk. Hoppas att det hinner gå över innan det börjat. Har jobb i nästa vecka också nämligen och får inte vara sjuk... En stor nackdel med timvikariat. Alla förlorar på om vikarien blir sjuk. (Särskilt om man i stort sett är den enda.) Och inga pengar. Så jag är glad att jag bara har behövt ringa en gång än så länge och säga att jag inte kunde komma. Det var när jag skulle åka till akuten och kolla upp mitt hemmaihopplåstrade ögonbryn.

Internet är minsann inte så tokigt när man vill ha information. Sökte på vad de ihärdiga sprickorna i mungiporna kan vara och det verkar inte vara virus. Det är ju iaf skönt. Men de går under den allmänna termen munsår, och jag har uppenbarligen de rätta medlen för att bemästra... Liten notis om läget.

Luriga drömmar

Kändes som att det var alldeles nyligen jag skrev, men en vecka är inte så nyss ändå.

Drömde för andra gången i morse att de ringde från Pärlan. Det jobbiga är att det är så svårt att komma på om det verkligen är en dröm. Låg länge och funderade, tittade på min mobiltelefon, försökte dra mig till minnes om jag verkligen sprungit i trappan och hållit i en telefon. Jag blev först helt övertygad när telefonen ringde på riktigt. Det är nämligen bara Pärlan som ringer strax före åtta på vardagsmornar hemma hos oss. Då händer alltid samma sak. Jag tänker "Pärlan" och studsar kvickt upp ur sängen, tar några snabba steg genom rummet, springer alternativt går dubbla steg uppför källartrappa och halltrappa och rusar mot telefonen mitt i vardagsrummet och svarar nästan med andan i halsen (tror att jag oftast lyckas svälja den först). Senast jag drömde om ett sådant samtal var det ingen som ringde på riktigt sedan, vilket nästan fick mig att gå lite halvt på nålar hela förmiddagen. Det skulle ju ha varit så jobbigt om de ringt efter mig och jag helt sonika lät bli att dyka upp. Så jag förväntade mig nästan att de skulle ringa för att påpeka min miss. Väldigt skumt hur som... Men ganska kul. Efteråt.

Realisationskap och annat matnyttigt

Jag ber det allra ödmjukaste om ursäkt till den frekvente bloggläsaren för det svek jag gjort mig skyldig till genom att inte ha skrivit på nästan tre veckor.

Men jag har inte hängt så mycket i den ickemateralistiska världen som cyberrymden utgör.

Jag måste få berätta om min jackor! En liten blågrå, och en lång kappa med svårdefinierat yttre (beige m.m.). Jag insåg nämligen när jag plockade fram min gamla vinterjacka att den borde förpassas någonstans där ingen någonsin kan hitta den igen. Inte för att den som jacka är ful, tvärtom tyckte jag väldigt mycket om den. Men som den H&M-kvalité den ändå besatt var den
lätt sliten vid ärmarna och exotiskt sliten ungefär i svanken (där en ryggsäck med tung studielitteratur befunnit sig under mången färd fram och tillbaka mellan V-by och Åkeshov).

Så jag har alltså köpt två nya jackor. De var till mycket bra pris och dessutom snygga. Nackdelen är att de inte är jättepraktiska.
Den lilla blå är tjock och varm, men alldeles för kort. Hade kostat 599 om jag inte minns fel (vilket jag i detta fall mycket väl kan göra) men jag fick den för 299 kr. Senast jag såg den var den ytterliggare 30 % rabatterad, men det känns ok.
Kappan (som nog kan definieras som rutig) är lång och riktigt snygg, men är tunn, saknar luva och har delvis lösa knappar (ska fixa det snart). Den var det riktiga kapet, då den var nedsatt till 499 kr från 995 kr och var under en 30 % rabatt på reapriset. Det innebar att jag betalade ca 350 kr för den!

Båda jackorna fanns på Åhléns, där jag knappast gjort sådana fynd förut.

En mycket kort tid ägde jag en fin jacka med duffelknäppning. Den hade dock stora problem i dragkedjan så den fick jag lämna tillbaka. Men annars hade jag förmodligen inte köpt min kappa. Så det känns bra ändå. (Och för övrigt två roliga byxor på H&M till bra priser då jag sökte en jacka där först på deras rea som var totalt obefintlig i jackväg.)

Ja, så jag har alltså befunnit mig i den strängt materialistiska världen. Hm. Man måste ju ha en jacka när det är vinter. Och två om de inte är praktiska.

Jobbar hela den här veckan, så januari kommer att bli en ganska bra månad. Skönt.

Lagade för övrigt en fantastisk rätt häromdagen. Kanske blev det så bra för att jag följde ett recept ganska nära och inte frispelade så mycket. Men det var nog det godaste jag lagat. Någonsin. Jag kallar den thaifisk, men enligt COOP-receptet hette den "rödspätta med kokosmjölk och ingefära". Min variant hade torskfiléer från Nordostatlanten (?) och curry pasta i stället för sambal oelek. Serverades med äggnudlar, broccoli och sockerärtor.

Annars mår jag ganska bra, förutom viss öken i själen, men även dalar kan vara nyttiga har jag hört. Gudstjänsten igår fick mig att sakna skolan, för en av mina lärare var där och predikade. Bra var det. En ekumenisk gtj för övrigt med SvK i Hässelby.

Är mycket tacksam för festen den 13:e också... Idag tror jag att det kanske var första gången någon oprovocerat frågat om min ålder sedan jag fyllde år. Personen som ställde frågan är en fyraårig liten kille, som menade att då ska jag ju börja skolan nästa år (26 - oj vilken otäck siffra för övrigt, men det är ju ett helt år till dess). Jag korrigerade honom genom att säga att de där 20 åren som skiljer är ganska väsentliga i sammanhanget.

Och det är underbart att snön har kommit!!! Äntligen ljusa mornar och kvällar igen!

Konsten att bli äldre

KOM KOM KOM på supervinterfesten den 13 januari! (utflytt, 25-års, inflytt - hoppas)

Jag glömde mina vantar och min mössa på bussen efter en dryg 6 h lång resa ner till Skåne. En smula irriterande. Att glömma vantar och mössa hörde till mitt liv som 24-åring.

Igår var jag av med min tandborste. Någon gång på morgonen vid 02.00 använde jag den, torkade av den och la den någonstans i huset i Västerås där jag befann mig. När jag vaknat hade jag ingen aning om vart den tagit vägen. Detta någonstans uppenbarade sig på sena eftermiddagen. Den var nerbäddad i sängen. (jag har fragmentariska minnen av hur den hamnade där) Det kändes hur som helst väldigt bra när den var återfunnen. Att bli av med en tandborste hörde till mitt liv som 24-åring.

Dagen har firats med paket vid sängen, frukost (fil med havrekuddar och äppelmos samt en sweetie grape), tågresa från Västerås till Stockholm och tunnelbana till Vällingby och buss till Huset, lite häng med Ellie, bäddning av en säng som varit utan mig i en och en halv vecka, uppackning av en regäl och ljusrosa resväska, städning av stökiga hyllor i klädgarderoben, några knäckebröd med Kalles Kaviar (med ägg), lite häng med Eva och Ingrid, en matlåda med tagiatelle och baconsås, underbar sång i mobilen från Mirjam, sms, samtal med Rebecca m.f. och sång, misslyckade försök att föra över bilder från kameran till datorn... Mycket grejer blir det. Jag är hungrig nu.

Nästa gång någon frågar mig hur gammal jag är... måste jag säga 25. Otäckt. Fast det känns ungefär som vanligt.

Nattliga samtal

I helgen två. Alla utom jag och Ingrid brukar droppa av för det mycket kloka beslutet att gå och sova. Samtalen är spontana och ostrukturerade. En insikt detta landade i i helgen var att ibland tror man att man måste trycka in sig i en annan personlighet, för att den känns mer rätt och accepterad. Som att alla egentligen borde vara lugna, enkla och lätthanterliga jämt, och älskade av alla andra. Det fungerar inte så. När det egentligen handlar om att själv älska. Det kan vara så svårt att acceptera att det finns de som inte tycker om en.

Kanske har jag trott för mycket på att Gud kommer att forma mig till en person jag själv känner mig helt bekväm med (vad det nu skulle vara), när det egentligen handlar om att acceptera även de delar av en själv som man inte älskar mest, men som ändå är där och som kan fungera i både god och ond riktning. Där får man balansera och hoppas att man ändå lyckas få ut det som är gott.

Jag kommer inte att bli som någon annan, och det är okej. (Det skulle ju vara så tråkigt!) Men jag kommer att lära mig mera, vara med om mera... Växt. Tillväxt. Urväxt?

Lucia

En veckas mellanrum mellan tillfällena måste ju vara okej, ändå. Inte perfekt, inte helt bra, men okej. Men från en frekvent besökare har jag fått klagomål (Josefine, hoppas att du tittar idag!).

Igår var det Lucia. Trots att jag inte jobbade kunde jag inte låta bli att ta bussen till dagis för att se mina fina barn sjunga alla sångerna som vi övat på. Passade på att ta lite fotografier också för att ha några minnen av dem sen... De var jättesöta! Och åtminstone de större barnen sjöng så att det hördes bland personalens sjungande röster, och föräldrarnas småprat i bänkarna. Kul att så många föräldrar var där.

På kvällen följde jag med Josefine för att titta på luciatåget i Högalidskyrkan. De var riktigt bra, men det charmigaste var det "lilla luciatåget"- kanske åtta barn (två lucior, en stjärngosse) som gick in sjungandes "Natten går tunga fjät" i nästan dubbla hastigheten (kan bero på den stora mängden folk i kyrkan), "lusse lelle" i någon light-variant och "midnatt råder" (ungefär som den ska låta). Det roligaste var luciatågets staffansvisemix. Alla varianterna i ett arrangemang. Hur kul som helst och väldigt fint. Kvällens budskap i betraktelsen var att sprida ljus till varandra i det kompakta vintermörkret, och att Lucia bär bud om en nyfödd Jesus Kristus i ett skitigt stall. Det gav oss av en ung kvinnlig präst som inte verkade bli särskilt nervös av den stora massan som satt i kyrkan och lyssnade. Å andra sidan hade kanske ett tydligare budskap varit en större anledning till att bli nervös...? Hon hade en proffesionellt lugn, och det imponerade hur som helst på mig.

Nu ska jag ta mig till Vällingby för ett julklappsinköp, eller två...

Får återkomma snart.

Delaktighet

Jag sällar mig i detta nu till den klubb som jag skapat för Bettan och Ingrid. Den har inget namn, men underrubriken är "för oss som slagit oss i ansiktet inom loppet av ett par månader" (jag tycker att både hårfäste och haka tillhör denna kroppsdel).

Igår var en intensiv dag efter en behövlig sovmorgon. Klockan 9.20 ringde de från jobbet och bad mig komma så fort jag kunde (de hade insett lite sent att de var lite för få), så jag var där en timme senare och jobbade sedan till fem. Jag åkte raka vägen hem, tog två mackor, och cyklade därefter till Hässlelby för lussebakning med UR (m fl). Klockan 21.30 var jag trött och baket var i stort sett färdigt så jag tänkte att det var dags att åka hem och sova eftersom jag skulle jobba 8-16 idag enligt vad som var planerat. Kom förmodligen inte iväg förrän tio minuter senare och kände mig väldigt omotiverad att cykla, men satte ändå fart för att minska tiden för hemkomst. När jag bara hade en kilometer kvar stod jag inför ett beslut. Skulle jag korsa vägen vid rondellen, eller borta vid Coop? Jag tänkte att det nog ändå skulle gå fortast att korsa vid Coop, så jag ändrade kurs. Problemet var bara det ack så knasiga minnet. Jag visste ju så väl att det fanns en refug väldigt korkat placerad vid en mörk passage på cykelvägen (jag har vid ett antal tillfällen vejat för den i sista stund och irriterat mig på den). Jag hade säkert till och med sett den bara sekunder tidigare. Och ändå så tvärade jag vägen just där och körde således rakt över refugen. Eller jag körde inte över refugen. Jag stupade över refugen. Cykeln tänkte nämligen inte ta sig upp över den otäcka kanten. Väl nere på marken började jag känna efter om jag var skadad, och kände mig oerhört tacksam över att jag har för vana att bära cykelhjälm.

1. jag levde
2. tänderna verkade sitta kvar
3. näsan var uppenbarligen hel
4. det blödde någonstans ifrån
5. ena glaset i glasögonen var spruket och blodigt
6. resten av kroppen verkade vara någorlunda hel förutom en del stötar

Då kom det två kvinnor (eller tanter som de kallade sig själv), och en taxichaufför till min undsättning. Kvinnorna skulle tagit tunnelbanan från Johannelund, men då den inte skulle komma förrän om tio minuter så var de på väg till Vällingby i stället, och hörde skramlet från cykeln. Taxichauffören som hade en kund i bilen såg hela fallet. De gav mig servetter och lite vatten att torka såret med, och konstaterade att det var ett jack strax över ögonbrynet. Chauffören erbjöd sig att skjutsa hem mig, men han skulle bara lämna av kunden först. Kvinnorna stannade kvar med mig, och funderade på om de skulle följa mig hem, eftersom mannen dröjde. Så småningom kom vi fram till att det nog var lika bra att börja gå, så jag ringde hem för att få någon som kunde möta mig. Bara Ingrid och Mirjam var hemma, och Mirjam sov, så Ingrid kom och mötte oss.

Väl hemma insåg Ingrid, och Mirjam som hon hade väckt, att vi inte hade något att göra rent såret med. En Första Hjälpen-väska hade vi, men det fanns inget vi kunde använda i den. Men så kom Ellie hem och så styrde de upp det hela med lite hjälp och råd från Ellies farmor som jobbat som sjuksköterska hela livet. De tvättade såret och skrubbsåren med saltlösning och förklarade att jacket faktiskt var ganska rakt över ögonbrynet. Tryckte ihop det och tejpade och plåstrade. Sedan hade jag frusen stekt korv över ögat och läppen (som blivit lite fläskig). Och så planerade vi in min morgon. 6.30 gå upp och ringa jobbet (hej, jag har hål i ögonbrynet och måste till akuten, kommer inte idag) för att sedan åka med Ingrid till Brommaplan (hon skulle till jobbet i precis rätt tid för att passa in det med att följa mig till Närakuten som öppnade 8).

Jag fick komma in väldigt snabbt för att vara en akutmottagning (var i stort sett ensam där), och så berömde sjuksköterskan Ellies sårskötsel. Hon plåstrade dock om mig, och sa att sy kan man göra inom åtta timmar, så det kunde inte bli aktuellt, men en tejp och en sårkompress som inte får bli blöt sitter just nu över mitt vänstra ögonbryn. (Jobbigt med tanke på att mitt hår är så skitigt och måste tvättas snarast. Får bli ett projekt.) Kompressen kan jag lyfta på om tre dagar för att se hur det ser ut, och tejpen om en vecka, då det borde ha läkt.

Jag kommer ha ett lagom missprydande blåmärke. Just nu ser det ut som rejält med ögonskugga (och lite svullet förstås), men det kommer att skjunka ner under ögat och lite ner på kinden sen. Hm. Och det utvecklas ett stort och kraftfullt blåmärke på vänstra benet. Det känns stabilt. Så skrapig näsa, blått öga och lite större läpp än vanligt. Jag lever i alla fall och är nästan helt hel. Det är bra tycker jag. Det är så häftigt att kroppen kan lagas igen när den gått sönder. Fatta vilken konstruktion!

Och flera gånger sedan tio igårkväll har jag reflekterat i hur fantastiskt det är att få bo med andra människor. Hade jag bott själv hade det varit så jobbigt! Då hade det varit meningslöst att åka hem om om man slagit sig, utan då skulle man tagit tunnelbanan raka vägen till St Göran-akuten som har nattöppet bara för att bli ompysslad och kollad. Jättebesvärligt, för det hade ju blivit så sent...

Och idag hade någon hängt upp min tvätt! (Tvättade jackan som blivit lite blodig.) Det är en sån nåd!

Känsliga läsare bör undvika att titta på bilderna som följer!