Jag ber det allra ödmjukaste om ursäkt till den frekvente bloggläsaren för det svek jag gjort mig skyldig till genom att inte ha skrivit på nästan tre veckor.
Men jag har inte hängt så mycket i den ickemateralistiska världen som cyberrymden utgör.
Jag måste få berätta om min jackor! En liten blågrå, och en lång kappa med svårdefinierat yttre (beige m.m.). Jag insåg nämligen när jag plockade fram min gamla vinterjacka att den borde förpassas någonstans där ingen någonsin kan hitta den igen. Inte för att den som jacka är ful, tvärtom tyckte jag väldigt mycket om den. Men som den H&M-kvalité den ändå besatt var den
lätt sliten vid ärmarna och exotiskt sliten ungefär i svanken (där en ryggsäck med tung studielitteratur befunnit sig under mången färd fram och tillbaka mellan V-by och Åkeshov).
Så jag har alltså köpt två nya jackor. De var till mycket bra pris och dessutom snygga. Nackdelen är att de inte är jättepraktiska.
Den lilla blå är tjock och varm, men alldeles för kort. Hade kostat 599 om jag inte minns fel (vilket jag i detta fall mycket väl kan göra) men jag fick den för 299 kr. Senast jag såg den var den ytterliggare 30 % rabatterad, men det känns ok.
Kappan (som nog kan definieras som rutig) är lång och riktigt snygg, men är tunn, saknar luva och har delvis lösa knappar (ska fixa det snart). Den var det riktiga kapet, då den var nedsatt till 499 kr från 995 kr och var under en 30 % rabatt på reapriset. Det innebar att jag betalade ca 350 kr för den!
Båda jackorna fanns på Åhléns, där jag knappast gjort sådana fynd förut.
En mycket kort tid ägde jag en fin jacka med duffelknäppning. Den hade dock stora problem i dragkedjan så den fick jag lämna tillbaka. Men annars hade jag förmodligen inte köpt min kappa. Så det känns bra ändå. (Och för övrigt två roliga byxor på H&M till bra priser då jag sökte en jacka där först på deras rea som var totalt obefintlig i jackväg.)
Ja, så jag har alltså befunnit mig i den strängt materialistiska världen. Hm. Man måste ju ha en jacka när det är vinter. Och två om de inte är praktiska.
Jobbar hela den här veckan, så januari kommer att bli en ganska bra månad. Skönt.
Lagade för övrigt en fantastisk rätt häromdagen. Kanske blev det så bra för att jag följde ett recept ganska nära och inte frispelade så mycket. Men det var nog det godaste jag lagat. Någonsin. Jag kallar den thaifisk, men enligt COOP-receptet hette den "rödspätta med kokosmjölk och ingefära". Min variant hade torskfiléer från Nordostatlanten (?) och curry pasta i stället för sambal oelek. Serverades med äggnudlar, broccoli och sockerärtor.
Annars mår jag ganska bra, förutom viss öken i själen, men även dalar kan vara nyttiga har jag hört. Gudstjänsten igår fick mig att sakna skolan, för en av mina lärare var där och predikade. Bra var det. En ekumenisk gtj för övrigt med SvK i Hässelby.
Är mycket tacksam för festen den 13:e också... Idag tror jag att det kanske var första gången någon oprovocerat frågat om min ålder sedan jag fyllde år. Personen som ställde frågan är en fyraårig liten kille, som menade att då ska jag ju börja skolan nästa år (26 - oj vilken otäck siffra för övrigt, men det är ju ett helt år till dess). Jag korrigerade honom genom att säga att de där 20 åren som skiljer är ganska väsentliga i sammanhanget.
Och det är underbart att snön har kommit!!! Äntligen ljusa mornar och kvällar igen!
måndag, januari 22, 2007
tisdag, januari 02, 2007
Konsten att bli äldre
KOM KOM KOM på supervinterfesten den 13 januari! (utflytt, 25-års, inflytt - hoppas)
Jag glömde mina vantar och min mössa på bussen efter en dryg 6 h lång resa ner till Skåne. En smula irriterande. Att glömma vantar och mössa hörde till mitt liv som 24-åring.
Igår var jag av med min tandborste. Någon gång på morgonen vid 02.00 använde jag den, torkade av den och la den någonstans i huset i Västerås där jag befann mig. När jag vaknat hade jag ingen aning om vart den tagit vägen. Detta någonstans uppenbarade sig på sena eftermiddagen. Den var nerbäddad i sängen. (jag har fragmentariska minnen av hur den hamnade där) Det kändes hur som helst väldigt bra när den var återfunnen. Att bli av med en tandborste hörde till mitt liv som 24-åring.
Dagen har firats med paket vid sängen, frukost (fil med havrekuddar och äppelmos samt en sweetie grape), tågresa från Västerås till Stockholm och tunnelbana till Vällingby och buss till Huset, lite häng med Ellie, bäddning av en säng som varit utan mig i en och en halv vecka, uppackning av en regäl och ljusrosa resväska, städning av stökiga hyllor i klädgarderoben, några knäckebröd med Kalles Kaviar (med ägg), lite häng med Eva och Ingrid, en matlåda med tagiatelle och baconsås, underbar sång i mobilen från Mirjam, sms, samtal med Rebecca m.f. och sång, misslyckade försök att föra över bilder från kameran till datorn... Mycket grejer blir det. Jag är hungrig nu.
Nästa gång någon frågar mig hur gammal jag är... måste jag säga 25. Otäckt. Fast det känns ungefär som vanligt.
Jag glömde mina vantar och min mössa på bussen efter en dryg 6 h lång resa ner till Skåne. En smula irriterande. Att glömma vantar och mössa hörde till mitt liv som 24-åring.
Igår var jag av med min tandborste. Någon gång på morgonen vid 02.00 använde jag den, torkade av den och la den någonstans i huset i Västerås där jag befann mig. När jag vaknat hade jag ingen aning om vart den tagit vägen. Detta någonstans uppenbarade sig på sena eftermiddagen. Den var nerbäddad i sängen. (jag har fragmentariska minnen av hur den hamnade där) Det kändes hur som helst väldigt bra när den var återfunnen. Att bli av med en tandborste hörde till mitt liv som 24-åring.
Dagen har firats med paket vid sängen, frukost (fil med havrekuddar och äppelmos samt en sweetie grape), tågresa från Västerås till Stockholm och tunnelbana till Vällingby och buss till Huset, lite häng med Ellie, bäddning av en säng som varit utan mig i en och en halv vecka, uppackning av en regäl och ljusrosa resväska, städning av stökiga hyllor i klädgarderoben, några knäckebröd med Kalles Kaviar (med ägg), lite häng med Eva och Ingrid, en matlåda med tagiatelle och baconsås, underbar sång i mobilen från Mirjam, sms, samtal med Rebecca m.f. och sång, misslyckade försök att föra över bilder från kameran till datorn... Mycket grejer blir det. Jag är hungrig nu.
Nästa gång någon frågar mig hur gammal jag är... måste jag säga 25. Otäckt. Fast det känns ungefär som vanligt.
tisdag, december 19, 2006
Nattliga samtal
I helgen två. Alla utom jag och Ingrid brukar droppa av för det mycket kloka beslutet att gå och sova. Samtalen är spontana och ostrukturerade. En insikt detta landade i i helgen var att ibland tror man att man måste trycka in sig i en annan personlighet, för att den känns mer rätt och accepterad. Som att alla egentligen borde vara lugna, enkla och lätthanterliga jämt, och älskade av alla andra. Det fungerar inte så. När det egentligen handlar om att själv älska. Det kan vara så svårt att acceptera att det finns de som inte tycker om en.
Kanske har jag trott för mycket på att Gud kommer att forma mig till en person jag själv känner mig helt bekväm med (vad det nu skulle vara), när det egentligen handlar om att acceptera även de delar av en själv som man inte älskar mest, men som ändå är där och som kan fungera i både god och ond riktning. Där får man balansera och hoppas att man ändå lyckas få ut det som är gott.
Jag kommer inte att bli som någon annan, och det är okej. (Det skulle ju vara så tråkigt!) Men jag kommer att lära mig mera, vara med om mera... Växt. Tillväxt. Urväxt?
Kanske har jag trott för mycket på att Gud kommer att forma mig till en person jag själv känner mig helt bekväm med (vad det nu skulle vara), när det egentligen handlar om att acceptera även de delar av en själv som man inte älskar mest, men som ändå är där och som kan fungera i både god och ond riktning. Där får man balansera och hoppas att man ändå lyckas få ut det som är gott.
Jag kommer inte att bli som någon annan, och det är okej. (Det skulle ju vara så tråkigt!) Men jag kommer att lära mig mera, vara med om mera... Växt. Tillväxt. Urväxt?
torsdag, december 14, 2006
Lucia
En veckas mellanrum mellan tillfällena måste ju vara okej, ändå. Inte perfekt, inte helt bra, men okej. Men från en frekvent besökare har jag fått klagomål (Josefine, hoppas att du tittar idag!).
Igår var det Lucia. Trots att jag inte jobbade kunde jag inte låta bli att ta bussen till dagis för att se mina fina barn sjunga alla sångerna som vi övat på. Passade på att ta lite fotografier också för att ha några minnen av dem sen... De var jättesöta! Och åtminstone de större barnen sjöng så att det hördes bland personalens sjungande röster, och föräldrarnas småprat i bänkarna. Kul att så många föräldrar var där.
På kvällen följde jag med Josefine för att titta på luciatåget i Högalidskyrkan. De var riktigt bra, men det charmigaste var det "lilla luciatåget"- kanske åtta barn (två lucior, en stjärngosse) som gick in sjungandes "Natten går tunga fjät" i nästan dubbla hastigheten (kan bero på den stora mängden folk i kyrkan), "lusse lelle" i någon light-variant och "midnatt råder" (ungefär som den ska låta). Det roligaste var luciatågets staffansvisemix. Alla varianterna i ett arrangemang. Hur kul som helst och väldigt fint. Kvällens budskap i betraktelsen var att sprida ljus till varandra i det kompakta vintermörkret, och att Lucia bär bud om en nyfödd Jesus Kristus i ett skitigt stall. Det gav oss av en ung kvinnlig präst som inte verkade bli särskilt nervös av den stora massan som satt i kyrkan och lyssnade. Å andra sidan hade kanske ett tydligare budskap varit en större anledning till att bli nervös...? Hon hade en proffesionellt lugn, och det imponerade hur som helst på mig.
Nu ska jag ta mig till Vällingby för ett julklappsinköp, eller två...
Får återkomma snart.
Igår var det Lucia. Trots att jag inte jobbade kunde jag inte låta bli att ta bussen till dagis för att se mina fina barn sjunga alla sångerna som vi övat på. Passade på att ta lite fotografier också för att ha några minnen av dem sen... De var jättesöta! Och åtminstone de större barnen sjöng så att det hördes bland personalens sjungande röster, och föräldrarnas småprat i bänkarna. Kul att så många föräldrar var där.
På kvällen följde jag med Josefine för att titta på luciatåget i Högalidskyrkan. De var riktigt bra, men det charmigaste var det "lilla luciatåget"- kanske åtta barn (två lucior, en stjärngosse) som gick in sjungandes "Natten går tunga fjät" i nästan dubbla hastigheten (kan bero på den stora mängden folk i kyrkan), "lusse lelle" i någon light-variant och "midnatt råder" (ungefär som den ska låta). Det roligaste var luciatågets staffansvisemix. Alla varianterna i ett arrangemang. Hur kul som helst och väldigt fint. Kvällens budskap i betraktelsen var att sprida ljus till varandra i det kompakta vintermörkret, och att Lucia bär bud om en nyfödd Jesus Kristus i ett skitigt stall. Det gav oss av en ung kvinnlig präst som inte verkade bli särskilt nervös av den stora massan som satt i kyrkan och lyssnade. Å andra sidan hade kanske ett tydligare budskap varit en större anledning till att bli nervös...? Hon hade en proffesionellt lugn, och det imponerade hur som helst på mig.
Nu ska jag ta mig till Vällingby för ett julklappsinköp, eller två...
Får återkomma snart.
tisdag, december 05, 2006
Delaktighet
Jag sällar mig i detta nu till den klubb som jag skapat för Bettan och Ingrid. Den har inget namn, men underrubriken är "för oss som slagit oss i ansiktet inom loppet av ett par månader" (jag tycker att både hårfäste och haka tillhör denna kroppsdel).
Igår var en intensiv dag efter en behövlig sovmorgon. Klockan 9.20 ringde de från jobbet och bad mig komma så fort jag kunde (de hade insett lite sent att de var lite för få), så jag var där en timme senare och jobbade sedan till fem. Jag åkte raka vägen hem, tog två mackor, och cyklade därefter till Hässlelby för lussebakning med UR (m fl). Klockan 21.30 var jag trött och baket var i stort sett färdigt så jag tänkte att det var dags att åka hem och sova eftersom jag skulle jobba 8-16 idag enligt vad som var planerat. Kom förmodligen inte iväg förrän tio minuter senare och kände mig väldigt omotiverad att cykla, men satte ändå fart för att minska tiden för hemkomst. När jag bara hade en kilometer kvar stod jag inför ett beslut. Skulle jag korsa vägen vid rondellen, eller borta vid Coop? Jag tänkte att det nog ändå skulle gå fortast att korsa vid Coop, så jag ändrade kurs. Problemet var bara det ack så knasiga minnet. Jag visste ju så väl att det fanns en refug väldigt korkat placerad vid en mörk passage på cykelvägen (jag har vid ett antal tillfällen vejat för den i sista stund och irriterat mig på den). Jag hade säkert till och med sett den bara sekunder tidigare. Och ändå så tvärade jag vägen just där och körde således rakt över refugen. Eller jag körde inte över refugen. Jag stupade över refugen. Cykeln tänkte nämligen inte ta sig upp över den otäcka kanten. Väl nere på marken började jag känna efter om jag var skadad, och kände mig oerhört tacksam över att jag har för vana att bära cykelhjälm.
1. jag levde
2. tänderna verkade sitta kvar
3. näsan var uppenbarligen hel
4. det blödde någonstans ifrån
5. ena glaset i glasögonen var spruket och blodigt
6. resten av kroppen verkade vara någorlunda hel förutom en del stötar
Då kom det två kvinnor (eller tanter som de kallade sig själv), och en taxichaufför till min undsättning. Kvinnorna skulle tagit tunnelbanan från Johannelund, men då den inte skulle komma förrän om tio minuter så var de på väg till Vällingby i stället, och hörde skramlet från cykeln. Taxichauffören som hade en kund i bilen såg hela fallet. De gav mig servetter och lite vatten att torka såret med, och konstaterade att det var ett jack strax över ögonbrynet. Chauffören erbjöd sig att skjutsa hem mig, men han skulle bara lämna av kunden först. Kvinnorna stannade kvar med mig, och funderade på om de skulle följa mig hem, eftersom mannen dröjde. Så småningom kom vi fram till att det nog var lika bra att börja gå, så jag ringde hem för att få någon som kunde möta mig. Bara Ingrid och Mirjam var hemma, och Mirjam sov, så Ingrid kom och mötte oss.
Väl hemma insåg Ingrid, och Mirjam som hon hade väckt, att vi inte hade något att göra rent såret med. En Första Hjälpen-väska hade vi, men det fanns inget vi kunde använda i den. Men så kom Ellie hem och så styrde de upp det hela med lite hjälp och råd från Ellies farmor som jobbat som sjuksköterska hela livet. De tvättade såret och skrubbsåren med saltlösning och förklarade att jacket faktiskt var ganska rakt över ögonbrynet. Tryckte ihop det och tejpade och plåstrade. Sedan hade jag frusen stekt korv över ögat och läppen (som blivit lite fläskig). Och så planerade vi in min morgon. 6.30 gå upp och ringa jobbet (hej, jag har hål i ögonbrynet och måste till akuten, kommer inte idag) för att sedan åka med Ingrid till Brommaplan (hon skulle till jobbet i precis rätt tid för att passa in det med att följa mig till Närakuten som öppnade 8).
Jag fick komma in väldigt snabbt för att vara en akutmottagning (var i stort sett ensam där), och så berömde sjuksköterskan Ellies sårskötsel. Hon plåstrade dock om mig, och sa att sy kan man göra inom åtta timmar, så det kunde inte bli aktuellt, men en tejp och en sårkompress som inte får bli blöt sitter just nu över mitt vänstra ögonbryn. (Jobbigt med tanke på att mitt hår är så skitigt och måste tvättas snarast. Får bli ett projekt.) Kompressen kan jag lyfta på om tre dagar för att se hur det ser ut, och tejpen om en vecka, då det borde ha läkt.
Jag kommer ha ett lagom missprydande blåmärke. Just nu ser det ut som rejält med ögonskugga (och lite svullet förstås), men det kommer att skjunka ner under ögat och lite ner på kinden sen. Hm. Och det utvecklas ett stort och kraftfullt blåmärke på vänstra benet. Det känns stabilt. Så skrapig näsa, blått öga och lite större läpp än vanligt. Jag lever i alla fall och är nästan helt hel. Det är bra tycker jag. Det är så häftigt att kroppen kan lagas igen när den gått sönder. Fatta vilken konstruktion!
Och flera gånger sedan tio igårkväll har jag reflekterat i hur fantastiskt det är att få bo med andra människor. Hade jag bott själv hade det varit så jobbigt! Då hade det varit meningslöst att åka hem om om man slagit sig, utan då skulle man tagit tunnelbanan raka vägen till St Göran-akuten som har nattöppet bara för att bli ompysslad och kollad. Jättebesvärligt, för det hade ju blivit så sent...
Och idag hade någon hängt upp min tvätt! (Tvättade jackan som blivit lite blodig.) Det är en sån nåd!
Känsliga läsare bör undvika att titta på bilderna som följer!
Igår var en intensiv dag efter en behövlig sovmorgon. Klockan 9.20 ringde de från jobbet och bad mig komma så fort jag kunde (de hade insett lite sent att de var lite för få), så jag var där en timme senare och jobbade sedan till fem. Jag åkte raka vägen hem, tog två mackor, och cyklade därefter till Hässlelby för lussebakning med UR (m fl). Klockan 21.30 var jag trött och baket var i stort sett färdigt så jag tänkte att det var dags att åka hem och sova eftersom jag skulle jobba 8-16 idag enligt vad som var planerat. Kom förmodligen inte iväg förrän tio minuter senare och kände mig väldigt omotiverad att cykla, men satte ändå fart för att minska tiden för hemkomst. När jag bara hade en kilometer kvar stod jag inför ett beslut. Skulle jag korsa vägen vid rondellen, eller borta vid Coop? Jag tänkte att det nog ändå skulle gå fortast att korsa vid Coop, så jag ändrade kurs. Problemet var bara det ack så knasiga minnet. Jag visste ju så väl att det fanns en refug väldigt korkat placerad vid en mörk passage på cykelvägen (jag har vid ett antal tillfällen vejat för den i sista stund och irriterat mig på den). Jag hade säkert till och med sett den bara sekunder tidigare. Och ändå så tvärade jag vägen just där och körde således rakt över refugen. Eller jag körde inte över refugen. Jag stupade över refugen. Cykeln tänkte nämligen inte ta sig upp över den otäcka kanten. Väl nere på marken började jag känna efter om jag var skadad, och kände mig oerhört tacksam över att jag har för vana att bära cykelhjälm.
1. jag levde
2. tänderna verkade sitta kvar
3. näsan var uppenbarligen hel
4. det blödde någonstans ifrån
5. ena glaset i glasögonen var spruket och blodigt
6. resten av kroppen verkade vara någorlunda hel förutom en del stötar
Då kom det två kvinnor (eller tanter som de kallade sig själv), och en taxichaufför till min undsättning. Kvinnorna skulle tagit tunnelbanan från Johannelund, men då den inte skulle komma förrän om tio minuter så var de på väg till Vällingby i stället, och hörde skramlet från cykeln. Taxichauffören som hade en kund i bilen såg hela fallet. De gav mig servetter och lite vatten att torka såret med, och konstaterade att det var ett jack strax över ögonbrynet. Chauffören erbjöd sig att skjutsa hem mig, men han skulle bara lämna av kunden först. Kvinnorna stannade kvar med mig, och funderade på om de skulle följa mig hem, eftersom mannen dröjde. Så småningom kom vi fram till att det nog var lika bra att börja gå, så jag ringde hem för att få någon som kunde möta mig. Bara Ingrid och Mirjam var hemma, och Mirjam sov, så Ingrid kom och mötte oss.
Väl hemma insåg Ingrid, och Mirjam som hon hade väckt, att vi inte hade något att göra rent såret med. En Första Hjälpen-väska hade vi, men det fanns inget vi kunde använda i den. Men så kom Ellie hem och så styrde de upp det hela med lite hjälp och råd från Ellies farmor som jobbat som sjuksköterska hela livet. De tvättade såret och skrubbsåren med saltlösning och förklarade att jacket faktiskt var ganska rakt över ögonbrynet. Tryckte ihop det och tejpade och plåstrade. Sedan hade jag frusen stekt korv över ögat och läppen (som blivit lite fläskig). Och så planerade vi in min morgon. 6.30 gå upp och ringa jobbet (hej, jag har hål i ögonbrynet och måste till akuten, kommer inte idag) för att sedan åka med Ingrid till Brommaplan (hon skulle till jobbet i precis rätt tid för att passa in det med att följa mig till Närakuten som öppnade 8).
Jag fick komma in väldigt snabbt för att vara en akutmottagning (var i stort sett ensam där), och så berömde sjuksköterskan Ellies sårskötsel. Hon plåstrade dock om mig, och sa att sy kan man göra inom åtta timmar, så det kunde inte bli aktuellt, men en tejp och en sårkompress som inte får bli blöt sitter just nu över mitt vänstra ögonbryn. (Jobbigt med tanke på att mitt hår är så skitigt och måste tvättas snarast. Får bli ett projekt.) Kompressen kan jag lyfta på om tre dagar för att se hur det ser ut, och tejpen om en vecka, då det borde ha läkt.
Jag kommer ha ett lagom missprydande blåmärke. Just nu ser det ut som rejält med ögonskugga (och lite svullet förstås), men det kommer att skjunka ner under ögat och lite ner på kinden sen. Hm. Och det utvecklas ett stort och kraftfullt blåmärke på vänstra benet. Det känns stabilt. Så skrapig näsa, blått öga och lite större läpp än vanligt. Jag lever i alla fall och är nästan helt hel. Det är bra tycker jag. Det är så häftigt att kroppen kan lagas igen när den gått sönder. Fatta vilken konstruktion!
Och flera gånger sedan tio igårkväll har jag reflekterat i hur fantastiskt det är att få bo med andra människor. Hade jag bott själv hade det varit så jobbigt! Då hade det varit meningslöst att åka hem om om man slagit sig, utan då skulle man tagit tunnelbanan raka vägen till St Göran-akuten som har nattöppet bara för att bli ompysslad och kollad. Jättebesvärligt, för det hade ju blivit så sent...
Och idag hade någon hängt upp min tvätt! (Tvättade jackan som blivit lite blodig.) Det är en sån nåd!
Känsliga läsare bör undvika att titta på bilderna som följer!
måndag, november 27, 2006
Ibland blir man riktigt, riktigt ledsen...
...av väldigt underliga anledningar.
Idag fick jag inte jobba, vilket nog var bra med tanke på att jag skulle varit tvungen att tack nej på grund av en förkylning som vräkte sig över mig i fredags kväll vid sovdags (jobbat på en småbarnsavdelning i tre dagar... de håller inte för munnen när de nyser). Förhoppningsvis är jag snart pigg igen.
Men eftersom jag hängde hemma passade jag på att kolla lite lediga jobb. Hittade ett här i Vällingby som jag tror blir jättebra för mig, om jag får det. Kände mig nästan kvalificerad för det. Men tvingades då korrigera mitt CV som aldrig blev riktigt bra på grund av att mallen jag använde i Word krånglade till sig någonstans. Behövde också komplettera med mitt nuvarande timvik. Men hur som helt så kom jag i detta i alla fall till mitt sommarjobb jag hade någon gång på gymnasiet under två år. Pappas gamla jobb på ett sockerbruk. Jag blev då plötsligt osäker på om det verkligen låg i Trelleborg som jag trodde och Googlade på det. Hamnade då i en artikel som en man skrivit om Jordberga sockerbruks nedläggning (år 2001). En jättevacker artikel, och jag började gråta. Blev verkligen jätteledsen. Inte direkt rörd, inte direkt nostalgisk. Mest bara ledsen. Och arg. Och ledsen. Och så började jag tänka massa fåniga tankar i alla tårar, om att jag ville att det skulle vara igång nu (oj, nu blev jag ledsen igen, otippat) och att jag saknade röken och lukten och att få följa med pappa på spännande rundvandringar i de stora industrilokalerna. Och få smaka på helt färskt råsocker från bandet...
Att det kan kännas så hemskt och vemodigt med nedläggningar. Hm. Känner mig lite arg. Fortfarande.
Idag fick jag inte jobba, vilket nog var bra med tanke på att jag skulle varit tvungen att tack nej på grund av en förkylning som vräkte sig över mig i fredags kväll vid sovdags (jobbat på en småbarnsavdelning i tre dagar... de håller inte för munnen när de nyser). Förhoppningsvis är jag snart pigg igen.
Men eftersom jag hängde hemma passade jag på att kolla lite lediga jobb. Hittade ett här i Vällingby som jag tror blir jättebra för mig, om jag får det. Kände mig nästan kvalificerad för det. Men tvingades då korrigera mitt CV som aldrig blev riktigt bra på grund av att mallen jag använde i Word krånglade till sig någonstans. Behövde också komplettera med mitt nuvarande timvik. Men hur som helt så kom jag i detta i alla fall till mitt sommarjobb jag hade någon gång på gymnasiet under två år. Pappas gamla jobb på ett sockerbruk. Jag blev då plötsligt osäker på om det verkligen låg i Trelleborg som jag trodde och Googlade på det. Hamnade då i en artikel som en man skrivit om Jordberga sockerbruks nedläggning (år 2001). En jättevacker artikel, och jag började gråta. Blev verkligen jätteledsen. Inte direkt rörd, inte direkt nostalgisk. Mest bara ledsen. Och arg. Och ledsen. Och så började jag tänka massa fåniga tankar i alla tårar, om att jag ville att det skulle vara igång nu (oj, nu blev jag ledsen igen, otippat) och att jag saknade röken och lukten och att få följa med pappa på spännande rundvandringar i de stora industrilokalerna. Och få smaka på helt färskt råsocker från bandet...
Att det kan kännas så hemskt och vemodigt med nedläggningar. Hm. Känner mig lite arg. Fortfarande.
torsdag, november 16, 2006
Överskottsenergi
Jag är helt uppe i varv. Sådär bra, med tanke på att jag bör lägga mig om en halvtimma. För en och en halv timma sedan tänkte jag ge mig ut och jogga. Det var första gången på en evighet (nja, något år). Kom iväg kanske kvart tjugo över åtta. Och det var hur trevligt som helst! (Fatta MP3-spelare!) Kruxet var att jag tänkte att eftersom det var så längesedan sist så borde jag ta det lugnt. Så jag tog inte ut mig helt. Vilket innebar att när jag kom in igen efter strechingen hade jag en massa energi kvar. Jättedumt! Vart ska jag göra av den nu? Försökte givetvis hoppa bort den på rumsgolvet, men det kändes konstigt i de strechade musklerna, så jag slutade.
Jag hörde på Opera (för hundra år sedan ungefär eller kanske för tio) att det är bäst att idrotta på förmiddagen, för att vara lagom trött till kvällen. Kan bero på att man blir pigg. Kanske. Hm.
Jag kan ju försöka skriva in viktiga datum i min kalender som jag aldrig läser i om jag inte jobbar eller något annat viktigt.
Appropå jobb, så jag har inte blivit inkallad på två veckor (i morgon har det gått två veckor sedan jag jobbade sist), så jag ringde en annan förskola idag. Det börjar nämligen skaka lite i min tilltro att det ekonomiska kommer att lösa sig enbart på Pärlan. Det var fruktansvärt jobbigt att skriva ansökningsbrevet som jag uppmanades till. Inte som tidigare, för nu har jag ju lite erfarenhet att peka på, men tanken att (om) inte få jobba mer på Pärlan får mig nästan att börja gråta. Att inte få träffa barnen och personalen mer skulle vara jättejobbigt. Jag skulle älska om det gick att kombinera timmar på de olika förskolorna, men det känns ju praktiskt omöjligt eftersom man liksom kallas in efter behov. (Men jag vet ju inte vilka möjligheter det finns på den förskolan jag söker till än.) Ett vikariat skulle ju säkra det för mig ekonomisk, men orsaka sorgsenhet inför bristen av möjlig tid på Pärlan... Jag blir så ledsen av tanken.
Kul att leva lite på hoppet i alla fall.
Svältrisk: Obefintlig.
Jag hörde på Opera (för hundra år sedan ungefär eller kanske för tio) att det är bäst att idrotta på förmiddagen, för att vara lagom trött till kvällen. Kan bero på att man blir pigg. Kanske. Hm.
Jag kan ju försöka skriva in viktiga datum i min kalender som jag aldrig läser i om jag inte jobbar eller något annat viktigt.
Appropå jobb, så jag har inte blivit inkallad på två veckor (i morgon har det gått två veckor sedan jag jobbade sist), så jag ringde en annan förskola idag. Det börjar nämligen skaka lite i min tilltro att det ekonomiska kommer att lösa sig enbart på Pärlan. Det var fruktansvärt jobbigt att skriva ansökningsbrevet som jag uppmanades till. Inte som tidigare, för nu har jag ju lite erfarenhet att peka på, men tanken att (om) inte få jobba mer på Pärlan får mig nästan att börja gråta. Att inte få träffa barnen och personalen mer skulle vara jättejobbigt. Jag skulle älska om det gick att kombinera timmar på de olika förskolorna, men det känns ju praktiskt omöjligt eftersom man liksom kallas in efter behov. (Men jag vet ju inte vilka möjligheter det finns på den förskolan jag söker till än.) Ett vikariat skulle ju säkra det för mig ekonomisk, men orsaka sorgsenhet inför bristen av möjlig tid på Pärlan... Jag blir så ledsen av tanken.
Kul att leva lite på hoppet i alla fall.
Svältrisk: Obefintlig.
tisdag, november 07, 2006
Kastat i glömskans hav men funnet, delvis försent
Jag har en bekännelse att göra... Mitt minne börjar visa större brister än jag tidigare trott, och det leder till pinsamma upptäckter. Denna insikt kom nämligen till mig för någon timma sedan då jag i godan ro gick upp för att kolla på vår väggalmanacka om någon tänkt att de skulle tvätta idag. Då läste jag till min förvåning och svaga fasa att min församlingsstyrelse ska träffas hemma här imorgon kväll. Detta visste jag givetvis sedan långt tidigare, men det hade tillfälligt vandrat ur mitt medvetande. Det kan man tänka inte borde vålla mig någon större samvetskval, eftersom jag ännu har ett dygn kvar till händelsen i fråga. Det geniala i en människas sätt att minnas aktiverades i denna stund också i mig, och jag kom ihåg att de tre första kvällarna denna vecka var uppbokade till församlingsärenden av olika karaktär. Igår skulle jag sålunda varit på kvällssoppa med SMU-ledarna i kyrkan och planerat årsmötet. Detta hade uppenbarligen helt fallit bort, jag hade dubbelbokat gårkvällen och tänkt att jag skulle lyssna på en föreläsning om "Intelligent Design" på Credoakademin, och när vi bestämde oss för att inte åka så var ju kvällen till synes ledig. Trodde jag. Jag praktiserade denna tro genom att titta på "Tears of the Sun" tillsammans med Ellie och Eva. Och bli arg och upprörd över omänsklighet.
Men nu tack vare min tvättiver (som kanske inte blir av för jag sitter ju här, och ska iväg sen) så kom jag plötsligt ihåg att vi har ett ungdomsrådsmöte i kyrkan ikväll.
Jag misstänker att den stora skurken i detta glömskedrama är min brist på rutiner. Hade jag tittat i min almanacka åtminstone en gång igår hade jag kanske inte missat soppan. Hade jag jobbat så hade jag så klart tittat i den för att kolla arbetstiden. Så... jag blir alltså mer pålitlig när jag jobbar? Oj, oj.
Undrar om de ringer efter mig i morgon?
Vad ska jag servera styrelsen när de kommer?
Hm, hm. Måste handla. Eller baka något.
Beror på om jag jobbar eller inte.
Men nu tack vare min tvättiver (som kanske inte blir av för jag sitter ju här, och ska iväg sen) så kom jag plötsligt ihåg att vi har ett ungdomsrådsmöte i kyrkan ikväll.
Jag misstänker att den stora skurken i detta glömskedrama är min brist på rutiner. Hade jag tittat i min almanacka åtminstone en gång igår hade jag kanske inte missat soppan. Hade jag jobbat så hade jag så klart tittat i den för att kolla arbetstiden. Så... jag blir alltså mer pålitlig när jag jobbar? Oj, oj.
Undrar om de ringer efter mig i morgon?
Vad ska jag servera styrelsen när de kommer?
Hm, hm. Måste handla. Eller baka något.
Beror på om jag jobbar eller inte.
torsdag, oktober 26, 2006
Tid och temperatur
Ofta kan man beräkna ungefär hur lång tid någonting tar. Men jag har kommit fram till att när det gäller datorer och spontana långa samtal är det svårare. Det finns visserligen en skillnad. Det är lättare att kontrollera tiden vid samtal.
I förrgår satte jag igång min dator vid tre-fyra tiden på dagen. Syfte: Att ladda upp digitala bilder mot Onoffs hemsida innan deras kampanj med 79 öre/bild vid framkallning av fler än 100 går ut (30 oktober). Det skulle inte vara så krångligt. Jag har gjort det förut med bra resultat på skolans datorer (när de kostade 99 öre/bild). Men det tog hundra år att ladda upp bilderna via Firefox på min dator.
Efter kanske tre timmar hade mindre än hälften laddats upp. Jag försökte en gång till under kvällen.
Vid tolv tiden på natten hade jag ändrat till Internet Explorer och trixat en del och lämnade jag datorn igång och hoppades att bilderna skulle ha laddats färdigt till morgonen... men ack. Jag hade inte räknat med att datorn gick in i vänteläge efter 45 minuter, då endast 70 av 284 bilder laddats in (inte så dåligt). Så när jag startade datorn igen vägrades alla nya bilder tillträde eftersom det avbröts (antar jag).
Klockan var kanske sex på morgonen när jag än en gång startade uppladdningen, ställde om datorns sparfunktion till oändligheten (förutom skärmen på 1 minut), och lämnade datorn åt sitt öde innan jag gav mig av till jobbet.
På eftermiddagen när jag kom hem (vid två-tiden möjligen) så var allt klart!
Mycket frustrationskapande i alla fall. Tid: ca 22 h.
Flera gånger har jag fascinerats över hur länge bussen (179:an) kan stå vid rödljuset som är innan man svänger vänster in i Tensta när man kommer från Rinkebyhållet, när det är rusningstrafik. Helt bisarrt länge. Idag tog jag tiden. Klockan var runt halv fem. Tid: Drygt 8 min.
Ikväll satte vi igång värmen (oljepannan). Vi har väldigt lite olja kvar men vi ska få ny om en vecka och hoppas att vi har så det räcker tills dess.
Temperatur i rummet i vårt rum i källaren: 16,4-16,5 grader C.
Och det var ändå varmast... 15,2 grader på ovanvåningen.
Enorm luftfuktighet i Ingrids rum (allting känns fuktigt), och hon sov med vantar sista natten (ca 16 grader när jag mätte nyss).
Utomhustemperatur idag: tja... 3-5 grader kanske.
Och... en storm ska visst vara i antågande.
I förrgår satte jag igång min dator vid tre-fyra tiden på dagen. Syfte: Att ladda upp digitala bilder mot Onoffs hemsida innan deras kampanj med 79 öre/bild vid framkallning av fler än 100 går ut (30 oktober). Det skulle inte vara så krångligt. Jag har gjort det förut med bra resultat på skolans datorer (när de kostade 99 öre/bild). Men det tog hundra år att ladda upp bilderna via Firefox på min dator.
Efter kanske tre timmar hade mindre än hälften laddats upp. Jag försökte en gång till under kvällen.
Vid tolv tiden på natten hade jag ändrat till Internet Explorer och trixat en del och lämnade jag datorn igång och hoppades att bilderna skulle ha laddats färdigt till morgonen... men ack. Jag hade inte räknat med att datorn gick in i vänteläge efter 45 minuter, då endast 70 av 284 bilder laddats in (inte så dåligt). Så när jag startade datorn igen vägrades alla nya bilder tillträde eftersom det avbröts (antar jag).
Klockan var kanske sex på morgonen när jag än en gång startade uppladdningen, ställde om datorns sparfunktion till oändligheten (förutom skärmen på 1 minut), och lämnade datorn åt sitt öde innan jag gav mig av till jobbet.
På eftermiddagen när jag kom hem (vid två-tiden möjligen) så var allt klart!
Mycket frustrationskapande i alla fall. Tid: ca 22 h.
Flera gånger har jag fascinerats över hur länge bussen (179:an) kan stå vid rödljuset som är innan man svänger vänster in i Tensta när man kommer från Rinkebyhållet, när det är rusningstrafik. Helt bisarrt länge. Idag tog jag tiden. Klockan var runt halv fem. Tid: Drygt 8 min.
Ikväll satte vi igång värmen (oljepannan). Vi har väldigt lite olja kvar men vi ska få ny om en vecka och hoppas att vi har så det räcker tills dess.
Temperatur i rummet i vårt rum i källaren: 16,4-16,5 grader C.
Och det var ändå varmast... 15,2 grader på ovanvåningen.
Enorm luftfuktighet i Ingrids rum (allting känns fuktigt), och hon sov med vantar sista natten (ca 16 grader när jag mätte nyss).
Utomhustemperatur idag: tja... 3-5 grader kanske.
Och... en storm ska visst vara i antågande.
tisdag, oktober 17, 2006
Rörigheter
Bla bla bla... kom du enkelhet, kom!!!
Kära nån.
Ja, här är det lungt.
Bra, alltså.
Skönt att det inte går några svallvågor i hjärtat.
Häpp. Jobbigt bara att gamla luftslott skapar visst kaos, även om man vet att de inte är där längre.
Att man är fri från föreställningar.
Blir generad, och generas av att jag reagerar som jag gör. Dåligt. Hur i hela världen kan man mötas normalt? Ok. Konsten att göra bort sig.
Inte nu. Inte idag. Då. Innan. Just nu fullt medveten om vad jag håller på med. (?)
Var på THS idag o lånade om en bok.
Mötte någon. Det var mest det.
Och en annan, mindre komplicerat. (Som förvisso brutit nåt ben vid handen.)
Sen mötte jag Josefine och Emelie. Det var bra. Mycket bra.
Insåg idag också att det verkar finnas en viss tendens i min krets att finna manskap utsocknes. Vad är det där med Örebro? (Eller Uppsala eller Västerås?)
Finns det inga män i Stockholm?
(Känn dig icke glömd, Eme, jag försöker bara skapa en poäng.)
Nej, det bekymrar mig inte så mycket. Inte just nu.
Varför ska det vara så svårt med relationer?
Kära nån.
Ja, här är det lungt.
Bra, alltså.
Skönt att det inte går några svallvågor i hjärtat.
Häpp. Jobbigt bara att gamla luftslott skapar visst kaos, även om man vet att de inte är där längre.
Att man är fri från föreställningar.
Blir generad, och generas av att jag reagerar som jag gör. Dåligt. Hur i hela världen kan man mötas normalt? Ok. Konsten att göra bort sig.
Inte nu. Inte idag. Då. Innan. Just nu fullt medveten om vad jag håller på med. (?)
Var på THS idag o lånade om en bok.
Mötte någon. Det var mest det.
Och en annan, mindre komplicerat. (Som förvisso brutit nåt ben vid handen.)
Sen mötte jag Josefine och Emelie. Det var bra. Mycket bra.
Insåg idag också att det verkar finnas en viss tendens i min krets att finna manskap utsocknes. Vad är det där med Örebro? (Eller Uppsala eller Västerås?)
Finns det inga män i Stockholm?
(Känn dig icke glömd, Eme, jag försöker bara skapa en poäng.)
Nej, det bekymrar mig inte så mycket. Inte just nu.
Varför ska det vara så svårt med relationer?
thoughts inspiried of EoC-blog, home conversations and others
Och vidare... Skapade en mat idag som många nog skulle gilla (typ potatisgratäng med strimlad kassler i). Jag kan förstå att man kommer att göra det. Men jag ångrar ändå att jag hade lite purjolök i. För idag äter jag ensam. (Ganska skönt, för då kan jag blogga samtidigt.)
Eva sa adjö (ska till varmare breddgrader). Jessica ringde. Ellie jobbar. Ingrid dansar. Mirjam...?
Eva sa adjö (ska till varmare breddgrader). Jessica ringde. Ellie jobbar. Ingrid dansar. Mirjam...?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
