Ni anar inte. Igår morse klockan 07.30 låg jag och sov så stilla i min säng med den icke särskilt uppmuntrande illusionen att jag bara skulle jobba fyra timmar denna vecka nu på fredag. Klockan 07.40 ringde de från Pärlan och frågade om jag kunde jobba 9-16.30 igår och 8-17 idag. Visst, sa jag! Och idag gav de mig 7.30-15 till imorgon. Som det ser ut nu kommer jag alltså bara "vara ledig" torsdag. Jag vill inte hoppas att jag får jobba då. För jag får ju komma för att en annan är sjuk. Den enes nöd, den andres bröd, eller hur det nu är. Skum situation att jag på ett sätt måste glädja mig över att någon är sjuk. Fast jag försöker att inte se det så.
Hur som helst förvånar det mig att barnen inte tar musten ur mig. Jag är inte särskilt slutkörd när jag kommer hem. Kan ju bero på att jag inte jobbat så mycket ändå, eller att jag försöker gå upp när jag är inne i rätt del i sömncykeln eller nåt. Är jag vråltrött när jag vaknar ställer jag om larmet till en kvart eller tjugo minuter längre fram och vaknar på lite rättare sida. Det har faktiskt fungerat! Vaknar jag dödstrött har det en tendens att hänga kvar hela dagen.
Eller så är det bara nåd. Gillar den förklaringen bäst!
Det finns en del lite svåra grejer med jobbet. Eftersom jag inte har så mycket vana att jobba med barn, så krävs det att jag nästan hela tiden måste instrueras, och det håller på att knäcka mitt självförtroende (mycket att tänka på, och så har jag svårt att ha koll på flera håll vilket man borde kunna på ett dagis...). Kan ju bero på dagsform också, men jag mår ju annars väldigt bra och trivs med barnen och personalen och så.
tisdag, september 26, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
om jag vore ett barn och det är jag ju nästan ,skulle jag vilja leka med dig. sitter i skolan och läser tjocka böcker och tänker på kallelse och olika saker. det växer massa nya tankar ur mig konstigt och roligt. skall verkligen försöka komma på festen. nåd och frid ,potatisar och gröt.
Åh... ni är fina!
Skicka en kommentar