En julhälsning:
Dan före dan före dopparedan var jag med om en spännande resupplevelse. Jag är tacksam över att min kära syster var med mig största delen av tiden.
Jag bokade min tågbiljett för någon månad sedan, när jag fått reda på att vi skulle ha vårt sista seminarium i skolan innan julen så sent som den 22 december. Eftersom jag ofta försöker ta så billiga biljetter som möjligt, så får jag anpassa tiderna lite efter det. Detta innebar att jag valde ett Intercitytåg som skulle gå vid den ändå inte allt försena tiden 15.25.
Så närmade det sig dagen för resan mot söder och det blev mycket tal om hur snön orsakade förseningar i tåg- och övrig kollektivtrafik. Jag brukar inte bli så nervös av sådana varningar, och jag tyckte väl ändå att ankomsttiden till Malmö inte skulle vara så sen (20.40), så det fanns ändå lite uttrymme för förseningar.
I onsdags morse gick jag upp kl 6 för att bli klar med det sista innan jag skulle till skolan. Jag tog med mig väskan och åkte in till skolan. Jag fascinerades över att bussen (jag tog en tidigare buss för säkerhets skull) var ganska tom, och att jag slapp känna mig besvärlig för att jag hade med mig en gigantiskt väska mitt i rusningstiden. Jag var i skolan i lagom god tid, och förmiddagen flöt på bra fram till 12 då seminariet var slut.
Efteråt hade jag ganska gott om tid innan jag behövde åka till stationen, så då gick jag upp till kafét och köpte en glass för halva priset, och letade efter ett eluttag för att kunna ladda datorn innan resan. Min erfarenhet av resor med Intercity, är nämligen att det inte finns några eluttag vid sätena.
Ulrika hade ringt mig och funderade lite över de tider som stod vid vårt tåg på trafikinformationen på SJs hemsida, så jag gick in och tittade, och ringde sedan SJ och frågade om de redan nu visste att vi skulle bli så pass sena. Enligt deras prognos skulle vi vara i Lund klockan 1.05, vilket kändes lite väl pessimistiskt om det inte fanns starka belägg för att misstänka en sådan försening. Så jag rinde SJ och pratade med en trevlig man som lovade ta reda på vad de siffrorna kunde bero på. Han tog mitt nummer och ringde sedan upp. Det var tider som låg kvar sedan i förrgår, och vad han kunde se fanns det inget som talade för att det skulle vara några särskilda förseningar på vårt tåg. Men sedan blir det ju säkert lite sådana ändå, garderade han sig. Jag svarade med att jag förväntade mig att det nog skulle kunna bli det, ja, tackade och lade på.
Omkring kvart över två gick jag från skolan, och var vid Stockholm Central ca tjugo i tre. Eftersom kollektivtrafiken också drabbas av snön, så såg både jag och Ulrika till att vara i god tid. Ulrika kom strax efter mig och vi gick och tittade på informationstavlan. Tåget beräknades redan vara försenat. 16.35 skulle det köra, så vi gick och satte oss vid ett fik där vi kunde höra utropen.
Det var en ganska lagom temperatur uppe i vänthallen. Vi gick till informationstavlan när vi tyckte att det snart borde bli dags, men ännu hade inte något spår kommit upp. Det var mycket folk vid tavlorna. Och plötsligt stod det 17.00, som ganska snabbt slog över till 18.00. Vi bestämde oss för att passa på att undersöka faciliteterna till det facila priset av 10 kr/person. "Vi har ju betalt för tågresan, så då är det ju dumt att betala för att gå på toa som ändå finns där", resonerade min kloka syster, som också hon ändå gav efter för nöden.
Vi hittade en ledig bänk som vi slog oss ner på, och Ulrika gav sig på "The Origin of Species", och då och då gick vi och tittade om några förändringar tillkommit. Tjugo i sex ställde vi oss vid tavlorna igen, men det hände inte så mycket där. Däremot hade ett gäng hormonstinna pojkspolingar börjat bröla slagord mot polis och annat mitt i folkmassan. De var omringade av poliser. Och med tanke på att det blivit betydligt mer svårframkomligt, bestämde vi oss för att ta oss ner, och det var ett projekt i sig. Det verkade som att ynglingarna var fotbollssupportrar av något slag.
Under närmare en timmes tid flyttades den preliminära avgångstiden fram tio minuter åt gången. Eftersom det är betydligt kallare nedanför än ovanför "ringen", så blev vi ordentligt kalla om fötterna. Ulrika agerade personlig jukebox med sånger som "This little light of mine" och "Waka waka". När tiden ändrades till 19.25 gick Ulrika in på Pressbyrån, och när hon kom tillbaka rekommenderade hon mig en sväng på densamma för att värma upp fötterna en aning. Inte illa alls, även om det krävdes en tids strosande i butiken för att tina frusna fötter.
Tiden ökade på ytterligare och stod nu på 19.55, och vi bestämde oss för att värma oss lite på övre plan. Vi började nu bli riktigt bra på det där med stora väskor i rulltrappor. Och nu verkade det äntligen hända vettiga saker! Snart stod det ett spår, och efter ännu en liten stund indikerade tavlan att tåget var inne på perongen och vi stosade glatt ner för rulltrapporna igen, ut till gången vid spåren och tog hissen upp till spåret. Tåget stod verkligen där, och vi gick till våra vagner och platser.
Tåget kunde inte åka omgåede, men vad gjorde det när vi äntligen var ombord, och det var varmt. 20.20 lämnade tåget perongen (fem timmar för sent), och vi informerades om att vi självklart skulle få värdebevis för hela biljetten enligt restidsgarantin, samt bjudas på fika och renklämma (eller macka om man kom lite sent). Platsen brevid mig verkade ledig, och Ulrika kom och satte sig där. Vid min plats var det dessutom eluttag (glädje!).
Vi kände oss lite osäkra på hur vi skulle ta oss från Malmö till Trelleborg. Vi hade ju bara biljett till Malmö (för att jag är snål, bara därför, billigare att betala med Skånetrafikens rabattkort - JoJo-kortet, än att ta med bussresan på tågbiljetten), och om vi skulle bli mer försenade så skulle vi missa sista bussen som gick ända till Trelleborg. Dessutom skulle mamma behöva hämta oss i stan. Klockan fyra på natten.
Under resans gång utökades förseningen, trots ganska bra flyt, med drygt en timme (vi var nog framme 02.40). När vi började köra in mot Malmö Central gick jag och pratade med tågpersonalen. Jag lyckades nog förmedla att vi var systrar i nöd, och de fixade en taxi till oss! Det var lite kruxigt att hitta dit taxin skulle stanna, men efter ett tag så var vi i alla fall där och taxin kom strax efter 3. SJ bjöd oss alltså på taxi även om vi inte hade biljett. Förseningen (på sex timmar) bidrog ju till att vi inte skulle kunna komma hem. Taxametern rullade upp till över 700 kr, så vi var tacksamma att slippa den utgiften, att vi kom hela vägen hem, samt att vi slapp dra ut en förälder på de snöiga vägarna. Vi var hemma ungefär kvart i fyra på natten. Dagens resa måste alltså ha tagit omkring 12 timmar, väntetid inräknat. Inte illa!
Och vi får, liksom resten av Sverige en
ordentligt vit jul för första gången på länge,
och med denna lilla reseskildring vill jag önska alla
en riktigt GOD JUL!!!
