Enkelt utan att bli banalt...?

Det här är Nalle.

Nalle hjälpte mig att predika idag.

Vi skulle predika så att både barnkörsbarnen,

deras mindre kyrkvana föräldrar

och församlingsmedlemmarna

skulle förstå och få något med sig.

Han var lite nervös.

Det var jag med.

Det får man vara.

Anna och Linda och barnen skötte sig fint. :)

Jag tror att det blev en bra gudstjänst.

Cybertown

Så nu har jag inte haft en enda besökare på bloggen på ett dygn! :)
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ha den där kartan, för jag känner plötsligt ett större ansvar för att det ska finnas något nytt att läsa. Men det är inte så kul att skriva om man inte har något att säga.

Ikväll spelade vi lasergame med våra tonåringar på Cybertown. Jag borde ha haft en extra tröja att byta med för tjugo minuter är inte så kort som man tror. (Hade inte fullt klart minne från spelet i Örebro för något år sedan.) Vi var tre ledare och fyra tonåringar, och laguppdelningen råkade bli sådan också. Våra lag spelade mot ett killag på tre personer. Piong piong piong. Varför är det så kul att skjuta på varandra?! Trevligt att det bara är laser, och ofarligt. Våra tjejers lag vann, men av alla spelare låg jag bäst till. Det var roligt. Sen gick vi till McDonalds och fikade. Mysigt. A hade med sig en ny tjej också, E. Det är alltid välkommet!

Olika saker jag heter

Kenina, Anina... Ja, variationer finns i det oändliga. :) Eller kanske inte.

En liten kille har tidigare kallat mig Kanina, men han har kanske fått rätt på det nu, för det var ett tag sedan och jag är inte så mycket på den avdelningen där han är numera.

Det är inte alltid som man uppfattar att det är mig de ropar på. *ler*

Bara en liten reflektion så här i vinterkvällen (det är 6 plusgrader ute). :)

Skrivet vid 15.00-tiden strax innan internet kånglade till sig!

Det finns olika busschaufförer.
Det finns de där lite buttra som man nästan måste be om ursäkt för att man stiger på bussen.
Sen finns det de som är sådär normaltrevliga. Inte titta för mycket, verka ganska oberörd av situationen.
Och sen finns det de där trevliga. Som faktiskt hälsar och ler. "Hej, ja jag ser att du också är människa"
Och sen finns det åtskilliga varianter men jag blir glad varje gång jag träffar på den sistnämnde typen. Så enkelt. Och det gör så mycket för en vanlig, vardaglig bussresa.
För övrigt måste vissa dagar vara skit. Fatta vad mycket de får utstå av uppskäftighet och otrevlighet... Jag vill inte bli busschaufför.

Det är lite roligt att jag numera kan hålla koll på varifrån mina stora skaror besökare kommer. Med ganska stort mått av felmariginal såklart. Än så länge är mitt rekord tre besökare under ett dygn. Och så funderar jag. Är det för att få bekräftelse på att någon vill läsa vad jag skriver som det är så spännande? Hur som helst så finns det uppenbarligen en liten vajsing på länken så man får hålla koll på att det är min sidas besökare man ser och inte själva "värdsidans" - digitalpoint (som förmodligen inte stämmer alls, jag betvivlar att jag är den enda människan på den här jorden som är inne och tittar på kartan). Själva kartlänken för att lokalisera mina besökare finns i högra spalten här bredvid (oj vad konstigt ord egentligen), ganska långt ner - en liten ikon.

Jag hade en liten fläng av "jag-är-dålig-på-sociala-sammanhang"-sjukan för ett tag sedan. Jag tror det är när jag sitter hemma för mycket som den drabbar mig. För sedan inser jag att den brukar botas med att jag får träffa lite folk. Det är bra.

Mamma ringde mig idag när jag var på väg hem från kyrkan, och jag tänkte att det skulle vara lite otrevligt för de som skjutsade hem mig om jag satt och pratade i telefon, så jag sa att jag skulle ringa upp när jag kom hem. Precis när jag kommit innanför dörren tänkte jag att jag skulle göra det, men när jag tagit av mig ytterkläderna och kommit in i lägenheten var det som bortblåst. Och nu har det gått två timmar, och hon svarar inte... *suck* Dumma mig. Jag försöker en gång till... Ja, hon är hemma!

Och sen var det något som jag länge funderat på, som jag jämt glömmer bort när jag sätter mig... Så också denna gång. Om det inte var det om busschaufförerna. För det har jag också tänkt mycket på! :) Träffar en hel del busschaufförer.

Oj.. hinner inte korrekturläsa... måste sluta nu.

Lyssna

Kom med mig ut
Kom låt oss gå ut och lyssna

På tystnaden

På regnet som duggar mot huvan
Ett glapp i tiden
Fyllt av allt
Tomt på allt

Stå där
Älska tystnaden
och regnet
och mörkret

Finns det nån
som kan fastna i tiden
och stå där med mig
i glappet
mellan ljuden

välkommen

Idag kom jag hem från Linköping. Har varit där på konferens. Och så har jag träffat folk. Bekanta. Obekanta. Nya. Och när jag var på väg hem så saknade jag människor. De där trygga. Så jag åkte hem till Ellie. Vi hängde en stund. Såg på film. Sen dansade vi. Galet och fritt. Och jag saknar. Att dela liv.

Och Gud. Jag saknar Dig. Kom nära mig. Du, Herre, som gör mig hel.

Julhälsning

En liten hälsning såhär i gångna timmen...

Mitt julkort i år ser ut såhär:

(tryck på bilden för en förstoring)

Det blev inga i papperskort i år

och alltför få julhälsningar per sms

Så detta är till alla er som möjligen känner er förbisedda

Och till alla andra också förstås

Jag är ingen julkortsskickarmänniska helt enkelt.

Mer av en julkortspublicerare - uppenbarligen.

(Det här var ju praktiskt!)

Soppa på en spik... nästan.

Igår hade jag minst fem gamla tomater som fortfarande inte var dåliga i kylskåpet (de var lite skrumpna i skalet dock). Ja, jag erkänner att jag varit dålig på att äta grönsaker hemma. Och så tänkte jag att då kan man ju göra tomatsoppa. Men tomatsopperecepten i "Vår kokbok" (som inte alls är "vår" eller ens min, utan Jessicas) innehöll bara passerade tomater (vilket oftast givetvis är betydligt billigare än färska).
Jaha... Men det var väldigt enkelt att trolla fram krossade tomater.

Dela bara tomaterna i små bitar (behöver inte vara minimala) och häll över dem i en liten kastrull med lite vatten i botten och koka dem riktigt mjuka. Rör om lite då och då för det är någonting i tomaterna som klamrar sig fast i botten.

Sedan var det dags för själva soppan. Jag gick och köpte en matlagningsgrädde, och skred därefter till verket. Tomatkrosset hade fått vila i kylskåpet så länge, men det var bara en nödlösning (eftersom jag inte hade någon grädde eller liknande hemma).
Jag kokade upp tomaterna igen (har faktiskt dålig koll på hur många de var, men det blev ca 550 g kross, lilla kvarvarande kokvattnet inräknat), la i en oxköttbuljongtärning, ett par deciliter vatten, nånstans mellan en och två matskedar tomatpuré, en vitlöksklyfta, ca en dl grädde, lite matolja, omkring en tesked oregano och en dl röda linser och lät det koka i 10 minuter (för linsernas skull). Blev jättegott! Och det utan gul lök. Perfekt!
Det blev drygt två portioner (för mig).

Låt er väl smaka!
Men jag rekommenderar köpt tomatkross om ni inte har gamla tomater. Kan bli lite väl lyxigt annars. I det här fallet hade jag inte ens tomatkross hemma. (Vilket man jämt borde ha!)

Småtankar...

En av flickorna på småbarnsavdelningen envisas med att kalla mig Macka(r)ina. Det är inte så smickrande, men jag tycker mest att det är lite roligt. Men hon borde inte ha några problem med att säga rätt, för hon är ganska bra på ord annars. Hon har ju iaf förstått att det ska vara ett k någonstans... Imorgon ska jag vara på Solen igen. Mysigt.

Jag har varit mån-tor på mellanavdelningen. Jag trivs ju faktiskt där också. Det är bra. Det var luciafirande idag och det var spännande när vi skulle se till att alla fick på sig sina kläder. Men det gick bra. Föräldrar och syskon kom och tittade på och sedan var det fika efteråt. Och när alla föräldrar som kommit för att titta på tagit med sig sina barn hem, var det inte många kvar. Bra, men lite tråkigt för de vars föräldrar inte hade möjlighet att komma.

Det har varit en mysig dag, men jag är förkyld och hoppas att jag ändå ska kunna sjunga på söndag. Vi har julkonsert i kyrkan med båda körerna som jag är med i, så jag får sjunga mycket. Inte så smidigt om halsen har gett upp då (särskilt inte med tanke på det lilla solot jag har).

Jag var i Örebro i helgen som gick. Det var väldigt trevligt, men lite tråkigt att jag inte fick möjlighet att träffa Elisabet. Jag har varit duktig och vidarebefordrat en hälsning till några på mitt jobb från en som jag inte känner, men som jag var hos på inflyttningsfest. Hälsningen var uppskattad. Det var roligt. En annan rolig sak var hemresan från Örebro. Mitt tåg var försenat 16 minuter. Jag skulle ha 14 minuter på mig att byta i Södertälje (skumt att byta där). Bara det var ju spännande. När jag insåg vilket tåg jag skulle med tyckte jag att det hela var lite komiskt. På det enda (praktiskt!) tåget som hade rätt avgångstid stod det Boden Luleå Nattåget. Helskumt! Men det visade sig vara rätt och jag meddelade mitt dilemma om att jag inte skulle hinna med tågbytet om förseningen höll i sig. Konduktören lovade fixa det. När jag höll på att gå av i Södetälje stoppade hon mig och sa att jag skulle stanna på tåget. Ungefär samtidigt som jag gick tillbaka till min plats såg jag hur stockholmståget lämnade perrongen så jag satt snällt kvar. Trots att tåget var försenat så mycket så var jag på centralstation samtidigt som mitt andra tåg skulle ha varit där (nattåget stannar på färre stationer), så min stora fundering är varför jag skulle byta tåg överhuvudtaget. Konstigt! (Jag hade trott att Nattåget inte skulle stanna i Stockholm C eftersom jag skulle byta, men det gjorde det ju uppenbarligen, och nya människor gick ombord.) Det kan ju vara så att det normalt inte är avsläpp på Sthlm C, men det verkar ju konstigt... Jaja. Man lär sig något nytt nästan varje dag... (?)

Det finns dagar...

...på jobbet som är helt hysteriska. Personalen är trött och allt tålamod är slut, barnen känns tre gånger så många och alla bara springer omkring och skriker. Och man tänker: Vi kommer inte att kunna få dem lugna hur mycket vi än försöker.

Det var verkligen inte en sådan dag idag.
Visserligen var vi en personal kort eftersom S fick gå hem med feber strax efter att första barnet dykt upp. När andra barnet kom var vi dagens maxantal: Två personal, en praoelev och två barn (1 år resp nästan 1,5 år). Det är ingen överdrift om jag säger att jag nog aldrig kommer vara med om en sådan lugn dag på en avdelning igen. Vi fick liksom berätta för praon att detta verkligen inte hörde till det vanliga. Nio barn sjuka eller lediga på en avdelning på samma dag! Vi hann ju göra en hel del sånt som man inte hinner göra annars. På eftermiddagen då våra barn gått hem (redan före tre!) och jag skulle över och hjälpa till på mellanavdelningen sista timmen innan jag slutade för dagen märkte jag alltför tydligt vilken kontrast det blev eftersom barnen på mellanavdelningen var uppe i varv och hoppade och skrek. (Inte så hysteriskt som det låter, men upplevelsen blev så och de var ju betydligt flera, säkert sju stycken. :)

Har annars haft en bra helg, och min hals har varit snäll även om den gjort lite ont. Men själva sjukdomskänslan är borta.
Ikväll var jag och många fler i kyrkan och bakade lussekatter till SMUs luciafirande om två veckor. Det var mysigt och vi fick gröt, glögg, ischoklad och clementiner. Riktig julkänsla med andra ord.
Nu ska jag försöka hoppa i säng! Skulle vara skönt att vara hyfsat utvilad imorgon. :)

Halsfluss?

Okej. Jag är ganska säker på att jag har det... halsfluss alltså.

Varför?
- Jag är inte direkt förkyld i övrigt, vilket man brukar bli när det är virus som orsakar halsont.
- Det är väldigt smärtsamt att svälja och området kring svalget är rött.
- Jag har vita fläckar på halsmandlarna.
- Har en sjukdomskänsla i kroppen.
- Tror mig iofs inte ha någon feber, men känner mig betydligt piggare om jag tar en ipren.

Jag har ändå jobbat i tre dagar nu. Klokt? Vet inte. Behöver pengarna, och min chef avrådde mig inte från att gå dit (behöver mig, fatta den känslan).

Smittokälla?
Ja, ett barn såklart! :)
Systern (annan avdelning) var hemma i halsfluss, och jag lekte ändå frimodigt med barnet eftersom det råkar gilla mig. Sen skickade vi hem barnet med feber veckan efter. Och en dag senare var jag verkligen inte mig själv. Aj aj.
Få se nu om jag i min tur (eller barnet möjligen) smittat flera. Hm. Jaja.

Men imorgon ska jag på 100-årsjubileum i Blomstermåla. Församlingen där jag jobbat som ungdomsledare firar i dagarna två och bjöd in alla gamla och nuvarande medlemmar till festligheterna. Ska bli jätteroligt, men jag får stoppa i mig en Ipren, se glad ut och tvätta händerna noga innan jag hälsar på folk. Och kanske också meddela att jag förmodligen är streptokockbakteriespridare.... Hm.