Bettan, jag älskade det!

Alternativ titel:
Energin som aldrig tog slut.

För ett tag sedan frågade en arbetskamrat på ett personalmöte oss andra om några var sugna att haka på henne och bilda ett lag till Vår Ruset (idiotiskt att det är särskrivet, men det heter visst så överallt där det omnämns). Vi blev ett lagomt lag för att kunna få en picknickkorg efter målgång och vi anmäldes till loppet.

Jag var hela tiden inställd på att promenera de 5 km som loppet är. Har ju gått o cyklat ganska mycket på sista tiden, så en långpromenad hade jag ingenting emot. Har bara joggat en kortis för någon vecka sedan, annars knappt joggat någonting alls i vår. Men när jag träffade Bettan i Örebro i söndags så sa hon att det är klart att jag ska prova springa. Njae, tänkte jag. Kanske. Sen blev jag ändå ganska övertygad.

Så idag förberedde jag mig för att jogga. Drack mycket vatten under dagen, samt åt pasta till lunch. Kollade vilken startgrupp som kunde vara lämplig osv. Men jag kände ändå... kommer jag fixa det?

Men jag blev verkligen galet taggad när jag kom till fältet där start och mål var. Kan man bli annat när tusentals hurtiga kvinnor på gott humör kommer samman? Jag joggade visserligen väldigt långsamt, men hela vägen! Och jag var helt lyrisk när jag kom i mål och hade hur mycket energi som helst kvar (kändes det som).

Jag hade tänkt att starta antingen långt bak i jogga-gruppen, eller långt fram i lunka-gruppen. (Man skulle inte välja jogga, om man tänkte gå ibland och jag visste ju inte hur det skulle gå.) Men min ovana gjorde att jag inte hade riktigt koll på organisationen, så jag hamnade bland de första i strosa-gruppen (bland de som tänkte gå), och fick passera väldigt många gående. Det gick bra, men det var väldigt smalt att komma förbi på sina håll. Med 19 000 i spåret kan man inte förvänta sig något annat...
Det som gav mig en extra kick var när jag passerade mina snabbpromenerande kollegor. "Men där är ju Katarina. Katarina!!" hörde jag lite snett bakom mig. "Hej, hej! Vi ses sen!" ropade jag vinkandes glatt tillbaka, och sprang vidare med ännu lättare steg. Min tid måste ha blivit typ 37 min, vilket stämmer ganska bra med startgruppen jag tänkt mig.

Åh... blir lite lyrisk igen när jag tänker på det.

Picknicken var gedigen, och det var jättemysigt att sitta där och äta och lyssna på den outtröttlige Peter Siepen som höll igång scenen i flera timmar. Helt rätt person för den folkfest som Vår Ruset visade sig vara.

När vi skulle hem tog jag sällskap med L. När vi kom till Vällingby insåg vi att bussen skulle gå om 20 minuter, så vi bestämde oss för att gå från Johannelund istället. Så där fick vi en kvällspromenad på 25-30 minuter. Härligt!
Vi skiljdes åt vid macken, sen sprang jag kanske hundra meter för att göra något med överskottsenergin jag hade kvar.
Var hemma omkring halv tolv, och fortfarande uppe i varv.
Tror att det har sjunkit lite nu, men jag har fortfarande inte landat riktigt.

Det var helt ljuvligt i vilket fall, och jag är så glad att jag var med!

Och... bröllopsrapporten kommer. Inte riktigt än bara.