Ännu en sten släppt och ändå viss oro

Ja, nu har jag predikat och lämnat in hemtentan.

Men det ligger fortfarande en klump i magen.

Och jag tror inte att det beror på grekiskatentan jag ska ha om en och en halv vecka, för den har jag inte hunnit börja oroa mig för. Nu har jag ju bara det kvar innan två nya kurser startar. Jag måste lära mig att släppa det jag lämnat ifrån mig, även om det känns jättedåligt...

Jag känner någon slags olust. Tror att jag är inne i en lite negativ period, där jag har lite svårt att tänka att det jag gör är bra. Å andra sidan så får jag skylla mig själv i fallet med ST-tentan om den blev dålig. Jag har ju inte läst allt, och det känns väldigt jobbigt. Jag vill ju gärna ha gjort det jag ska. Och tanken med kursen var väl att vi skulle få en inblick och förståelse för dessa teologer. Och så har jag läst för lite för att kunna säga vem jag står närmast. Varför läser jag så långsamt?
Och predikan. Jag känner mig ofta negativ efter att jag har predikat... Även när någon säger att det var bra. Det är konstigt. Jag har hört att det visst kallas "after sermon blues". Att artister går ut och super för att hantera känslan som infinner sig när de gått av scenen. Fast jag har lite svårt att dra så självklara paralleller mellan en predikant och en skådespelare eller sångare. Fast ändå... det är ju något man vill förmedla.
Kanske har det att göra med den sårbarhet man möter hos sig själv. Gav jag för mycket? Eller våldförde jag mig på mig själv genom att säga det jag trodde folk önskade höra, och inte det jag ville säga (eller kanske trodde att Gud ville säga)? Vem var det jag förmedlade: Gud eller mig själv?
Mycket förberedelser, och många genomgångar... sen är det slut på en kvart. Och så vet man inte hur det mottagits.

Vad är mina motiv?!

Träffade inte farmor och farfar när jag var hemma. När ska jag lära mig att prioritera?
Men träffade många i församlingen och slogs av att människor faktiskt blir äldre. Ja, flera har faktiskt blivit gamla. När hände det? Spännande existentiella frågor knackar på dörren. Ansikten som är rynkigare än man mindes, kroppar som blivit svagare... och så står jag där, och vet inte vad jag ska göra med mitt liv! Känns som ett hån mot dem som levt så länge. (Gud, hjälp mig!)

Idag ska jag träffa en vän på stan för en kort fika.
Sedan ska jag åka på Församlingsråd.

Igår kväll var vi och hälsade på en annan vän i en fin lägenhet i Blackeberg. Det var trevligt. Brödpinnar, pistagenötter och ett "wildchrysantemumtum"-te från Kina. Och rostat bröd, kex och frukt.

Imorgon är en annan dag... (för att citera Bettan som citerar Christer Björkman)

Och viktigt: Gå in på www.tejic.se, läs om familjens situation och skriv upp er på namninsamlingen!