Fotboll?

(Jag skrev det här igår, ouppkopplad, därför något inaktuellt... )

Fotboll är en intressant företeelse.

Jag ser min först VM-match idag. Sve-Eng uppenbarligen. Jag fattar inte hur de kan ha sån kondition, hur de kan läsa av spelet. Nej, jag fattar inte. Jag är inte överväldigande intresserad (eftersom jag samtidigt sitter här). Men det... (oj... kvittering 2-2!) ...är ju kul när/om det går bra för Sverige. Edman, Mellberg, Larsson. (Jag räknar bara upp spelare för att det är roligt.) Men Henke är ju bra har jag hört. =) Allbäck ska visst ha spelat bra, säger dom. Jag tycker att Lucic sköter sig väl. Och Paraguay 2-0 mot Trinidad and Tobago är visst oxå bra för oss.
En amatörtittare referarar proffskommentatorerna... typ.

Ja, nu var det då klart: "Två-två är ett minne för livet"

"Poletten rann ner i pausen" (sedan när började poletter rinna?)

Vilken grej... Stort, upphausat, men okej... jag tycker också att det är kul att Sverige går vidare.

"Svenskarna var livsfarliga i de fasta situationerna"

Vart kommer Ljungberg från? Kan inte lokalisera hans dialekt... Halland? Småland?
Kommentatorerna gillade matchen, så det var nog en bra sådan.
De klagar lite på Isaksson, dock. Tråkigt. Han är trelleborgare. Bara därför gillar jag honom. Någon slags bisarr patriotism. =)

Försöker kanske försvara något, jag känner på att jag håller på att förlora. Jag känner mig mer och mer distanserad gentemot skånskan jag möter på vägen hem (sthlm-trbg). Hör jag hit? Men man anpassar sig fort. Snart pratar jag som alla andra, eller åtminstone mer som jag gjorde förr. Och då gör det inget. Behöver nog bara en inkörningsperiod. Men märker också att för varje gång jag kommer "hem", blir jag mer och mer gäst. Det känns inte som ett stort problem, och det ska nog vara så, men lite underlig känsla. Jag håller kanske på att bli lite mer vuxen? Men var hör jag då hemma? Ja, rent geografiskt, då förstås. Kanske kommer jag ha en liten kris i sommar. Det är i sin ordning. Men vart ska jag göra av mina grejer? Jag skulle vilja ha dem samlade på ett ställe. I ett hem som jag vet är mitt. Stabilare än ett eller två år. Men var och hur?

Min farmor och farfar är gamla. Och mormor och morfar också (inte lika påtagligt just nu). Och alla omkring mig blir äldre. Om dryga halvåret är jag 25. Okej. Nu har jag kanske identifierat vilken kris jag är på väg in i. Ålders-vuxen-bryta-sig-loss-tillhörighets-kris. Det är väl tänkt att man ska veta vem man är snart. Det känns okej. Jag tror att det kommer att lösa sig. Jag är inte rädd. Inte nu i alla fall.